Min beauceronhane Indigo opererades för traumatisk patellaluxation när han var 2 år - han halkade riktigt illa när vi tränade agility och slet helt enkelt sönder knäet.
Efter operationen var det korta "ut och kissa på gården"-promenader (inte ens 5 minuter) i 6 veckor, därefter fick vi börja öka på det hela. Han rörde sig fint redan från början och belastade benet bra och allting såg ut att läka fint men sen tog han ett skutt ut i en nyplöjd åker och landade på det opererade benet - ca. 10 veckor efter op - och sen blev det inte riktigt bra så han fick opereras igen, där de fick vidga fåran i knäet. Vet inte om det var ren otur eller om det var pga det där olyckliga skuttet ut i åkern.
Nu hade han världens största otur och fick en knäledsinflammation efter en PRP-behandling (som var tänkt att stärka knäet) vilket resulterade i att korsbandet löstes upp så förra våren opererades han med TPLO-metoden.
Så tre stora knäoperationer har han gått igenom på lika många år och dessutom fick vi i höstas ta bort metallbeslaget efter TPLO-n då han fick återkommande infektioner.
Idag då... ja, knäet är bra, riktigt bra faktiskt. Men eftersom han bara har mest otur i hela världen så har han istället fått problem i ryggen, förmodligen pga den snedbelastning han gått med så länge. Så nu är det ryggen som begränsar lite, jag upplever däremot hans knä som helt stabilt och bra.
Det går väl att diskutera hur vettigt det är att en hund går igenom så här mycket men helt ärligt så skulle jag göra om det igen när det gäller en hund med hans trygga och superstabila personlighet. Han har tagit all konvalescens, all rehab och allt elände med jämnmod, alltid lika glad och positiv, alla på djursjukhuset älskar honom för han är ständigt lika glad när de möter honom. Visst tyckte han att det var skittråkigt att ta det lugnt med bara pyttepromenader efter varje operation men jag har inte en enda gång sett honom nedstämd, låg, ledsen... han är bara glad och pigg och lycklig, om än att han var uttråkad som sjutton ibland.
Rent mentalt har det hela nog varit mycket jobbigare för mig; jag har kastats mellan hopp och förtvivlan så många gånger och denna oro... att hålla honom lugn efter operationerna när han tyckt att han mått bra och bara velat studsa och hoppa och springa.... det har varit jobbigt, det ska jag erkänna.
Jag skulle tro att det också är lite enklare med en hund som inte är så tung som en beauceron - bara en sån sak som att få en hund med nyopererat ben in i bilen utan att hoppa.... hade varit så mycket enklare om jag hade kunnat lyfta honom.