Riley
Trådstartare
Jaha, nu har vi börjat få problem igen. Hovslagaren är efter den senaste halvt misslyckade skoningen inte längre så sugen på att verka min häst igen och det är ju en smärre katastrof för min del. Träningen blir lidande och snart kommer jag ha en häst i f.d. bra kondition som bara kan gå i hagen för att ingen får på henne några skor.
Det har varit en hel del turer med den här damen. Hon har uppvisat aggressiva tendenser mot främmande vid trängda lägen redan från första dagen i min ägo, vad det beror på vet ingen. Dock har hon knappt lagt ett öra bakåt åt varken mig eller nuvarande stallägaren. Jag var absolut livrädd de första dagarna i vårt nya stall, men han blev verkligen kompis med henne på en gång och kunde ganska omgående knata in i hennes box (där jag tidigare var den ende som fick röra mig utan att bli utjagad) och slänga på henne täcket.
Det där med att hon ogillar främmande är trots allt något jag kan leva med tills vidare, det är inget livsviktigt. Men så har vi det stora problemet med hovslagarna.
Den första vi provade var en helt random utvald från listan. Han kom och gjorde framhovarna, bakfötterna sa han direkt att han inte tänkte röra. Däremot kunde han ta dit en veterinär han kände för att droga ner hästen. Det blev aldrig något av med det, dels för att jag verkligen inte gillade idén och dels för att en av hans mindre smickrande kommentarer om hästen var ”hade jag ägt den här hade jag själv satt ett skott i pannan på den” (underbar sak att säga till då 17-årig tjej som just fått sin första häst :smirk: ).
Så provade vi med en annan. Han fick utan problem lyfta både fram- och bakhovar och jag andades ut. Men! Just den gången hann han inte ta mer än framfötterna, så vi bokade en ny tid ett par veckor senare. Det slutade med att hästen stod på gången och slog rätt ut så fort han närmade sig henne. Vi försökte en gång till någon dag senare – samma resultat. Så efter mycket om och men tog vi ut ytterligare en annan och bestämde även tid med veterinär för att ge lugnande. När båda var på plats provade hovis lyfta på bakbenen och bestämde sig för att vi skulle köra utan lugnande, ”det här går nog bra”. Det gjorde det också, hon gjorde några försök att rycka åt sig benet emellanåt men annars skötte hon sig exemplariskt. Hon visade väldigt tydligt att hon inte gillade honom, strök öronen bakåt när han gick förbi osv, men hon tjafsade inte.
Dock blev inte heller den framgången långvarig. De två nästa gångerna med samma hovis gick också kanon, men sist var det en helt annan häst. Framhovarna inga problem, men när han skulle ta bakhovarna kickade hon. Till slut gick dock även det utan att någon kom till skada, men nu är han alltså inte särskilt pigg på att komma hit igen.
Det stora kruxet med hästen är att hon inte alls är elak mot oss som känner henne. Det är som natt och dag – jag och stallägaren får kela, busa och göra vad som helst med henne, hon står bara där med spetsade öron och är superglad och kelig. Gnäggar när man kommer ut i hagen och kliar alltid tillbaka på armen eller axeln när man ryktar. Men ställer sig däremot en främmande människa utanför hennes box, då flyger hon mot gallret med bakåtslickade öron och klapprande tänder.
Förra hösten var en rätt känd, duktig NH-tränare i trakten och höll lektioner för b.la. ”problemhästar”, så jag tog med mig hästen dit för att höra vad han tyckte och trodde. Han joxade runt med henne lite i ridhuset, lyfte på ben, knackade på hovar, rörde över hela hennes kropp osv, allt medan jag höll på att få ett nervöst sammanbrott för att han skulle döma ut henne helt. Efter tio minuter var slutkommentaren ”det här är en av de fem snällaste och mest okomplicerade hästarna jag mött i hela mitt liv”.
Nu, efter ett år, har folk sagt allt från att hon är sinnessjuk och borde ha ett skott i pannan, till att hon är ouppfostrad och behöver lära sig att uppföra sig. Sjuk i huvudet är hon bevisligen inte och jag går i taket varje gång någon vräker ur sig något sådant. Och hur uppfostrar man egentligen en häst som står med slutna ögon i hagen, lös, och halvsover medan jag får göra i princip vad som helst med henne, bakfötterna inkluderat?
Det är inte det att jag inte förstår hovslagarna, jag skulle inte heller riskera hälsan genom att frivilligt syssla med närkontakt med främmande, sparkglada hästar. Men vad ska man ta sig till då? Skor måste hon ju ha hur man än vrider på det, och jag vill verkligen inte behöva ta dit veterinären och proppa i henne lugnande varje gång hovslagaren kommer, det funkar ju inte. ”Uppfostra hästen”, visst, men det är inte så lätt när man själv inte ser den där problemhästen, utan en genomtrevlig individ som följer en som en hund.
Så: är det någon som har minsta lilla idé eller tanke om vad det här kan handla om och vad man kan göra åt det? Har ni varit med om någon häst som uppvisat ett liknande beteende? Jag är smått desperat nu, så allt som ev. kan vara till hjälp är väldigt välkommet.
