Problem med kollega (långt)

[KarinStarfighter]

Hej,

Hade varit skönt att få lite input från andra som vistas ute i arbetslivet. Jag jobbar inom sjukvården på en specialistmottagning (öppenvård). Vi arbetar i team och jobbar ibland ensamma men oftast i par när vi träffar våra patienter och deras familjer. Eftersom vi är en specialistmottagning har vi patienter som reser långt för att besöka oss, ibland över en timme.

Jag har en kollega (som jag jobbar mkt med) som har fibromyalgi och kanske också nån annan diagnos, men hon är inte så villig att prata om det så jag vet inte allt. Vill bara understryka att jag har full förståelse för att hon inte vill prata om det. Och jag har egentligen inte med det att göra.

Nu till problemet. Hon har sedan jag började på arbetsplatsen för två år sedan varit borta väldigt mycket. Det blir bara värre och värre. Tror inte att hon under denna våren jobbat någon vecka utan att vara hemma minst en dag. I snitt är hon hemma minst 2 dagar per vecka. Vi som jobbar med henne får aldrig besked förrän samma dag och då är det ju ofta sent att boka om tidiga besök, vilket gör att jag och kollegor får hålla besök själva där vi egentligen ska vara två. Det leder också till att vi hela tiden får ansvara för att hålla koll på att kollegan inte missar att skicka viktiga brev, ringa viktiga samtal etc. Detta leder såklart till stress och påverkar min arbetssituation och arbetsmiljö.

Kollegan har någon period varit sjukskriven på 50% och på 25% men sen tar det slut och hon förväntas jobba heltid vilket jag aldrig tror hon kommer göra mer?

Jag har flera gånger påtalat för chefen och fd chefen hur detta påverkar för mig och mina kollegor men upplever inte att det händer så mkt. De förstår att det är jobbigt, men nånstans är känslan att man ska visa så mkt förståelse för kollegan och att det ses mellan fingrarna med rätt mkt (som att kollegan inte journalför i tid och på ett lämpligt sätt och hur vi mkt vi täcker för henne som inte syns). Hade vi jobbat på vårdavdelning eller om hon skulle varit klasslärare hade man behövt göra nåt för länge sen.

Jag känner att situationen är ohållbar. Hur länge kan man ha det såhär innan det blir dags för arbetsträning, rehabilitering eller omplacering?

/ Frustrerad kollega som egentligen tycker väldigt bra om sin kollega men som är bränd på hela situationen

 

[mandalaki]

Det ska inte behöva drabba er andra! Det är en fråga om arbetsorganisation, inte om er förståelse för och lojalitet med den sjuka. Arbetsgivaren måste lösa det, med den frånvaron funkar det nog inte att jobba i team om två.

 

[Klonim]

Hej,

Hade varit skönt att få lite input från andra som vistas ute i arbetslivet. Jag jobbar inom sjukvården på en specialistmottagning (öppenvård). Vi arbetar i team och jobbar ibland ensamma men oftast i par när vi träffar våra patienter och deras familjer. Eftersom vi är en specialistmottagning har vi patienter som reser långt för att besöka oss, ibland över en timme.

Jag har en kollega (som jag jobbar mkt med) som har fibromyalgi och kanske också nån annan diagnos, men hon är inte så villig att prata om det så jag vet inte allt. Vill bara understryka att jag har full förståelse för att hon inte vill prata om det. Och jag har egentligen inte med det att göra.

Nu till problemet. Hon har sedan jag började på arbetsplatsen för två år sedan varit borta väldigt mycket. Det blir bara värre och värre. Tror inte att hon under denna våren jobbat någon vecka utan att vara hemma minst en dag. I snitt är hon hemma minst 2 dagar per vecka. Vi som jobbar med henne får aldrig besked förrän samma dag och då är det ju ofta sent att boka om tidiga besök, vilket gör att jag och kollegor får hålla besök själva där vi egentligen ska vara två. Det leder också till att vi hela tiden får ansvara för att hålla koll på att kollegan inte missar att skicka viktiga brev, ringa viktiga samtal etc. Detta leder såklart till stress och påverkar min arbetssituation och arbetsmiljö.

Kollegan har någon period varit sjukskriven på 50% och på 25% men sen tar det slut och hon förväntas jobba heltid vilket jag aldrig tror hon kommer göra mer?

