PTSD

[et_flickan]

För att göra en lång historia kort. Varnar för svammel. Inte sovit något i natt.

I december -16 fick jag barn. Mitt första. Hade en lätt och hyffsad snabb förlossning. Tiden efter var främmande och skrämmande. Bebis är av den skrikiga sorten, en bestämd liten tjej om man säger så.

Efter några veckor insåg jag att jag inte mådde bra. Slutade amma offentligt för att jag var rädd för omgivningens reaktioner, var rädd för att vara själv med bebisen, klarade inte av när hon skrek hysteriskt utan att själv bryta ihop i en hög, helt hjälplöst. När sambon jobbade var min mor här och hjälpte mig. Jag började må bättre för nån månad sen.

Var hos en psykolog i oktober eller om det var september och berättade hela min livshistoria. Hon satt och gapade. Jag har träffat väldigt många kuratorer, terapeuter och psykologer, ingen har sett mig gråta. Hos henne grät jag floder och hon var arg på alla som vägrat hjälpa mig.

Min förlossningsdepression kan i stället vara ptsd. Obehandlat trauma på grund av flera jobbiga händelser för länge sen. Att få barn kan ha rivit upp mycket känslor och minnen.
När jag gick hem från det där besöket skrattade jag åt det. PTSD är något som soldater får efter krig. Jag är ju bara en vanlig människa som kanske upplevt tragiska saker.

Efter några veckor har det börjat sjunka in. Mycket av min personlighet, mina svårigheter och mina diagnoser tyder på ptsd. Jag har börjat fundera på om min ADD diagnos är ett symptom på ptsd i stället. Nu svamlar jag.

Vad jag ville veta är om någon annan här inne har ptsd. Hur går behandling till? KBT? Jag är livrädd för att bli "normal". Jag har ju mått såhär dåligt sen jag var tonåring mer eller mindre. Och så vill jag skriva av mig lite också. Har en riktigt dålig dag idag

 

[Kattennizze]

Jag har PTSD. Man kan ju inte bota det men man kan lära sig leva med trauma. Det finns olika behandlingsformer, man får prova sig fram. Jag tycker att det är mycket lättare att leva med det nu eftersom jag vet vad det är. En doft t ex kan trigga igång en reaktion på något obehagligt men numera vet jag ju vad det är. En sådan livsomvälvande händelse som att få barn kan få stora konsekvenser när man lever med svåra trauman, det låter inte bra att du inte fått hjälp. Jag var medveten om det och sökte hjälp i tid. Jag har gått i terapi i över 10 år och äter dagligen psykofarmaka och jag arbetar och mår toppenbra. Så det kan gå vädligt bra för en om man får rätt hjälp.

 

[Mabuse]

För att göra en lång historia kort. Varnar för svammel. Inte sovit något i natt.

I december -16 fick jag barn. Mitt första. Hade en lätt och hyffsad snabb förlossning. Tiden efter var främmande och skrämmande. Bebis är av den skrikiga sorten, en bestämd liten tjej om man säger så.

Efter några veckor insåg jag att jag inte mådde bra. Slutade amma offentligt för att jag var rädd för omgivningens reaktioner, var rädd för att vara själv med bebisen, klarade inte av när hon skrek hysteriskt utan att själv bryta ihop i en hög, helt hjälplöst. När sambon jobbade var min mor här och hjälpte mig. Jag började må bättre för nån månad sen.

Var hos en psykolog i oktober eller om det var september och berättade hela min livshistoria. Hon satt och gapade. Jag har träffat väldigt många kuratorer, terapeuter och psykologer, ingen har sett mig gråta. Hos henne grät jag floder och hon var arg på alla som vägrat hjälpa mig.

Min förlossningsdepression kan i stället vara ptsd. Obehandlat trauma på grund av flera jobbiga händelser för länge sen. Att få barn kan ha rivit upp mycket känslor och minnen.
När jag gick hem från det där besöket skrattade jag åt det. PTSD är något som soldater får efter krig. Jag är ju bara en vanlig människa som kanske upplevt tragiska saker.

Efter några veckor har det börjat sjunka in. Mycket av min personlighet, mina svårigheter och mina diagnoser tyder på ptsd. Jag har börjat fundera på om min ADD diagnos är ett symptom på ptsd i stället. Nu svamlar jag.

Vad jag ville veta är om någon annan här inne har ptsd. Hur går behandling till? KBT? Jag är livrädd för att bli "normal". Jag har ju mått såhär dåligt sen jag var tonåring mer eller mindre. Och så vill jag skriva av mig lite också. Har en riktigt dålig dag idag

Jag fick PTSD efter en dålig förlossning. Det är inte nån jätteovanlig komplikation, och jag fick bra hjälp på kvinnoenheten (eller vad det hette) på sjukhuset.

