Du skriver ofta så mycket intressanta perspektiv på ridning och jag njuter verkligen av att ta del av dina kunskaper. Tack!
Jag har ridit sedan jag var liten tös i mellanstadieåldern, och har haft olika hästar och olika förutsättningar för min ridning. Jag har aldrig varit ens i närheten av ett kandar, även om jag skall erkänna att jag köpte ett en gång på rea, för "man vet aldrig..."
Nåväl, de hästar jag haft har fungerat allra bäst på rösthjälper, min vikt, skänkel och sist på tygeltagen till bettet. Jag har alltid strävat efter det minsta möjliga och älskat mina hästar så otroligt mycket när ridningen blivit så där enkel.
Men vad vet jag, typ? Jag har inte tävlat högre än L:B dressyr eller hoppat mer än än lite drygt metern.
Så, i dessa sammanhang, när proffsen rider "hårt" (bara uttrycket får mig att må dåligt och tänka på övergrepp
), så känner jag bara "nej, jag kan leva utan dessa "förebilder", då jag aldrig själv vill eftersträva det."
Jag skakar på huvudet och förundras över var konsten tog vägen?