Jag har ett flertal gånger lagt märke till, att troende, har väldigt svårt att förhålla sig till äkta ateism.Nä, det är min uppfattning... Tror man inte på något så tror man inte på något och då har man ju den tron att man inte tror på något. För min del är det så enkelt. Sedan är det upp till vem som helst om den håller med mig eller inte, där känner jag att det inte finns något rätt eller fel huruvida jag känner så eller inte. Men särskilt religiös är jag inte, använder både hijab i muslimska länder, har ofta mitt guldkors runt halsen och har judiska ljusstakar i fönstren för att de är fina... Kunde inte bry mig mindre om andras tro, varesig det är på en gud, tio gudar, satan eller ingenting.
Det går liksom inte att förstå sig på att man "inte behöver tro på något".
Det har framkommit för mig bl.a. när jag lyssnar på "Människor och tro" på P1, eller i diskussioner i samma kanal i "Filosofiska rummet".
Det är som att troende inbillar sig att det skulle finnas ett hål som absolut måste fyllas med någon slags "tro", hos ateister.
Återigen, det behövs ingen "tro" på något magisk väsen för en stor del av befolkningen i Sverige.