Behandlingen var terapi och hemövningar (öva på att göra sånt som är jobbigt för att omprogrammera hjärnan). Terapin var en timme, en gång i veckan, i typ tio veckor.

Väldigt effektiv behandling.

Varför är du rädd för att bli frisk? Jag tyckte det var superobehagligt att ha PTSD, så jag var glad när jag var av med det igen.

 

[et_flickan]

Jag fick PTSD efter en dålig förlossning. Det är inte nån jätteovanlig komplikation, och jag fick bra hjälp på kvinnoenheten (eller vad det hette) på sjukhuset.

Behandlingen var terapi och hemövningar (öva på att göra sånt som är jobbigt för att omprogrammera hjärnan). Terapin var en timme, en gång i veckan, i typ tio veckor.

Väldigt effektiv behandling.

Varför är du rädd för att bli frisk? Jag tyckte det var superobehagligt att ha PTSD, så jag var glad när jag var av med det igen.

Jag är nog inte rädd för att bli frisk utan för att behöva göra saker jag tycker är väldigt jobbiga. Att behöva utsättas för saker utanför min säkra lilla bubbla jag skapat.

Jag har blivit min egna värsta fiende när det gäller att skydda mig själv på alla möjliga sätt.

 

[Frankie]

Jag har gått i EMDR-terapi vilket hjälpte mig jättemycket med olika trauman jag haft. Det är en terapiform särskilt framtagen för behandling av PTSD, du kan ju läsa lite om det och se om det kan vara nåt för dig.

 

[Wysiwyg]

Jag har blivit min egna värsta fiende när det gäller att skydda mig själv på alla möjliga sätt.

Fast att du undviker att ta tag i det är inte att du skyddar dig själv. Det ger visserligen en kortvarig vinst eftersom du slipper konfronteras med ångest och obehag men långsiktigt är det inte att rekommendera eftersom ett undvikande snarare tenderar att öka ångesten, obehaget och problematiken.

Om du får hjälp av en psykolog kommer behandlingen ske i steg som är utformade för att du ska klara av dem och du går ju hos psykologen för att få hjälp med det. Hen kommer guida dig genom det hela, det är hens jobb. Behandlingen går inte ut på att kasta sig på det mest ångestladdade på en gång. Det är en upptrappning.

 

[Mabuse]

Jag är nog inte rädd för att bli frisk utan för att behöva göra saker jag tycker är väldigt jobbiga. Att behöva utsättas för saker utanför min säkra lilla bubbla jag skapat.

Jag har blivit min egna värsta fiende när det gäller att skydda mig själv på alla möjliga sätt.

Det är ju frivilligt att göra övningarna såklart, ingen som tvingar en.

Som jag har förstått det så blir det värre om man undviker triggers. Om man jobbar med dem så går de att släcka.

”Det händer inte nu” var nog det bästa min terapeut sa till mig. Det som har hänt är det förgångna, det händer inte nu. När man får en flashback så är det ju som att bli flyttad tillbaka till det som hände, som att det händer igen. Men det gör det inte, det kan det inte. Exakt samma sak kan aldrig hända igen. Lite svårt att förklara om man inte varit med om det själv, men du kanske förstår vad jag menar.

 

[et_flickan]

Fast att du undviker att ta tag i det är inte att du skyddar dig själv. Det ger visserligen en kortvarig vinst eftersom du slipper konfronteras med ångest och obehag men långsiktigt är det inte att rekommendera eftersom ett undvikande snarare tenderar att öka ångesten, obehaget och problematiken.

Om du får hjälp av en psykolog kommer behandlingen ske i steg som är utformade för att du ska klara av dem och du går ju hos psykologen för att få hjälp med det. Hen kommer guida dig genom det hela, det är hens jobb. Behandlingen går inte ut på att kasta sig på det mest ångestladdade på en gång. Det är en upptrappning.

Jag vet att det inte är bra.

Jag struntar ibland att gå ut med barnvagnen för att jag är rädd att barnet börjar skrika och att jag får panik, mitt på stan. Då får jag ångest för att jag vet att jag mår bra av att komma ut och det är sällan hon skriker i vagnen. Hon mår också bra av att komma ut och då mår jag dåligt för att jag är en dålig mamma som inte tar med henne ut. Allt blir bara en ond cirkel.

