Sv: Piaff-enkät
Nej, för min del handlar inte tramp ur skritt om enbart de saker du nämner. Visst, det är en trevlig bieffekt.
Nej, för mej är det viktigt att jag ska kunna rida rörelsen och förändra den närsomhelst, hursomhelst. En häst som trampar/piafferar på utan följsamhet är liksom inget kul hur bra den än piafferar.
Piaffen är sas inget mål i sej, att den är "perfekt" spelar ingen roll för min del - det viktiga är att det går att rida hästen in i den, i den och ut ur den på ett mycket smidigt och enkelt sätt. Detta för att man sas ska ha nån nytta av rörelsen i fortsättningen.
Att ta vägen mot piaffen ur skritt handlar för mej dels om att kolla av hurpass millimeterexakt följsamhet man kan få i hästens kropp och i bakbenen. Dvs "precisionsrida". Kan jag säga åt hästen exakt när den ska lyfta sitt bakben? Kan jag få den att lyfta in bakbenet ännu lite längre? Kan jag få hästen att mjukt svinga med sin rygg och komma fram till handen även fast den rör sej extremt långsamt genom kroppen? Detsamma även när hästen har en hög tak och hög energi i kroppen? Kan jag öka energin och således svävmomentet "exakt" - släppa på mer eller mindre? kan jag öka takten och sänka takten i skritten/diagonalskritten/trampet/piaffen?
Det svåra är ju oftast inte att få en bra piaff - det svåra är övergångarna till och från den. Där är "ridbarheten" och följsamheten A och O, och trampet är för mej en del att få detta.
Genom att "precisionsrida" bakbenen i skritten, så kan man utveckla både ridningen och hästens följsamhet något otroligt.
Med min gamle häst var gränsen mellan lagom mycket energi och spänning så hårfin (nuvarande hästar är dock helt annorlunda i den aspekten). Vi jobbade MYCKET med just "precisionsrida bakben" i skritt, jobbade mycket med att släppa på energi och sedan ta ner energin, öka takten och sänka takten. Detta gjorde ju givetvis att vi hela tiden gränsade mellan skritt, en skritt som var väldigt diagonal, en diagonal mycket mycket långsam rörelse (utan svävmoment), en diagonal rörelse med mer energi (tramp) - i denna högre eller lägre takt.
Ibland jobbade jag med en kort, mycket samlad skritt som dock hade en tydlig fyrtakt, ibland blev det mer diagonalrörelse och mer påsläpp framåt (mer påskjut bakom) osv.
Med hjälp av detta arbete kunde vi utveckla piaffen många grader - jag kunde "rida" rörelsen (motför att tidigare bara ha ÅKT den och hoppats på det bästa) och hästen förstod vad jag dillade om. Man måste sas bygga en hylla klar innan man går till nästa, detta var den hylla jag & gamlingen behövde för att få piaffen att fungera bra.
Att det skulle vara svårt att få dem ur trampet beror nog snarare på HUR man gör än VAD man gör...!
Jag har också suttit på "piaff-monster" (som jag kallat det), men som jag ser det hänger det nästan alltid på att varken ridbarhet eller följsamhet finns där från början. Följsamheten för sitsen är som bortblåst, och stressnivån brukar vara rätt hög = mycket svårt att kontrollera energinivån. Men nog kan man använda sje av trampet ur skritt för att komma åt grundproblemen även på dessa hästar, det beror på hästen...
Ang grundinlägget, tja, det är ju så extremt olika hur man väljer att jobba. Som jag ser det är det absolut bäst om man kan angripa grejer från flera olika håll "på samma gång". Dvs jobba mot piaffen både från skritten och traven. Att ta det ur skritten innebär att man lätt luras att samla piaffen "för mycket", att ta det ur traven är på det viset "enklare", även fast det där gärna kan bli att man börjar "stoppa upp" in i rörelsen och inte rider "framåt" in i rörelsen. Vad man väljer beror mycket på hästen. Och även ryttaren...
Ang ryggning har jag aldrig varit med om att man tagit piaffen ur denna, tror det finns många risker med det (men som sagt tidigare, det är inte VAD man gör som spelar roll, det är HUR man gör det). Däremot har jag upplevt det som att man kan använda sej rätt konstruktivt av ryggningen när det gäller galoppen. Men det är en annan femma
