Sv: pollen finns troligen inte om en månad :.(
Hej!
Det är förstås jättesvårt att ge tips och råd i en situation som är så svår. Det enda jag kan göra är att tala om
mina erfarenheter och berätta hur jag har gjort.
Jag har tyvärr fått lov att ta bort två av mina älsklingar inom loppet av ett år, så
tro mig om jag vet hur det känns.....
Båda dessa hade obotliga defekter i bakknäna och de orsakade hästarna ett lidande jag inte kunde låta dem leva med.
Watte blev 6 år och eg. visste jag nog hela tiden att jag inte skulle kunna bota honom.
(
http://www.pixbox.se/alb_show_id58684_page0.html, så såg han ut när han kom)
Sista kollen hos vetten åkte vi dit i snöstorm och alla utom vi och en till hade avbokat sina tider pga vädret. Men vi ville veta.
Det var då vi fick svaret att han knappt hade nåogon menisk kvar i sitt ena knä.
Det hela hade gått väldigt fort och vi fick ta beslutet på plats om att ta bort honom. Vi fick en tid nästföljande tisdag.
Det var den
VÄRSTA veckan i mitt liv. Att bara vänta....vänta och veta att "nästa onsdag då finns han inte mer".....osv.
Jag hade sååå ont i magen, jag grät grät och grät tills jag trodde det inte fanns något kvar att gråta....men det gjorde det.
När dagen för avlivning kom var jag helt säker på att jag bara ville lämna Watte och åka. Men när tiden var inne visste jag att jag ville se honom utan lidande en sista gång.
När killen som höll i bultpistolen tog honom och gick bort med honom rusade jag in. Watte gick lugnt med honom trots att han inte gillade främmande folk, det var som att han visste....Det hela var över på en sekund. När killen kom in och sa att det var klart rusade jag ut och kastade mig över min älskade vän - som låg där, i frid.
Det var fruktansvärt och det gör ont i min själ och mitt hjärta varje gång jag tänker på det. Trots det ångrar jag inte att jag såg honom död. Jag hade avslutat allt och visste att han var uppe på de evigt gröna ängarna. Jag såg i Wattes ögon att han inte var där längre, det var endast ett skal. Det går inte att beskriva, men man såg verkligen att det inte fanns någon innanför skalet.
Resan hem, med en tom transport, var hemsk och jag ska inte ljuga och säga att livet var lätt efteråt. ......
Exakt ett år senare, i december 2007 var det dags igen. Då med min trotjänare Guinness som blev 8 år. Han hade samma skada men vi trodde han skulle kunna gå som promenadhäst. Tyvärr gick det fort även där och när vi såg att han till och med hade ont av att resa sig när han legat, så tog vi beslutet. Denna häst hade vi varit med om mkt med och vi ägde honom ilag med min mamma och pappa.
Jag kan säga att jag aldrig någonsin sett min far gråta, men när vi tog bort Guinness....ja....då grät han inte bara en gång....
Det var min mamma och pappa som åkte iväg med honom. Jag jobbade. Jag sa adjö till honom kvällen innan och jag vet ärligt talat inte vad som var värst, att inte åka med honom eller om jag hade gjort det.
Så, om du ska följa med din häst och vara med när ni tar bort honom tror jag inte du kan bestämma förrän du väl är där. Du måste göra vad som känns bäst DÅ. Var inte rädd för att se honom när allt är över. Dock tror jag nog att det ändå är lättare att minnas sin häst levande, även om man vill vara med in i det sista.
Tiden fram tills det är dags ska du ägna åt att bara överösa din pålle med kärlek och godsaker. Gosa, klappa, gör allt du kan tänka dig.
När allt är klart så spara hans grimma och lite hår från honom i en ask, eller på en minnesvägg. Det har jag gjort med båda mina och det enda jag ångrar är att jag inte tog ännu mer man från Watte, för den var så underbart fin.
Jag önskar dig all lycka i din svåra stund....
*kramar om*