Ptsd

Jag har inte skrivit såmycket om dethär här innan men jag har träffat en psykolog en gång i veckan och nu ska det vara två gånger i veckan. Och nu ska vi börja med själva be arbetnings delen för ptsd.
Så idag så pratade hon endel om hur man gör det och jag kan inte förklara allt men en sak är att man ska åter berätta om trauma sakerna och då hjälper man hjärnan att om koppla så det blir mindre jobbigt och att alla symtomen blir mindre.
Men det kan ta ett tag som det blir jobbigare i början innan det börjar bli bättre.
Och så frågade hon lite om mina trauma saker liksom.
Och jag HATAR det så jävla jävla mycket och får skit mycket panik för jag vill inte och kan inte och jag kommer ALDRIG kunna berätta om alla äckel saker till henne.
Och jag måste ha trauma terapi för att annars kommer jag aldrig må bättre. Men jag kommer inte klara att ha det heller. Så justnu så är det enda jag kan tänka på är hur jag kan dö innan fredag så jag inte måste göra nån jävla trauma terapi.
Men ja jag vet inte vad jag ville med att skriva dethär. Men vill nog bara skriva lite. Och ifall nån som läser dethär har nån egen erfaren het om ptsd och sån be handling så får ni gärna skriva det eller om nån vet om man får vägra nån be handling. För personalen här svarar inte på det utan dom bara försöker över tala en.

 

[LiviaFilippa]

Jag fattar verkligen att endel hellre blir knarkare och alkisar och sånt ifall det hjälper mot denhär känslan. För jag skulle MYCKET hellre kunna göra nåtsånt och bara stänga av hjärnan men det går ju inte. Så det är inte mitt fel iallafall så att det inte finns nåt val kvar förutom att dö

 

[Rosett]

Jag har ptsd sedan år 2001, orsakat av trauma som hände på 80- och 90-talet. Hade jag fått rätt diagnos och behandling tidigt så skulle jag förmodligen inte haft ptsd fortfarande efter 21 år.
De kan inte tvinga dig att medverka i behandlingen och jag förstår att du inte vill prata om det som hänt.
Men … tar du emot behandlingen så är det sannolikt att du blir fri från din ptsd, ångest och självmordstankar. Ju mer du pratar och uttrycker det hemska desto fortare mår du bättre, fast det känns hemskt och äckligt i början.
Om du ”gömmer undan” det hemska/äckliga så kommer det att sitta kvar i dig, kanske för alltid, som psykisk och fysisk smärta, spänningar i kroppen.
Traumabehandlingen (om du släpper kontrollen och tillåter dig känna känslorna som kommer upp) gör att det hemska och äckliga sakta ”flyttas över” från dig till den/de som orsakat din ptsd.
Tidig traumabehandling är effektiv mot ptsd. Det är därför de vill ge dig den nu.
De som jobbar med traumabehandling vill att du ska bli fri från ptsd.
Hoppas min text är till hjälp.

 

[LiviaFilippa]

Jag har ptsd sedan år 2001, orsakat av trauma som hände på 80- och 90-talet. Hade jag fått rätt diagnos och behandling tidigt så skulle jag förmodligen inte haft ptsd fortfarande efter 21 år.
De kan inte tvinga dig att medverka i behandlingen och jag förstår att du inte vill prata om det som hänt.
Men … tar du emot behandlingen så är det sannolikt att du blir fri från din ptsd, ångest och självmordstankar. Ju mer du pratar och uttrycker det hemska desto fortare mår du bättre, fast det känns hemskt och äckligt i början.
Om du ”gömmer undan” det hemska/äckliga så kommer det att sitta kvar i dig, kanske för alltid, som psykisk och fysisk smärta, spänningar i kroppen.
Traumabehandlingen (om du släpper kontrollen och tillåter dig känna känslorna som kommer upp) gör att det hemska och äckliga sakta ”flyttas över” från dig till den/de som orsakat din ptsd.
Tidig traumabehandling är effektiv mot ptsd. Det är därför de vill ge dig den nu.
De som jobbar med traumabehandling vill att du ska bli fri från ptsd.
Hoppas min text är till hjälp.