Jag har flera gånger påtalat för chefen och fd chefen hur detta påverkar för mig och mina kollegor men upplever inte att det händer så mkt. De förstår att det är jobbigt, men nånstans är känslan att man ska visa så mkt förståelse för kollegan och att det ses mellan fingrarna med rätt mkt (som att kollegan inte journalför i tid och på ett lämpligt sätt och hur vi mkt vi täcker för henne som inte syns). Hade vi jobbat på vårdavdelning eller om hon skulle varit klasslärare hade man behövt göra nåt för länge sen.

Jag känner att situationen är ohållbar. Hur länge kan man ha det såhär innan det blir dags för arbetsträning, rehabilitering eller omplacering?

/ Frustrerad kollega som egentligen tycker väldigt bra om sin kollega men som är bränd på hela situationen

Finns tyvärr inte så mycket du kan göra. Arbetsgivaren tar onekligen sitt ansvar för den sjuke men ordnar inte ersättare av ekonomiska skäl.

Dina rimliga alternativ är att:
1) Fortsätta att bara jobba på.
2) Prata med facket
3) Säga upp dig

 

[nickan1]

De gånger i mitt arbetsliv det har funnits problem med kollegor eller liknande som gått ut över min egen arbetssituation och även drabbat de man ska hjälpa har jag pratat med chefen. Det har du ju redan gjort upprepade gånger utan att det händer något. När det har hänt mig så har jag letat nytt jobb och sagt upp mig. Har man en arbetsgivare som inte lyssnar och det har gått ut över min egen arbetssituation så har jag valt att lämna helt enkelt. Det finns ingen som tackar en för att man stannar på ett ställe där man måste täcka upp för kollegor och jobba för två. Jag täcker självklart för kollegor under semestrar och sjukdom med mera men att göra det på regelbunden basis varje vecka har jag svårt för.

 

[MiaMia]

Gå till skyddsombudet eller facket.
Men formulera dig inte som att frågan handlar om vad som ska göras med kollegan. Vad ska göras med dig och din situation, för att lösa en ohållbar arbetsmiljöfråga.

 

[Ramona]

Jag har flera gånger påtalat för chefen och fd chefen hur detta påverkar för mig och mina kollegor men upplever inte att det händer så mkt. De förstår att det är jobbigt, men nånstans är känslan att man ska visa så mkt förståelse för kollegan och att det ses mellan fingrarna med rätt mkt (som att kollegan inte journalför i tid och på ett lämpligt sätt och hur vi mkt vi täcker för henne som inte syns). Hade vi jobbat på vårdavdelning eller om hon skulle varit klasslärare hade man behövt göra nåt för länge sen.

Jag känner att situationen är ohållbar. Hur länge kan man ha det såhär innan det blir dags för arbetsträning, rehabilitering eller omplacering?

Så länge ni täcker upp för kollegan kommer ni också att ha kvar problemet. Det är tyvärr inte svårare än att när det faktiskt blir ett problem för arbetsgivaren så gör de någonting åt saken! Det måste synas, patienter måste klaga, folk måste bli arga, osv för att någonting ska hända.

 

[Lovisaleonora]

Jag hade nog pratat igenom det med kollegorna som också täcker upp och enats om/att det inte går att hålla patientmöten utan att vara två. Sedan gått med detta till chefen och föreslagit att ni ska ha resurs (vikarie) som täcker platsen och att den sjukskrivna kollegan får vara den som är extra om/när denne dyker upp.

Både ett problem vad gäller arbetsmiljön och patientbemötandet i den här situationen, som jag ser det.

 

[KarinStarfighter]

De gånger i mitt arbetsliv det har funnits problem med kollegor eller liknande som gått ut över min egen arbetssituation och även drabbat de man ska hjälpa har jag pratat med chefen. Det har du ju redan gjort upprepade gånger utan att det händer något. När det har hänt mig så har jag letat nytt jobb och sagt upp mig. Har man en arbetsgivare som inte lyssnar och det har gått ut över min egen arbetssituation så har jag valt att lämna helt enkelt. Det finns ingen som tackar en för att man stannar på ett ställe där man måste täcka upp för kollegor och jobba för två. Jag täcker självklart för kollegor under semestrar och sjukdom med mera men att göra det på regelbunden basis varje vecka har jag svårt för.

Just nu känner jag att det inte är läge att säga upp mig, det finns inga jobb ute inom mitt arbetsområde på orten utan då blir det rejäl pendling som inte lockar. Jag är dessutom gravid så inte rätt läge känner jag. Men, absolut, att sluta täcka för kollegan är ju rätt ände att börja i. Det som är svårt är när vi har patienter som åker långt och där vi får ringa återbud när de kanske åkt halvvägs. Jag känner ibland lite för mkt för patienterna för att göra det även om jag kanske borde...

