Riley
Trådstartare
Sv: Problemhäst som egentligen inte är en problemhäst… *JÄTTElångt*
Känner att jag måste göra en "kort" uppdatering efter gårdagen...
Hade efter många om och men äntligen fått tag på en hovslagare (den senast påtänkta dök aldrig upp, hade mobilen avstängd och har fortfarande inte svarat på sms/intalade meddelanden) som kom igår. Hästen hade redan fattat att det var något lurt, så när han dök upp höll hon cirkus på stallgången. Jag skämdes ögonen ur mig och förklarade för femtioelfte gången att hon var dum bak, att hon kunde slå och att han fick passa sig rejält, och han bara "jamen det fixar vi" och jag jomen vi får väl se..... :smirk:
Han ryckte båda skorna fram, hästen grinade åt honom så fort han närmade sig, men han brydde sig inte och hon gjorde inget allvar av hoten. Så sköt han bak lådan och gick till ena bakbenet, och när han la handen på det höjde hon det och började kicka ut mot honom. Jag höll andan och väntade på hans reaktion: skulle det bli det att slänga ut honom ur stallet med arslet först eller finna mig i att han självmant packade sig därifrån?
Men han gjorde just - ingenting. Han drämde inte till henne, vrålade inte, sa överhuvudtaget inte ett ord. Bara höll kvar greppet om handen, stod kvar på exakt samma punkt och lät armen följa med i hennes rörelser. När hon slutade kicka i ren förvåning lyfte han benet, satte fast det, ryckte skon och verkade som om det vore på en 22-årig ridskolehäst. Jag såg ut såhär
och fattade absolut ingenting.
Så skulle han ta sig an nästa bakben. Samma procedur med kickningen upprepades och hans handlande likaså. Hästen såg mer och mer förvirrad ut när hon inte fick någon reaktion från honom, så hon gick på plan två och började hoppa bakåt och åt sidorna medan hon försökte rycka ifrån sig benet. De som inte tappat tålamodet vid sparkningarna brukar göra det då, men inte den här hovisen, inte! Han sa och gjorde fortfarande inget utan följde bara efter, och när hon till slut la av sa han glatt "det är väl inga problem med den här" och fortsatte obekymrat med hoven. Vet inte vem av hästen och jag som var mest förvirrad.
Resten av skoningen gick helt otroligt galant, han pratade lite och kliade henne emellanåt, och när han gjorde klart sista bakbenet stod hästen med halvslutna ögon och mulen nere i golvet och bara njöt. När han skodde fram vände hon till och med på huvudet och la med spetsade öron mulen mot hans rygg och såg ut att trivas hur bra som helst med både honom och livet.
Sedan blev jag lite stressad, för han tänkte sätta upp hovarna på en sån där vad-det-nu-heter (hovarna lyfts rejält framåt och uppåt och "hakas" fast överst på en lodrät sak och hovis fixar sömmarna). Jag gjorde mig beredd på att han skulle bli sparkad åt helvete men hästen protesterade inte ens! Inga sura miner eller vinande hovar, hon bara spetsade öronen och såg skitglad ut. Hovis konstaterade att det här var ju en jättetrevlig häst och att jag gärna fick ringa igen till nästa skoning.
Så jag befinner mig fortfarande i ett svårt chocktillstånd, men jag är så jävla glad att allt gick så bra! Och att vi äntligen fått en hovis som både häst och jag trivs med, och vice versa hoppas jag. Har i alla fall aldrig sett hästen lita så fullständigt på en total främling, och jag överdriver inte när jag säger att han verkar vara en av de där få riktiga, äkta hästmänniskorna som förstår hästarna, och som hästarna förstår.
Känner att jag måste göra en "kort" uppdatering efter gårdagen...
Hade efter många om och men äntligen fått tag på en hovslagare (den senast påtänkta dök aldrig upp, hade mobilen avstängd och har fortfarande inte svarat på sms/intalade meddelanden) som kom igår. Hästen hade redan fattat att det var något lurt, så när han dök upp höll hon cirkus på stallgången. Jag skämdes ögonen ur mig och förklarade för femtioelfte gången att hon var dum bak, att hon kunde slå och att han fick passa sig rejält, och han bara "jamen det fixar vi" och jag jomen vi får väl se..... :smirk:
Han ryckte båda skorna fram, hästen grinade åt honom så fort han närmade sig, men han brydde sig inte och hon gjorde inget allvar av hoten. Så sköt han bak lådan och gick till ena bakbenet, och när han la handen på det höjde hon det och började kicka ut mot honom. Jag höll andan och väntade på hans reaktion: skulle det bli det att slänga ut honom ur stallet med arslet först eller finna mig i att han självmant packade sig därifrån?
Men han gjorde just - ingenting. Han drämde inte till henne, vrålade inte, sa överhuvudtaget inte ett ord. Bara höll kvar greppet om handen, stod kvar på exakt samma punkt och lät armen följa med i hennes rörelser. När hon slutade kicka i ren förvåning lyfte han benet, satte fast det, ryckte skon och verkade som om det vore på en 22-årig ridskolehäst. Jag såg ut såhär
och fattade absolut ingenting.Så skulle han ta sig an nästa bakben. Samma procedur med kickningen upprepades och hans handlande likaså. Hästen såg mer och mer förvirrad ut när hon inte fick någon reaktion från honom, så hon gick på plan två och började hoppa bakåt och åt sidorna medan hon försökte rycka ifrån sig benet. De som inte tappat tålamodet vid sparkningarna brukar göra det då, men inte den här hovisen, inte! Han sa och gjorde fortfarande inget utan följde bara efter, och när hon till slut la av sa han glatt "det är väl inga problem med den här" och fortsatte obekymrat med hoven. Vet inte vem av hästen och jag som var mest förvirrad.
Resten av skoningen gick helt otroligt galant, han pratade lite och kliade henne emellanåt, och när han gjorde klart sista bakbenet stod hästen med halvslutna ögon och mulen nere i golvet och bara njöt. När han skodde fram vände hon till och med på huvudet och la med spetsade öron mulen mot hans rygg och såg ut att trivas hur bra som helst med både honom och livet.
Sedan blev jag lite stressad, för han tänkte sätta upp hovarna på en sån där vad-det-nu-heter (hovarna lyfts rejält framåt och uppåt och "hakas" fast överst på en lodrät sak och hovis fixar sömmarna). Jag gjorde mig beredd på att han skulle bli sparkad åt helvete men hästen protesterade inte ens! Inga sura miner eller vinande hovar, hon bara spetsade öronen och såg skitglad ut.
Hovis konstaterade att det här var ju en jättetrevlig häst och att jag gärna fick ringa igen till nästa skoning.Så jag befinner mig fortfarande i ett svårt chocktillstånd, men jag är så jävla glad att allt gick så bra! Och att vi äntligen fått en hovis som både häst och jag trivs med, och vice versa hoppas jag. Har i alla fall aldrig sett hästen lita så fullständigt på en total främling, och jag överdriver inte när jag säger att han verkar vara en av de där få riktiga, äkta hästmänniskorna som förstår hästarna, och som hästarna förstår.
!