Men jag KAN inte känna dom känslorna som kommer när jag försökte prata om det. Utan jag får dissocition då och blir som helt av stängd och kan inte känna nästan nånting förräns efter. Och isåfall är det ju ändå helt bort kastat eller? Ifall man måste släppa kontrollen och känna känslorna alltså som jag inte kan.

 

[nullo-modo]

Men jag KAN inte känna dom känslorna som kommer när jag försökte prata om det. Utan jag får dissocition då och blir som helt av stängd och kan inte känna nästan nånting förräns efter. Och isåfall är det ju ändå helt bort kastat eller? Ifall man måste släppa kontrollen och känna känslorna alltså som jag inte kan.

Inte alls bortkastad utan fullt normalt nu när behandling inte har börjat och i början av behandling.

 

[Rosett]

Men jag KAN inte känna dom känslorna som kommer när jag försökte prata om det. Utan jag får dissocition då och blir som helt av stängd och kan inte känna nästan nånting förräns efter. Och isåfall är det ju ändå helt bort kastat eller? Ifall man måste släppa kontrollen och känna känslorna alltså som jag inte kan.

Aha, nä då är det annorlunda. Om du dissocierar så gör du det, det är ett omedvetet psykologiskt försvar. Fortsätter du prata, berätta och uttrycka dig så gott du kan så tror jag dissociationen kommer minska. Kan du fråga psykologen om det kanske? Jag vet inte så mycket om dissociation så vill inte skriva något som inte stämmer.

Jag dissocierade när jag utsattes för trauma då för länge sen och har som vuxen gått i terapi (inte traumaterapi, hade inte fått ptsd-diagnosen än) och även pratat med rätt många inom psykiatrin. När jag numera berättar för nån om vad som hänt mig så känner jag inga direkta känslor heller.
Gick i terapi ca 2 år och då hände det att jag grät och kände saker.

 

[LiviaFilippa]

Inte alls bortkastad utan fullt normalt nu när behandling inte har börjat och i början av behandling.

Det låter som världens sämsta mest menings lösa terapi isåfall om man måste göra saker som man mår skit jobbigt av och det är att man ska möta känslorna och sånt fast så har man inte några känslor då. Då verkar det ju jätte dumt.

 

[LiviaFilippa]

Aha, nä då är det annorlunda. Om du dissocierar så gör du det, det är ett omedvetet psykologiskt försvar. Fortsätter du prata, berätta och uttrycka dig så gott du kan så tror jag dissociationen kommer minska. Kan du fråga psykologen om det kanske? Jag vet inte så mycket om dissociation så vill inte skriva något som inte stämmer.

Jag dissocierade när jag utsattes för trauma då för länge sen och har som vuxen gått i terapi (inte traumaterapi, hade inte fått ptsd-diagnosen än) och även pratat med rätt många inom psykiatrin. När jag numera berättar för nån om vad som hänt mig så känner jag inga direkta känslor heller.
Gick i terapi ca 2 år och då hände det att jag grät och kände saker.

Fast jag kan inte prata och berätta om äckel saker iallafall. Utan det blir helt stopp så detenda som får bort lite dissocition är att byta samtals ämne.
Men ja OM jag träffar henne igen så kan jag försöka att fråga iallafall om det funkar ifall man har mycket dissocition och sånt. För jag kan ju inte möta några känslor då iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Så jävla jävla jävla typiskt att den som jobbar nu är den som jag minst kan prata med också. Men såklart att det är så för skulle ju vara jätte dumt ifall jag inte hade skit mycket jobbiga och skit starka ensam känslor också nu. Så såklart så kan inte nån av dom som jag iallafall litar pytte lite på jobba nu heller.

 

[Nox]

Fast jag kan inte prata och berätta om äckel saker iallafall. Utan det blir helt stopp så detenda som får bort lite dissocition är att byta samtals ämne.
Men ja OM jag träffar henne igen så kan jag försöka att fråga iallafall om det funkar ifall man har mycket dissocition och sånt. För jag kan ju inte möta några känslor då iallafall.

