PTSD

[Mabuse]

Jag träffade honom på en begravning för många herrans år sedan. Han var stenhög på kokain och slog sig i näven hela tiden. Den rädsla. Fy fan!

Jag menar såklart inte att ni ska börja umgås, men den delen av rädslan som gör att det känns jobbigt att ens gå förbi huset där ni bodde eller råka se ett foto av honom. Den delen som begränsar dig i ditt liv idag.

 

[et_flickan]

På onsdag nästa vecka ska jag till centret för ptsd. Känns så befriande på något sätt. Idag har jag faktiskt mått bra, träffat min kära mor, haft kul med barnet och knappt ens blivit lite otålig av hennes små utbrott hon får nuförtiden. Ska bli skönt att träffa någon som verkligen kan hjälpa mig. Hade dock varit behövligt för ca 20 år sedan. Men bättre sent än aldrig.

 

[et_flickan]

Och den glädjen varade inte länge. Barnet vaknade och skrek hysteriskt vid ett. Jag reagerade först bra men tyvärr slutade det med ilska från min sida och pappan fick ta över.

Jag önskar så att jag kunde ge mig själv sparken som mamma.

 

[macbeth]

Jag har ingen officiell diagnos av PTSD , men det är antagligen något sådant jag har. Känner igen mig jättemycket i det du beskriver, också att det blev mycket värre efter barn. Nu var min graviditet ett resultat av övergrepp och inget jag valde själv, så är inte så konstigt kanske...
Har inte fått någon hjälp. Alls. När jag sökt har jag bara mötts av skuldbeläggande och anklagelser, ingen förståelse alls. Så nu sluter jag mig som en mussla ist, vågar inte säga någonting.

Ja, hade tyvärr inte så mycket positivt att komma med, förutom att om du kan få bra hjälp, ta emot den! Det blir INTE bättre av att förtränga och försöka ignorera.
Hoppas det löser sig för dig!

 

[et_flickan]

Jag har ingen officiell diagnos av PTSD , men det är antagligen något sådant jag har. Känner igen mig jättemycket i det du beskriver, också att det blev mycket värre efter barn. Nu var min graviditet ett resultat av övergrepp och inget jag valde själv, så är inte så konstigt kanske...
Har inte fått någon hjälp. Alls. När jag sökt har jag bara mötts av skuldbeläggande och anklagelser, ingen förståelse alls. Så nu sluter jag mig som en mussla ist, vågar inte säga någonting.

Ja, hade tyvärr inte så mycket positivt att komma med, förutom att om du kan få bra hjälp, ta emot den! Det blir INTE bättre av att förtränga och försöka ignorera.
Hoppas det löser sig för dig!

Bvc ska fånga upp mammor som mår dåligt. Du ska få hjälp om du berättat för dom. För om jag förstår det rätt behöll du barnet? Vilken oerhört hemsk upplevelse du gått igenom

 

[monster1]

Och den glädjen varade inte länge. Barnet vaknade och skrek hysteriskt vid ett. Jag reagerade först bra men tyvärr slutade det med ilska från min sida och pappan fick ta över.

Jag önskar så att jag kunde ge mig själv sparken som mamma.

Du kanske kan låta din sambo ta över tidigare, innan du blir frustrerad. BTW vem som helst blir arg och frustrerad när man hållsvaken av ett skrikande barn. Min storebror var kolikbarn och min mamma ställde tillslut in barnvagnen med det skrikande barnet i köket, stängde dörren satt i öronproppar och gick och lade sig. Det var det eller kasta ut barnet genom fönstret. Det är inte lätt att vara förälder .

 

[macbeth]

Bvc ska fånga upp mammor som mår dåligt. Du ska få hjälp om du berättat för dom. För om jag förstår det rätt behöll du barnet? Vilken oerhört hemsk upplevelse du gått igenom

,
Jag hade tyvärr världens sämsta bvc- sköterska, hen kunde sitta och boka semesterresor under våra möten, läsa högt ur fel journaler (och alltså bryta mot sekretessen) mm. Sökte även hjälp vid andra instanser, men fick tyvärr inte bättre bemötande där.
Nu ska jag inte kapa tråden mer med mina problem. Sorry.

 

[et_flickan]

,
Jag hade tyvärr världens sämsta bvc- sköterska, hen kunde sitta och boka semesterresor under våra möten, läsa högt ur fel journaler (och alltså bryta mot sekretessen) mm. Sökte även hjälp vid andra instanser, men fick tyvärr inte bättre bemötande där.
Nu ska jag inte kapa tråden mer med mina problem. Sorry.

Du behöver inte alls be om ursäkt. Det är tragiskt att du inte fått någon hjälp. Din bvc sköterska borde inte ha jobbat med människor. Blir så arg på sånt här. Så många mammor går och mår dåligt i tystnad på grund av rädslan att inte få hjälp/bli dumförklarade och inte tagna på allvar.

 

[et_flickan]

Du kanske kan låta din sambo ta över tidigare, innan du blir frustrerad. BTW vem som helst blir arg och frustrerad när man hållsvaken av ett skrikande barn. Min storebror var kolikbarn och min mamma ställde tillslut in barnvagnen med det skrikande barnet i köket, stängde dörren satt i öronproppar och gick och lade sig. Det var det eller kasta ut barnet genom fönstret. Det är inte lätt att vara förälder .

Han ville ta över tidigare men jag var säker på att jag skulle klara det. Det gjorde jag inte.

Jag blir inte bara frustrerad och arg. Jag blir så arg att jag tar sönder saker, kastat flera nappflaskor i golvet tex. Det är en anledning till att jag sökt hjälp. Jag skulle aldrig göra min dotter illa på något vis men jag är rädd för att göra det. Om du förstår? Eftersom jag blir så fruktansvärt arg.

 

[Petruska]

Han ville ta över tidigare men jag var säker på att jag skulle klara det. Det gjorde jag inte.

Jag blir inte bara frustrerad och arg. Jag blir så arg att jag tar sönder saker, kastat flera nappflaskor i golvet tex. Det är en anledning till att jag sökt hjälp. Jag skulle aldrig göra min dotter illa på något vis men jag är rädd för att göra det. Om du förstår? Eftersom jag blir så fruktansvärt arg.

När min unge var bebis, tänkte jag en gång kasta honom i sopnedkastet. Han var två månader gammal och förkyld, grät på natten flera gånger i timmen i flera dygn.

Jag tog upp det med bvc, alltså min tanke att kasta barnet i sopnedkastet, just för att jag ville ändå prata med någon om den känslan, ville att någon skulle ha lite koll på mig. (Jag hade inga ankytningproblem i övrigt.) Den kloka bvc-sköterskan sa att bara det att jag kunde erkänna för mig själv och andra att jag kände så, var det bästa skyddet för mitt barn.

Det kan ju du också. Det är bra.

Sen behöver du ju uppenbarligen hjälp ändå, ptsd är inte att leka med.

Tills vidare är det nog framförallt för att skydda dig från dina svarta sidor, som det är bra om sambon tar över barnet i tid. Ditt barn är nog redan skyddat, av er båda.

 

[et_flickan]

Igår var första besöket hos psykologen som ska "bestämma" om jag har ptsd eller inte.

När han läste upp vad som skrivits på remissen grät jag en skvätt. När han frågade hur jag mår nu grät jag ännu en skvätt.

Att redovisa en del av sitt liv och sedan se det på en tavla var märkligt. Att inse att livet var rätt hyfsat fram till jag var nio var lite halvjobbigt.

Det är ett års väntetid på behandling, om han tycker jag behöver det.