 

[KarinStarfighter]

Jag hade nog pratat igenom det med kollegorna som också täcker upp och enats om/att det inte går att hålla patientmöten utan att vara två. Sedan gått med detta till chefen och föreslagit att ni ska ha resurs (vikarie) som täcker platsen och att den sjukskrivna kollegan får vara den som är extra om/när denne dyker upp.

Både ett problem vad gäller arbetsmiljön och patientbemötandet i den här situationen, som jag ser det.

Arbetsgivaren har anställt en vikarie på 80% på vikariat. Kollegan jobbar med två olika delar dels den delen där vi jobbar tillsammans och där krävs det extra utbildning för att kunna jobba. Det har inte vikarien så hon jobbar med att beta av kollegans övriga väntelista (vilket ju är bra, men hjälper mig föga).

 

[Lobelia]

Hej,

Hade varit skönt att få lite input från andra som vistas ute i arbetslivet. Jag jobbar inom sjukvården på en specialistmottagning (öppenvård). Vi arbetar i team och jobbar ibland ensamma men oftast i par när vi träffar våra patienter och deras familjer. Eftersom vi är en specialistmottagning har vi patienter som reser långt för att besöka oss, ibland över en timme.

Jag har en kollega (som jag jobbar mkt med) som har fibromyalgi och kanske också nån annan diagnos, men hon är inte så villig att prata om det så jag vet inte allt. Vill bara understryka att jag har full förståelse för att hon inte vill prata om det. Och jag har egentligen inte med det att göra.

Nu till problemet. Hon har sedan jag började på arbetsplatsen för två år sedan varit borta väldigt mycket. Det blir bara värre och värre. Tror inte att hon under denna våren jobbat någon vecka utan att vara hemma minst en dag. I snitt är hon hemma minst 2 dagar per vecka. Vi som jobbar med henne får aldrig besked förrän samma dag och då är det ju ofta sent att boka om tidiga besök, vilket gör att jag och kollegor får hålla besök själva där vi egentligen ska vara två. Det leder också till att vi hela tiden får ansvara för att hålla koll på att kollegan inte missar att skicka viktiga brev, ringa viktiga samtal etc. Detta leder såklart till stress och påverkar min arbetssituation och arbetsmiljö.

Kollegan har någon period varit sjukskriven på 50% och på 25% men sen tar det slut och hon förväntas jobba heltid vilket jag aldrig tror hon kommer göra mer?

Jag har flera gånger påtalat för chefen och fd chefen hur detta påverkar för mig och mina kollegor men upplever inte att det händer så mkt. De förstår att det är jobbigt, men nånstans är känslan att man ska visa så mkt förståelse för kollegan och att det ses mellan fingrarna med rätt mkt (som att kollegan inte journalför i tid och på ett lämpligt sätt och hur vi mkt vi täcker för henne som inte syns). Hade vi jobbat på vårdavdelning eller om hon skulle varit klasslärare hade man behövt göra nåt för länge sen.

Jag känner att situationen är ohållbar. Hur länge kan man ha det såhär innan det blir dags för arbetsträning, rehabilitering eller omplacering?

/ Frustrerad kollega som egentligen tycker väldigt bra om sin kollega men som är bränd på hela situationen

Sluta att täcka upp för kollegan, låt denne hålla koll på sina samtal och mail själv. Så länge ni täcker upp, slätar över och håller kollegan om ryggen så verksamheten fungerar så kommer arbetsgivaren inte göra något. Ska ni vara 2 på ett möte så se till att ni är det eller ställ in, ja patienterna blir drabbade men de blir de väl om ni möter dem ensamma också, jag antar att det finns skäl att ni ska vara två också.

Vid samtal med chefen om situationen så fokusera på problemen i verksamheten, vad det för för effekt där och för patienterna. Be chefen om direktiv hur ni ska säkerställa att ni utför era arbetsuppgifter korrekt och hur ni ska prioritera.

 

[lady_vip]

Med så hög sjukfrånvaro ska rehabsamtal hållas, vi hade 6 karensdagar som gräns på mitt förra arbete. Företagshälsovård, försäkringskassan och HR-avdelning är exempel på aktörer som kan blandas in, men då får cheferna steppa upp. Du har troligtvis rätt i att kollegan inte klarar att jobba heltid, men det är ett smärre helsike att få till sjukersättning vis FK, men det går.