Jag hoppas att du kommer försöka träffa henne igen, och då kan försöka fråga om det här med dissociation, hur terapin funkar när ångesten kring dessa tuffa och svåra händelserna slår över till dissociation.

Jag kan se ett alternativ där du absolut kan få nytta av din dissociation när du bearbetar de känslor som du inte kan beskriva och som du inte vill känna, vilket jag förstås såklart förstår. Men Det jag vill säga är att det kanske vore fint att ge det en chans, det är tufft, det är det, men chansen finns att du kanske hittar ut ur den här helveteslabyrinten på andra sidan och har lagt alla äckelkänslor bakom dig då, till en del iallafall, och mår bättre.

Ta hjälp av personal och psykolog för att ventilera de här tankarna, rita dina fina tydliga teckningar och ta med och visa. Du är så verbal genom dina teckningar. Det att vägra behandling skulle jag nog försöka undvika om det är möjligt utan ändå utvärdera, kan det här vara rätt för mig, kan jag försiktigt prova med mycket stöd runt mig.

 

[Rosett]

Fast jag kan inte prata och berätta om äckel saker iallafall. Utan det blir helt stopp så detenda som får bort lite dissocition är att byta samtals ämne.
Men ja OM jag träffar henne igen så kan jag försöka att fråga iallafall om det funkar ifall man har mycket dissocition och sånt. För jag kan ju inte möta några känslor då iallafall.

Kan förstå hur du tänker, tror jag.
De skulle ju inte försöka övertyga dig om de trodde det skulle vara dåligt för dig.
Du är värd att må bra och traumabehandling är ett steg på vägen.
Ett litet steg i taget.

 

[Amanda_F]

Jag har en del ptsd som blev mycket bättre sen vi jobbade med REM-metod, tror det hette EMDR?. Det var en del av KBT som jag gick igenom och det här var minst jobbigt. Det var som att kroppen bearbetade utan att jag behövde känna så mkt. Det tog ögonrörelserna hand om. Vet inte om det funkar för alla, men för mig hjälpte det att lugna stressen och paniken och jag kunde tänka på det jobbiga utan att lägga skulden på mig själv. Det är lite som att jag såg på händelserna mer nyktert.

 

[LiviaFilippa]

Jag hoppas att du kommer försöka träffa henne igen, och då kan försöka fråga om det här med dissociation, hur terapin funkar när ångesten kring dessa tuffa och svåra händelserna slår över till dissociation.

Jag kan se ett alternativ där du absolut kan få nytta av din dissociation när du bearbetar de känslor som du inte kan beskriva och som du inte vill känna, vilket jag förstås såklart förstår. Men Det jag vill säga är att det kanske vore fint att ge det en chans, det är tufft, det är det, men chansen finns att du kanske hittar ut ur den här helveteslabyrinten på andra sidan och har lagt alla äckelkänslor bakom dig då, till en del iallafall, och mår bättre.

Ta hjälp av personal och psykolog för att ventilera de här tankarna, rita dina fina tydliga teckningar och ta med och visa. Du är så verbal genom dina teckningar. Det att vägra behandling skulle jag nog försöka undvika om det är möjligt utan ändå utvärdera, kan det här vara rätt för mig, kan jag försiktigt prova med mycket stöd runt mig.

Jag verkar inte kunna förklara så ni fattar vad jag menar med att jag inte kan. Men alltså jag KAN INTE ge det en chans. Jag kan inte kan inte kan inte. För bara nu av att vi börjar som komma in på det så mår jag skit mycket sämre med allt sånt och har skit mycket äckel tankar och minnen och känslor HELA tiden. Men jag KAN INTE få ut det. Och exakt varje ande tag gör ONT i hela kroppen för jag vill inte andas.
Och då blir det att bara av att tänka att jag måste berätta om äckel sakerna och tänka på dom och sånt alltså det bara går inte.
Så jag KAN INTE prova för hela min kropp och min hjärna och allting bara vägrar. Och jag KAN INTE rita. Alltså det är inte att jag inte vill eller jag bara inte försöker utan allt som handlar om sånt bara låser ALLT och jag får jätte mycket dissocition och det GÅR inte.

