S
Schuldig
Suck. Just nu kommer jag och min häst inte alls överrens – känner att jag måste be om råd innan jag blir tokig. Innan jag kommer till själva problemet ska jag kanske ta lite bakgrund, så det hänger ihop lite bättre.
Vi fick skruttet för runt två år sedan, då hans ägare inte kunde klara av att sköta om honom och han bara stod på en äng och glodde. Han hade precis haft fång på alla fyra (aj…) och fick vila rätt länge tills vi var säkra på att hans hovar klarade av att han jobbade. Han blev dock till slut friskförklarad, och vi började träna honom så smått, men upptäckte snart att något inte stod rätt till. Han var omöjlig att rida; bockade och skenade när han inte fick sin vilja fram, och varje ridtur blev ett mindre slagsmål där både vi och hästen kom hem svettiga och olyckliga. Efter lite diskuterande kom vi fram till att det helt enkelt verkade som om han faktiskt inte var inriden! För det första visade sig att han var yngre än vi trodde, runt 10 år. För det andra hade den tidigare ägaren köpt honom av en hästhandlare (såklart) och antagligen trott att han var en vuxen, inriden häst. Sedan ledsnade hon, och han stod i en hage i sju år och blev kanske riden en gång i månaden, med lite tur. Inte undra på att han flippade ur; han hade väl ingen aning om vad vi faktiskt bad honom om!
Vi skaffade en tränare som arbetade med akademisk ridning, och det började röra på sig. Efter ganska kort tid kunde vi rida honom med mininala hjälper, och nu har han till och med börjat tävla clear round så smått.
Dock har vi nu samma problem varje gång vi rider ut: han är ”livrädd” för vissa platser och föremål, och på vissa sträckor vill han bara störta fram – och då lyssnar han inte alls. Jag har övervägt om det kunde vara jag som t.ex. spänner mig när man ska förbi vissa saker som jag vet att han är rädd för, men att låtsas som ingenting hjälper inte. Jag har provat att försöka lita på honom och bara driva framåt, men varje gång jag gör det känner jag mig sviken då han flippar ur likt förb…. Vi har provat allt; att låta honom nosa på saker, träna honom med dom, ha en som går bredvid (han är alltid lugnare då) – med samma resultat så fort man rider ut själv.
För att göra det hela lite värre än han bara rädd för underliga saker. Han bryr sig inte om bilar, traktorer eller motorcyklar (en gång lättade ett flygplan nästan över skallen på honom utan att han reagerade), men cyklar, soptunnor/brevlådor och nyansskillnader på marken (!!) får honom att krypa ur skinnet – men bara med mig på ryggen.
Samma sak med galopp-rycken han får; det spelar ingen roll vad man gör eller hur ojämn och hal marken kan vara – han SKA galoppera, NU, och om han inte får det så taktar han eller ryggar blint, precis som om hjärnan har stängts av helt. Han kan inte bara gå rakt fram – det är galopp eller inget. I går höll han på att rygga rakt ner i en å, vilket inte bekom honom alls.
Som sagt, vid det här laget spänner jag mig säkert också i vissa situationer även om jag försöker låta bli – men jag vet inte hur jag ska kunna sluta. Ju mer jag slappnar av, ju värre uppför han sig, och så spänner jag mig nästa gång och då uppför han sig såklart ännu värre.
Det är inte roligt att rida ut längre (i paddocken är han för det mesta god som guld), och jag har till och med börjat överväga om vi kanske bara inte passar ihop och att en ny ägare vore det bästa för honom – men samtidigt vill jag inte ge upp. För att göra det ännu värre var min gamla häst, som jag hade i 16 år, pålitlig som en sten och kunde precis allt (med det inte sagt att jag inte fick en flygtur ibland, men normalt fanns det alltid ett skäl bakom) – jag har nog blivit både bortskämd och lite försiktig med den här ”nya” rodeohästen.
Just nu känns det bara som om han bara jävlas för att han kan, och att det blir fel vad jag än gör. Jag ska som väl är inte till stallet förrän på torsdag igen – och så ska det ju inte kännas!