 

[tuaphua]

Även jag har gått EMDR mot PTSD. Jag hade varit med om några allvarliga trauman i ung ålder.
EMDR ihop med en helt lysande behandlare var väldigt bra för mig.
Jag hade panikångest pga PTSDn innan. Den blev jag av med i den behandlingen.
Sen fortsatte jag gå hos samma behandlare i några år i både en grupp för folk som krävde lite extra trauma-vård heltid(olika typer av terapi, samtal och "utbildning" i det medicinska sas som sker) och sen enskilt i KBT och sen Schematerapi.

Idag mår jag fint. Jag har sömnproblem iom adhd och värk.
Men jag har ingen depression, ångest etc.

Jag är SÅ glad att jag fick chansen att få den terapi jag fått.
Ja, ibland var det jobbigt. Men idag är jag fri! Fri att göra vad jag vill när jag vill, att må bra och leva.

 

[et_flickan]

Det är ju frivilligt att göra övningarna såklart, ingen som tvingar en.

Som jag har förstått det så blir det värre om man undviker triggers. Om man jobbar med dem så går de att släcka.

”Det händer inte nu” var nog det bästa min terapeut sa till mig. Det som har hänt är det förgångna, det händer inte nu. När man får en flashback så är det ju som att bli flyttad tillbaka till det som hände, som att det händer igen. Men det gör det inte, det kan det inte. Exakt samma sak kan aldrig hända igen. Lite svårt att förklara om man inte varit med om det själv, men du kanske förstår vad jag menar.

Jodå jag förstår vad du menar. Jag får inte flashbacks lika ofta längre som jag fick förut. Dock mardrömmar och panik vid vissa ljud. Som tex höga skrik eller om nån låter som att den håller på att strypas på tv.

Jag kan tex bli riktigt riktigt arg när barnet skriker för att jag inte klarar av att hon behöver mig. Jätte svårt att förklara. Ingen har ju brytt sig om mig så hur ska jag kunna ta hand om någon, lite såna tankar.

 

[monster1]

Jag vet att det inte är bra.

Jag struntar ibland att gå ut med barnvagnen för att jag är rädd att barnet börjar skrika och att jag får panik, mitt på stan. Då får jag ångest för att jag vet att jag mår bra av att komma ut och det är sällan hon skriker i vagnen. Hon mår också bra av att komma ut och då mår jag dåligt för att jag är en dålig mamma som inte tar med henne ut. Allt blir bara en ond cirkel.

Man bryter ned det i bitar så "farorna" blir hanterliga. Tex du går ut med barnvagnen och din mamma som stöd. Sen går du ut med barnvagnen och din mamma som stöd fast din mamma stannar någonstans en stund och du tar en liten vända själv. Nästa gång utökas vända, du kanske börjar gå första biten själv och möter din mamma efter en stund på vägen och tillslut så har du tagit dig förbi hela hindret och du kan gå ut själv. Man liksom ersätter de bilder man har i huvudet av katastrof med andra bilder genom att upprepa det många många gånger med bra resultat. Precis som med hästar .

 

[Lipperta]

Och det är ok att misslyckas, att behöva backa ett steg när det blir för mycket, det är ok att bryta ihop utomhus, vartsomhelst.
Du får fulgråta om det är det du behöver när det blir övermäktigt!

Jag bryter ihop lite då och då, på banken, i mataffären, på resturanger.
Jag upplever inte alls att folk tycker det är irriterande eller tycker jag är jobbig, folk brukar mest se ut som att de vill hjälpa men inte vet hur.

 

[Kattennizze]

Bara för att KBT och ACT ( tredje vågens kbt) är mest på tapeten just nu, finns det också andra behandlingsformer. Jag har t ex gått psykodynamisk terapi vilket har hjälpt mig väldigt mycket. Så var inte rädd för att söka hjälp, det absolut viktigaste är att du söker hjälp.

 

[Wysiwyg]

Jag vet att det inte är bra.

Jag struntar ibland att gå ut med barnvagnen för att jag är rädd att barnet börjar skrika och att jag får panik, mitt på stan. Då får jag ångest för att jag vet att jag mår bra av att komma ut och det är sällan hon skriker i vagnen. Hon mår också bra av att komma ut och då mår jag dåligt för att jag är en dålig mamma som inte tar med henne ut. Allt blir bara en ond cirkel.

Jag förstår att det är superjobbigt för dig! Men du kan få hjälp, det är inte hopplöst eller beständigt. Och som @monster1 skrev börjar man med små delar så varje steg känns hanterbart och överkomligt.

