A
alc
Vet inte hur jag ska börja... Sitter med tårar i ögonen bara utav tanken.
Min häst var med om en trafikolycka i sommras, vet kom ut. Det enda hon såg var hälta på höger fram (pga ett långt sår längs benet). Fick antibiotika och smärtstillande sen var det inget mer med det. Han blev bra, gick på bete. Sen satte jag igång honom. Efter ca 6mån började han gå till anfall i hagen, det gick inte att få ut honom därifrån förutom då han visste att det var kväll och han skulle in. Då var han precis som vanligt.
Sökte hjälp av en hästpsykolog vilket inte gav så mycket. Både hon och jag kom överens om att det smartaste nog var att byta stall och börja om på nytt igen med ett bestämt och stark ledarskap. Så i slutet av Januari så bytte vi stall. Jag började sätta igång honom igen och allt flöt på. Hade en kompis som är utbildad Equi nånting och använder sig av mikroström och massage som kom ut och tittade på han för skojs skull. Hittade massor av spänningar så vi började behandla honom med mikroström som han svarade bra på. Galoppen blev bättre även fattningarna och traven. Allt såg ljust ut, provade även ut en ny sadel åt honom som låg perfekt. Han gick jätte bra i dressyren, fick mycket luftigare steg osv.
Sen hände det inte så mycket mer, han fuskade med vänsterbak och överbelastade höger. Men han protesterar aldrig, gör allt man ber honom om och rör sig mycket bättre då han är uppvärmd. Men idag var vi iaf inne på kliniken....
Han har pålagringar på halskotorna, nu ska han få Metacam i 3v sen åker vi tillbaka och röntgar igen. Ser det likadant eller bättre ut så kan han gå som promenad eller sällskapshäst. Men om det blir värre.... Vet att han inte kommer att kunna ridas som vanligt igen om det nu inte blir värre, men det spelar ingen roll för mig så länge han får leva. Jag ber till gud att han klarar sig. Självklart kommer jag ta bort honom om han verkar bli sämre eller har ont. Han ska aldrig behöva lida min ängel.
Han är mitt allt och jag känner mig så dum och skyldig till allt, varför tog jag in honom kliniken på en gång... Jag har verkligen lärt mig en läxa för livet.
Har någon någon erfarenhet av detta? Hur gick det? Kan någon bara ge mig lite positiva ord, jag behöver det verkligen...![Cry :cry: :cry:]()
Min häst var med om en trafikolycka i sommras, vet kom ut. Det enda hon såg var hälta på höger fram (pga ett långt sår längs benet). Fick antibiotika och smärtstillande sen var det inget mer med det. Han blev bra, gick på bete. Sen satte jag igång honom. Efter ca 6mån började han gå till anfall i hagen, det gick inte att få ut honom därifrån förutom då han visste att det var kväll och han skulle in. Då var han precis som vanligt.
Sökte hjälp av en hästpsykolog vilket inte gav så mycket. Både hon och jag kom överens om att det smartaste nog var att byta stall och börja om på nytt igen med ett bestämt och stark ledarskap. Så i slutet av Januari så bytte vi stall. Jag började sätta igång honom igen och allt flöt på. Hade en kompis som är utbildad Equi nånting och använder sig av mikroström och massage som kom ut och tittade på han för skojs skull. Hittade massor av spänningar så vi började behandla honom med mikroström som han svarade bra på. Galoppen blev bättre även fattningarna och traven. Allt såg ljust ut, provade även ut en ny sadel åt honom som låg perfekt. Han gick jätte bra i dressyren, fick mycket luftigare steg osv.
Sen hände det inte så mycket mer, han fuskade med vänsterbak och överbelastade höger. Men han protesterar aldrig, gör allt man ber honom om och rör sig mycket bättre då han är uppvärmd. Men idag var vi iaf inne på kliniken....
Han har pålagringar på halskotorna, nu ska han få Metacam i 3v sen åker vi tillbaka och röntgar igen. Ser det likadant eller bättre ut så kan han gå som promenad eller sällskapshäst. Men om det blir värre.... Vet att han inte kommer att kunna ridas som vanligt igen om det nu inte blir värre, men det spelar ingen roll för mig så länge han får leva. Jag ber till gud att han klarar sig. Självklart kommer jag ta bort honom om han verkar bli sämre eller har ont. Han ska aldrig behöva lida min ängel.
Han är mitt allt och jag känner mig så dum och skyldig till allt, varför tog jag in honom kliniken på en gång... Jag har verkligen lärt mig en läxa för livet.
Har någon någon erfarenhet av detta? Hur gick det? Kan någon bara ge mig lite positiva ord, jag behöver det verkligen...