Några funderingar…?
Vi fick skruttet för runt två år sedan, då hans ägare inte kunde klara av att sköta om honom och han bara stod på en äng och glodde. Han hade precis haft fång på alla fyra (aj…) och fick vila rätt länge tills vi var säkra på att hans hovar klarade av att han jobbade. Han blev dock till slut friskförklarad, och vi började träna honom så smått, men upptäckte snart att något inte stod rätt till. Han var omöjlig att rida; bockade och skenade när han inte fick sin vilja fram, och varje ridtur blev ett mindre slagsmål där både vi och hästen kom hem svettiga och olyckliga. Efter lite diskuterande kom vi fram till att det helt enkelt verkade som om han faktiskt inte var inriden! För det första visade sig att han var yngre än vi trodde, runt 10 år. För det andra hade den tidigare ägaren köpt honom av en hästhandlare (såklart) och antagligen trott att han var en vuxen, inriden häst. Sedan ledsnade hon, och han stod i en hage i sju år och blev kanske riden en gång i månaden, med lite tur. Inte undra på att han flippade ur; han hade väl ingen aning om vad vi faktiskt bad honom om!
Vi skaffade en tränare som arbetade med akademisk ridning, och det började röra på sig. Efter ganska kort tid kunde vi rida honom med mininala hjälper, och nu har han till och med börjat tävla clear round så smått.
Dock har vi nu samma problem varje gång vi rider ut: han är ”livrädd” för vissa platser och föremål, och på vissa sträckor vill han bara störta fram – och då lyssnar han inte alls. Jag har övervägt om det kunde vara jag som t.ex. spänner mig när man ska förbi vissa saker som jag vet att han är rädd för, men att låtsas som ingenting hjälper inte. Jag har provat att försöka lita på honom och bara driva framåt, men varje gång jag gör det känner jag mig sviken då han flippar ur likt förb…. Vi har provat allt; att låta honom nosa på saker, träna honom med dom, ha en som går bredvid (han är alltid lugnare då) – med samma resultat så fort man rider ut själv.För att göra det hela lite värre än han bara rädd för underliga saker. Han bryr sig inte om bilar, traktorer eller motorcyklar (en gång lättade ett flygplan nästan över skallen på honom utan att han reagerade), men cyklar, soptunnor/brevlådor och nyansskillnader på marken (!!) får honom att krypa ur skinnet – men bara med mig på ryggen.
Samma sak med galopp-rycken han får; det spelar ingen roll vad man gör eller hur ojämn och hal marken kan vara – han SKA galoppera, NU, och om han inte får det så taktar han eller ryggar blint, precis som om hjärnan har stängts av helt. Han kan inte bara gå rakt fram – det är galopp eller inget. I går höll han på att rygga rakt ner i en å, vilket inte bekom honom alls.
Som sagt, vid det här laget spänner jag mig säkert också i vissa situationer även om jag försöker låta bli – men jag vet inte hur jag ska kunna sluta. Ju mer jag slappnar av, ju värre uppför han sig, och så spänner jag mig nästa gång och då uppför han sig såklart ännu värre.
Det är inte roligt att rida ut längre (i paddocken är han för det mesta god som guld), och jag har till och med börjat överväga om vi kanske bara inte passar ihop och att en ny ägare vore det bästa för honom – men samtidigt vill jag inte ge upp. För att göra det ännu värre var min gamla häst, som jag hade i 16 år, pålitlig som en sten och kunde precis allt (med det inte sagt att jag inte fick en flygtur ibland, men normalt fanns det alltid ett skäl bakom) – jag har nog blivit både bortskämd och lite försiktig med den här ”nya” rodeohästen.
Just nu känns det bara som om han bara jävlas för att han kan, och att det blir fel vad jag än gör. Jag ska som väl är inte till stallet förrän på torsdag igen – och så ska det ju inte kännas!
Några funderingar…?
) börjar han takta/dra igen.