 

[Mabuse]

Man bryter ned det i bitar så "farorna" blir hanterliga. Tex du går ut med barnvagnen och din mamma som stöd. Sen går du ut med barnvagnen och din mamma som stöd fast din mamma stannar någonstans en stund och du tar en liten vända själv. Nästa gång utökas vända, du kanske börjar gå första biten själv och möter din mamma efter en stund på vägen och tillslut så har du tagit dig förbi hela hindret och du kan gå ut själv. Man liksom ersätter de bilder man har i huvudet av katastrof med andra bilder genom att upprepa det många många gånger med bra resultat. Precis som med hästar .

En av sakerna jag fick göra i min terapi var att gå tillbaka till rummet där det hände. Det hjälpte faktiskt mycket att sitta där en stund, att se att det var bara ett rum. Ett tomt och tyst rum där det inte hände nånting. Det som hade hänt där var borta, det hände inte längre. Då försvann rädslan för det.

 

[et_flickan]

Jag förstår att det är superjobbigt för dig! Men du kan få hjälp, det är inte hopplöst eller beständigt. Och som @monster1 skrev börjar man med små delar så varje steg känns hanterbart och överkomligt.

Jag väntar just nu på att få svar på en remiss vi skickat till ett traumacenter.

Sen har jag och psykologen på bvc egna möten om föräldraskap. Varenda gång jag gått därifrån nu har jag förlåtit mig själv lite grann, dvs jag är inte en dålig förälder jämt, jag gör mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har. Jag trodde ju aldrig i hela helvete att jag skulle må så ofantligt dåligt av att få barn.

 

[et_flickan]

En av sakerna jag fick göra i min terapi var att gå tillbaka till rummet där det hände. Det hjälpte faktiskt mycket att sitta där en stund, att se att det var bara ett rum. Ett tomt och tyst rum där det inte hände nånting. Det som hade hänt där var borta, det hände inte längre. Då försvann rädslan för det.

Varenda gång jag går förbi lägenheten jag bodde i när jag var yngre får jag rysningar. Jag minns verkligen allt hemskt som hände där. Nu kommer jag nog aldrig kunna gå in där igen. Personen som gjorde allt det hemska är min bror och han är jag så rädd för så han vill jag knappt se på bild.

 

[Mabuse]

Varenda gång jag går förbi lägenheten jag bodde i när jag var yngre får jag rysningar. Jag minns verkligen allt hemskt som hände där. Nu kommer jag nog aldrig kunna gå in där igen. Personen som gjorde allt det hemska är min bror och han är jag så rädd för så han vill jag knappt se på bild.

Jomen det kan man, man omprogrammerar hjärnan bit för bit. Det är värt det, iaf om det ligger och gnager i en som en rädsla. Men man gör det tillsammans med en terapeut förstås, som hjälper en att hantera känslorna som kommer, och hålla kvar en i nuet.

 

[et_flickan]

Jomen det kan man, man omprogrammerar hjärnan bit för bit. Det är värt det, iaf om det ligger och gnager i en som en rädsla. Men man gör det tillsammans med en terapeut förstås, som hjälper en att hantera känslorna som kommer, och hålla kvar en i nuet.

Jag träffade honom på en begravning för många herrans år sedan. Han var stenhög på kokain och slog sig i näven hela tiden. Den rädsla. Fy fan!

 

[tuaphua]

Jag träffade honom på en begravning för många herrans år sedan. Han var stenhög på kokain och slog sig i näven hela tiden. Den rädsla. Fy fan!

Jag förstår att du är så rädd för din bror. Och det kanske man idag fortsatt bör vara. Jag känner ju honom inte och vet inte om han är fortsatt benägen till övergrepp/våldsamheter etc.

Men ang minnena och ställen du förknippar det med så går det bla i EMDR att långsamt programmera om sina känslor sas.
Jag hade ett våldsamt trauma att bearbeta. Det gjorde så att jag bröt ihop bara jag tänkte på det. Bitar av det har jag fortfarande inga minnen av.

Men ångesten, rädslan, panikanfallen etc är nu mer borta.
Ja, klart att jag inte är helt nollställd inför händelsen. Men det är fullt hanterbart och leder inte till panik etc.

Sen kanske det kan vara hjälpsamt för dig att förstå att du är sjuk. Du hade ju inte tyckt någon annan var en dålig mamma om den blev svårt fysiskt sjuk och behövde hjälp. Din sjukdom är lika verklig och lika "handikappande" sas när du mår dåligt som någon kan bli av fysiska orsaker.

Jag hoppas du får bra hjälp och snart mår bättre!