Alla kommentarer om att slakta kan ni dock bespara er, det är ändå något jag öht. inte kommer överväga.
Det har varit en hel del turer med den här damen. Hon har uppvisat aggressiva tendenser mot främmande vid trängda lägen redan från första dagen i min ägo, vad det beror på vet ingen. Dock har hon knappt lagt ett öra bakåt åt varken mig eller nuvarande stallägaren. Jag var absolut livrädd de första dagarna i vårt nya stall, men han blev verkligen kompis med henne på en gång och kunde ganska omgående knata in i hennes box (där jag tidigare var den ende som fick röra mig utan att bli utjagad) och slänga på henne täcket.
Det där med att hon ogillar främmande är trots allt något jag kan leva med tills vidare, det är inget livsviktigt. Men så har vi det stora problemet med hovslagarna.
Den första vi provade var en helt random utvald från listan. Han kom och gjorde framhovarna, bakfötterna sa han direkt att han inte tänkte röra. Däremot kunde han ta dit en veterinär han kände för att droga ner hästen. Det blev aldrig något av med det, dels för att jag verkligen inte gillade idén och dels för att en av hans mindre smickrande kommentarer om hästen var ”hade jag ägt den här hade jag själv satt ett skott i pannan på den” (underbar sak att säga till då 17-årig tjej som just fått sin första häst :smirk: ).
Så provade vi med en annan. Han fick utan problem lyfta både fram- och bakhovar och jag andades ut. Men! Just den gången hann han inte ta mer än framfötterna, så vi bokade en ny tid ett par veckor senare. Det slutade med att hästen stod på gången och slog rätt ut så fort han närmade sig henne. Vi försökte en gång till någon dag senare – samma resultat. Så efter mycket om och men tog vi ut ytterligare en annan och bestämde även tid med veterinär för att ge lugnande. När båda var på plats provade hovis lyfta på bakbenen och bestämde sig för att vi skulle köra utan lugnande, ”det här går nog bra”. Det gjorde det också, hon gjorde några försök att rycka åt sig benet emellanåt men annars skötte hon sig exemplariskt. Hon visade väldigt tydligt att hon inte gillade honom, strök öronen bakåt när han gick förbi osv, men hon tjafsade inte.
Dock blev inte heller den framgången långvarig. De två nästa gångerna med samma hovis gick också kanon, men sist var det en helt annan häst. Framhovarna inga problem, men när han skulle ta bakhovarna kickade hon. Till slut gick dock även det utan att någon kom till skada, men nu är han alltså inte särskilt pigg på att komma hit igen.
Det stora kruxet med hästen är att hon inte alls är elak mot oss som känner henne. Det är som natt och dag – jag och stallägaren får kela, busa och göra vad som helst med henne, hon står bara där med spetsade öron och är superglad och kelig. Gnäggar när man kommer ut i hagen och kliar alltid tillbaka på armen eller axeln när man ryktar. Men ställer sig däremot en främmande människa utanför hennes box, då flyger hon mot gallret med bakåtslickade öron och klapprande tänder.
Förra hösten var en rätt känd, duktig NH-tränare i trakten och höll lektioner för b.la. ”problemhästar”, så jag tog med mig hästen dit för att höra vad han tyckte och trodde. Han joxade runt med henne lite i ridhuset, lyfte på ben, knackade på hovar, rörde över hela hennes kropp osv, allt medan jag höll på att få ett nervöst sammanbrott för att han skulle döma ut henne helt. Efter tio minuter var slutkommentaren ”det här är en av de fem snällaste och mest okomplicerade hästarna jag mött i hela mitt liv”.
Nu, efter ett år, har folk sagt allt från att hon är sinnessjuk och borde ha ett skott i pannan, till att hon är ouppfostrad och behöver lära sig att uppföra sig. Sjuk i huvudet är hon bevisligen inte och jag går i taket varje gång någon vräker ur sig något sådant. Och hur uppfostrar man egentligen en häst som står med slutna ögon i hagen, lös, och halvsover medan jag får göra i princip vad som helst med henne, bakfötterna inkluderat?
Det är inte det att jag inte förstår hovslagarna, jag skulle inte heller riskera hälsan genom att frivilligt syssla med närkontakt med främmande, sparkglada hästar. Men vad ska man ta sig till då? Skor måste hon ju ha hur man än vrider på det, och jag vill verkligen inte behöva ta dit veterinären och proppa i henne lugnande varje gång hovslagaren kommer, det funkar ju inte. ”Uppfostra hästen”, visst, men det är inte så lätt när man själv inte ser den där problemhästen, utan en genomtrevlig individ som följer en som en hund.
Så: är det någon som har minsta lilla idé eller tanke om vad det här kan handla om och vad man kan göra åt det? Har ni varit med om någon häst som uppvisat ett liknande beteende? Jag är smått desperat nu, så allt som ev. kan vara till hjälp är väldigt välkommet.
Alla kommentarer om att slakta kan ni dock bespara er, det är ändå något jag öht. inte kommer överväga.