Kollegans arbetsfördelning kan ju ändras, till något som andra inte är beroende av i samma utsträckning.

Men börja med som de andra skriver, att sluta täcka upp.

 

[mandalaki]

Med så hög sjukfrånvaro ska rehabsamtal hållas, vi hade 6 karensdagar som gräns på mitt förra arbete. Företagshälsovård, försäkringskassan och HR-avdelning är exempel på aktörer som kan blandas in, men då får cheferna steppa upp. Du har troligtvis rätt i att kollegan inte klarar att jobba heltid, men det är ett smärre helsike att få till sjukersättning vis FK, men det går.

Kollegans arbetsfördelning kan ju ändras, till något som andra inte är beroende av i samma utsträckning.

Men börja med som de andra skriver, att sluta täcka upp.

Det är svårt att få med FK i rehabprocessen, är min erfarenhet. HR hos oss försökte få med dem i min rehabutredning, men eftersom jag inte var sjukskriven utan ”bara” hade skyhög korttidsfrånvaro så vägrade de vara med. Vi fick köra utan dem.

 

[yennork]

Jag kan bara hålla med, sluta täck upp. Ta upp saken med facket, tala om för chefen och chefens chef (igen) hur det ligger till och var uppriktig med hur mycket ni ställt upp för patienternas skull.

Du ska inte vara ensam om det här, det gäller att alla kollegerna är på samma spår. Men oavsett, vänd dig till facket.

Poängtera det här med patientsäkerhet! Både inför chefer och fack!

Jag jobbar själv inom vården och vet hur man slår knut på sig själv för att inte patienterna ska komma i kläm. Men ibland går det inte! Och min erfarenhet av sjukhusledningar (på alla nivåer) är att klagande patienter får mycket bättre gehör än klagande personal!

 

[escodobe]

Jag har varit i liknande situationer, Det är galet frustrerande. För mig har det hjälpt att påminna mig själv om att det är arbetsledningen som är problemet och inte kollegan.

 

[lady_vip]

Det är svårt att få med FK i rehabprocessen, är min erfarenhet. HR hos oss försökte få med dem i min rehabutredning, men eftersom jag inte var sjukskriven utan ”bara” hade skyhög korttidsfrånvaro så vägrade de vara med. Vi fick köra utan dem.

Ja, jag håller med.

Vi hade ett exempel på en person med en kronisk sjukdom som hade mycket svårt att arbeta 100%. Under två år sjukskrev företagsläkaren personen på halvtid innan FK tyckte att de ville vara med i processen.

 

[mandalaki]

Ja, jag håller med.

Vi hade ett exempel på en person med en kronisk sjukdom som hade mycket svårt att arbeta 100%. Under två år sjukskrev företagsläkaren personen på halvtid innan FK tyckte att de ville vara med i processen.

Två år, det är ju jättelång tid! Det lät segt.

 

[lady_vip]

Två år, det är ju jättelång tid! Det lät segt.

Det gällde en kombo av psykisk sjukdom och endometrios, dessutom några år sen, så trovärdigheten ifrågasattes.

 

[mandalaki]

Det gällde en kombo av psykisk sjukdom och endometrios, dessutom några år sen, så trovärdigheten ifrågasattes.

Men ändå godkände de sjukpenning i två år? Konstigt.

 

[lady_vip]

Men ändå godkände de sjukpenning i två år? Konstigt.

Det var en långdragen process, med massor av möten, strategier och insatser. Summan av kardemumman är att FK är svåra, även om personen är svårt sjuk, men någonstans måste vägen börja.

 

[KarinStarfighter]

Jag har varit i liknande situationer, Det är galet frustrerande. För mig har det hjälpt att påminna mig själv om att det är arbetsledningen som är problemet och inte kollegan.

Fast kollegan är också en del av problemet. Insikten i hur mycket hennes frånvaro ställer till finns liksom inte riktigt. När hon väl jobbar tar hon på sig mer än vad hon klarar av trots att det inte finns något krav från ledningen. Sen blir hon sur och känner sig bortprioriteras om jag exempelvis när hon varit sjuk bokar om en patient med en annan kollega för att det inte ska upprepa sig. Vi borde nog sitta ner med kollegan och chefen och prata om det här, men känner att det initiativet får komma från honom faktiskt.