Rätt form då och nu

[Magiana]

Vad som anses vara rätt form tycks ha ändrats genom åren. Dessvärre saknar jag ett gammalt TR så jag kan inte kolla vad som stod men läser man på Daddes sida står det att

"Under hela programmet skall hästens nacke vara högsta punkten. Gäller inte vid skritt på lång tygel.
Under hela programmet skall hästens nos vara framför lodplanet genom ögat (lodlinjen ska gå genom ögat och mungipan). Någon främre gräns för nosen finns inte angiven, men vid förhållande tygelverkan ska nosen antingen vara still eller röra sig mot lodplanet. Detta kallas eftergift."

Hur väl det är citerat kan jag inte svara på men det lär vara ur TR 1996.

Vidare till nutid. I TR II 2012 står följande:

"Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkt, samt med nosen i eller något framför lodlinjen, skall hästen stödja lika på båda tyglarna."

Och så lite videos på då och nu.

Totilas med sina spektakulära rörelser.
http://youtu.be/futG5sSQSpI

Reiner Klimke på Ahlerich. Vinstritten i OS 1984.
http://youtu.be/tKbqokuTzh8

Kan det anses bekräftat att det är skillnad på rätt form då och nu? Varför är det i så fall fallet? Vilken/vilka är skillnaderna i hur hästarna jobbar?

Det finns väl knappast någon statistik över skador förr och nu men vad gissar ni?

Ok, let the hell break loose Vad säger ni?

 

[mooona]

Sv: Rätt form då och nu

Du kan läsa lite i denna tråden, den är väldigt intressant

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1086926&highlight=klassiskt+modernt

 

[palle]

Sv: Rätt form då och nu

upplaga 9 augusti 1979:

Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken är högsta punkten, samt med nosen något framför lodplanet genom ögat skall hästen stödja lika på bägge tyglarna. Med sluten mun och med tungan under bettet skall han lugnt tugga på detta

Så stod det ända fram till 1987 som är mitt senaste TR....

Går vi ännu längre tillbaka står det så här:

Armens ridinstruktion 1909 års upplaga:

Först ett långt stycke om hur bakbenen ska jobbas på korrekt sätt sen står det:

För att tygeltagen skall verka genomgående från hufvud till bakdelen, bör hufvudets ställning närma sig den lodräta med eftergift i nacken; halsens öfre rand (mankammen) bör vara afrundd och dess undre rand (underhlsen) höjd och tillbakadragen, hvarvid hästen bör tugga på bettet.
Då hufvudet närmar sig den vågräta ställningen, skjutes därmed underhalsen fram, och tygeltagen verkar endastt på hufvud och hals, men icke på hästen i sin helhet (tygeltagen stannar i halsen)
Uppresning af hufvud och hals förlänger tyngden längre bakåt, men framkallar äfven en viss sänkning af rygen, i synnerhet då hufvudet närmar sig den vågräta ställningen, under det därmot hufvudets och halsens lägre ställning inverkar höjande på ryggen, i främsta rummet närmast manken. Uppresningen får ej ske på ryggverksamhetens bekostnad, utan skall verkställas med eftergift i nacken samt utan framskjutande af underhalsen.....

lite längre fram står det:

Några noga bestämda föreskrifter, att hästens näsa skall vara i höjd med höfterna eller ännu högre, att böjningen i nacken skall verkställas i öfversta kotleden och att näsan aldrig får komma bakom pannans lodlinje, bör icke uppställas. Hufvudets högre eller lägre ställning bör vara beroende af hästens skapnad och i olika grad af samling. Hufvudsaken är, att eftergiften i nacken är befäst, så tygeltagen verkar genomgående och bakbenen arbetar riktigt....

Sen följer ett långt stycke som säger att det viktigaste är att bakbenen jobbar korrekt.
därefter fortsätter texten:

Felaktiga sätt äro:
Hästen går öfver tygeln, när han genom att höja hufvudet för mycket och närmar det till den vågräta ställningen söker att undandraga sig bettets rätta inverkan.
Hästen går under tygeln, när han genom att sänka hufvudet för mycket söker undandraga sig bettets rätta inverkan.
Hästen går bakom handen, när han undviker bettet, antingen genom att gå öfver eller under tygeln, hvarvid i senare fallet hufvudet närmas intill bringan, öfverbetsling.
Hästen går emot handen, när han genom sträckning och spänning i halsens och nackens muskler samt med styfva bakben sätter sig emot bettet rätta inverkan, antingen genom att gå öfver eller under tygeln.