 

[LiviaFilippa]

Kan förstå hur du tänker, tror jag.
De skulle ju inte försöka övertyga dig om de trodde det skulle vara dåligt för dig.
Du är värd att må bra och traumabehandling är ett steg på vägen.
Ett litet steg i taget.

Nej dom kanske tror att det skulle vara bra. Och jag säger inte ens mot att trauma terapi nog är viktigt om jag skulle kunna må bättre. Utan det jag menar är att jag verkligen INTE KAN. Inte att jag inte vill utan det är bara o möjligt.

 

[LiviaFilippa]

Jag har en del ptsd som blev mycket bättre sen vi jobbade med REM-metod, tror det hette EMDR?. Det var en del av KBT som jag gick igenom och det här var minst jobbigt. Det var som att kroppen bearbetade utan att jag behövde känna så mkt. Det tog ögonrörelserna hand om. Vet inte om det funkar för alla, men för mig hjälpte det att lugna stressen och paniken och jag kunde tänka på det jobbiga utan att lägga skulden på mig själv. Det är lite som att jag såg på händelserna mer nyktert.

Vad bra att det hjälpte för dig Men det sättet är inte som jag ska göra utan det som är förmig är att jag måste berätta om det och känna saker och sånt.

 

[kolja]

Fråga din terapeut hur ni kan jobba med din dissociation. Är hon utbildad traumaterapeut vet hon att ingen bearbetning sker när du dissocierar och jag troroch hoppas att hennes plan är att börja hjälpa dig att hitta hur du kan reglera dina känslor så att du på sikt kan prata om det traumatiska.

 

[LiviaFilippa]

Fråga din terapeut hur ni kan jobba med din dissociation. Är hon utbildad traumaterapeut vet hon att ingen bearbetning sker när du dissocierar och jag troroch hoppas att hennes plan är att börja hjälpa dig att hitta hur du kan reglera dina känslor så att du på sikt kan prata om det traumatiska.

Hon säger bara att det inte finns några snabba sätt att få bort det och hon vet att det blir så såfort jag måste tänka på äckel sakerna. Men hon tycker om ändå att jag ska börja närma mig det.

 

[Rosett]

Nej dom kanske tror att det skulle vara bra. Och jag säger inte ens mot att trauma terapi nog är viktigt om jag skulle kunna må bättre. Utan det jag menar är att jag verkligen INTE KAN. Inte att jag inte vill utan det är bara o möjligt.

Det låter jättejobbigt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva eftersom jag inte vet mycket om hur dissociation behandlas.
Emdr som @Amanda_F skrev om kanske kan vara ett bättre sätt.
I patientlagen står att om det finns flera likvärdiga behandlingar så ska patienten få välja behandling själv. Nu är ju du inte myndig så jag vet inte om det gäller då också.

 

[LiviaFilippa]

Det låter jättejobbigt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva eftersom jag inte vet mycket om hur dissociation behandlas.
Emdr som @Amanda_F skrev om kanske kan vara ett bättre sätt.
I patientlagen står att om det finns flera likvärdiga behandlingar så ska patienten få välja behandling själv. Nu är ju du inte myndig så jag vet inte om det gäller då också.

Ja men ifall inte emdr finns som ett val här så spelar det ju ingen roll för då kan jag ändå inte ha det.

 

[Rosett]

Ja men ifall inte emdr finns som ett val här så spelar det ju ingen roll för då kan jag ändå inte ha det.

De kan fixa fram en emdr-terapeut om det är det som funkar bäst för dig.
Vården ska utgå från patientens behov, inte vårdens behov.
Du behöver inte svara såklart men är det en psykolog på bup (regionens vård) du träffar? Eller är det hvb-hemmets egen? Gissar att det är ett privatdrivet hvb för de brukar ofta vara det.
Om de inte har någon egen emdr-terapeut så vill de väl inte köpa in tjänsten men som sagt, de ska utgå från ditt behov, inte hvb-hemmets behov.