Jag förstår ditt dilemma. Jag har brottats med blygsel hela mitt liv. Skolan var pest, jag var jättejätteblyg och gick i en klass där det redan från första början var töntigt och löjligt att vara duktig i skolan, så så fort någon av de mer seriösa öppnade munnen blev man hånad och utskrattad av klasskamraterna, vilket knappast gjorde saken bättre för någon som redan innan tyckte det var jobbigt att öppna munnen. Det blev bättre på gymnasiet och har blivit ännu bättre i vuxen ålder, men jag är fortfarande en tyst och lite introvert typ och tycker fortfarande att det är ganska jobbigt att bli tvingad att prata inför många.
I min arbetsgrupp har vi möte en gång varannan vecka där hela gruppen (~25 pers) är med. Det finns en liten klick bestående av kanske tre-fyra personer i vår grupp som är extremt pratiga och extroverta och älskar de där mötena, och de hörs hela tiden. Medan övriga kanske egentligen är mer som mig och sitter tysta.
Jag har bytt chef ganska nyligen och tycker den nya är ganska bra på att försöka få in andra i samtalet. Men hen gör det också på ett snyggt sätt, genom att till exempel vända sig till någon som suttit tyst länge och frågar "vad tycker du om detta" istället för att bara uppmana folk att prata mer. Jag fattar varför hen vill att fler ska ta sig ton på mötena, för annars blir det ju verkligen bara de här snackglada människorna som hörs och tyvärr överensstämmer väl inte alltid deras bild av saker och ting med resten av gruppen.
I den här gruppen är det inget större problem, men i en tidigare arbetsgrupp satt det folk och himlade med ögonen och till och med fnissade högt när någon de inte gillade sa något, det är beteenden som direkt skjutsar mig tillbaka till grundskolan.
Jag håller även med tidigare talare om att man inte ska låta munnen glappa bara för glappandets skull, utan ska man säga något ska det tillföra något till diskussionen. Men att säga "jag håller med Sara" eller bara spinna vidare på något någon annan sagt, kan vara ett bra första steg för att ta lite mer plats i gruppen?