Det känns så bra.
Och jag tror att det är viktigt. Jag tror att det är viktigt att prioritera att följa sitt hjärta, lyssna på sin magkänsla och vara envis i att leta efter den plats på jorden där man känner sig rätt och hemma. Men då måste man förstås ta reda på vad man verkligen vill först, och vad man verkligen tycker är roligt och blir engagerad av.
Det är inte lätt alla gånger. Själv behövde jag gå en kurs i personlig utveckling för att begripa hur jag skulle leta... :-)
Det konstiga är att när jag väl började förstå vad som verkligen var viktigt för mig, så var det som om livet började ramla på i den riktningen, som av sig självt. Först fick jag jobb inom mitt intresseområde (miljögifter), med människor jag faktiskt beundrar. Sen fick jag möjlighet att på min fritid gå en utbildning inom samma intresseområde nu i höst, mot att jag ska lägga ett visst ideellt arbete på detta framöver. Nu är det kanske lite emot alla rekommendationer att ägna sig åt samma sak både på arbete och fritid. Det sägs att man lätt tröttnar då. Men om det blir så så får det väl bli så då.
Att ägna jobbtid och fritid åt samma intresseområde ger onekligen samtidigt en del synergieffekter.
Och det handlar ju trots allt bara om en del av min fritid...
Jag vill göra något.
Jag tycker att det är helt galet med hur "sannolikt hälsostörande kemikalier" får spridas hej vilt i vårt samhälle. Och jag vill göra något.
Det känns dock inte som om det är den direkt vanligaste utvecklingen för en fyrtioplussartant att börja engagera sig. Många verkar göra tvärtom med åren... Jag tillhör definitivt den äldre delen av den miljöengagerade skaran i den utbildningsgrupp jag ingår i.
Tanken med utbildningen är att jag ska ut och föreläsa eller på annat sätt sprida information/kunskap om kemikalierna i vårt samhälle till dom som vill veta. Och det verkar som om suget efter att få veta bara blir allt större.
Min förhoppning är att jag ska kunna vara till någon nytta. Och det känns så bra!
När jag är bland dom andra engagerade personerna som deltar i utbildningen - och även när jag var på utbildningen jag gick på i våras inom samma ämnesområde - så känns det så bra. Jag blir glad, upplyft, växer som människa, och det känns som om jag är på rätt ställe.
Det konstiga är att jag annars är en ganska udda fågel bland många i min vanliga umgängeskrets. Av okänd anledning har det blivit så att min umgängeskrets till stor del består av människor som jag tycker är väldigt "hårda" i sina åsikter. Med såna människor omkring mig känner jag mig dels som ett främmande ufo, och dels en generell sorg över mänskligheten. Jag tycker dock inte att det ger något att diskutera grundläggande människosyn med folk som står så oerhört långt bort från mig, så jag brukar oftast vara tyst om samtalet glider in på det området. Ibland pressar dock mina vänner mig på mina åsikter, och då blir det tråkig stämning. Och då känner jag mig verkligen inte på rätt plats...
Missförstå mig rätt - jag har inget emot att man har olika åsikter och självklart behöver andra inte hålla med mig. Men när folk blir provocerade och förbannade över att jag t.ex. inte hatar invandrare eller inte vill införa dödsstraff, då kan jag inte låta bli att känna att det är helt meningslöst att fortsätta samtalet.
Därför känns det så galet roligt att vara bland människor som det känns som om jag har den här delen av livet gemensamt med - människor som inte ser ner på mitt engagemang för miljön, människor som dessutom själva är engagerade. Att träffa folk som tycker att samma saker som jag är viktiga känns enormt utvecklande. Att få utveckla sina tankar, och inte bara blir dumförklarad! Tänk vad mycket det kan göra...
Så - på grund av utbildningstillfälle blev det ingen ridning för mig den här veckan.
Men jag är faktiskt glad ändå.
Och jag tror att det är viktigt. Jag tror att det är viktigt att prioritera att följa sitt hjärta, lyssna på sin magkänsla och vara envis i att leta efter den plats på jorden där man känner sig rätt och hemma. Men då måste man förstås ta reda på vad man verkligen vill först, och vad man verkligen tycker är roligt och blir engagerad av.
Det är inte lätt alla gånger. Själv behövde jag gå en kurs i personlig utveckling för att begripa hur jag skulle leta... :-)
Det konstiga är att när jag väl började förstå vad som verkligen var viktigt för mig, så var det som om livet började ramla på i den riktningen, som av sig självt. Först fick jag jobb inom mitt intresseområde (miljögifter), med människor jag faktiskt beundrar. Sen fick jag möjlighet att på min fritid gå en utbildning inom samma intresseområde nu i höst, mot att jag ska lägga ett visst ideellt arbete på detta framöver. Nu är det kanske lite emot alla rekommendationer att ägna sig åt samma sak både på arbete och fritid. Det sägs att man lätt tröttnar då. Men om det blir så så får det väl bli så då.
Att ägna jobbtid och fritid åt samma intresseområde ger onekligen samtidigt en del synergieffekter.
Och det handlar ju trots allt bara om en del av min fritid...
Jag vill göra något.
Jag tycker att det är helt galet med hur "sannolikt hälsostörande kemikalier" får spridas hej vilt i vårt samhälle. Och jag vill göra något.
Det känns dock inte som om det är den direkt vanligaste utvecklingen för en fyrtioplussartant att börja engagera sig. Många verkar göra tvärtom med åren... Jag tillhör definitivt den äldre delen av den miljöengagerade skaran i den utbildningsgrupp jag ingår i.
Tanken med utbildningen är att jag ska ut och föreläsa eller på annat sätt sprida information/kunskap om kemikalierna i vårt samhälle till dom som vill veta. Och det verkar som om suget efter att få veta bara blir allt större.
Min förhoppning är att jag ska kunna vara till någon nytta. Och det känns så bra!
När jag är bland dom andra engagerade personerna som deltar i utbildningen - och även när jag var på utbildningen jag gick på i våras inom samma ämnesområde - så känns det så bra. Jag blir glad, upplyft, växer som människa, och det känns som om jag är på rätt ställe.
Det konstiga är att jag annars är en ganska udda fågel bland många i min vanliga umgängeskrets. Av okänd anledning har det blivit så att min umgängeskrets till stor del består av människor som jag tycker är väldigt "hårda" i sina åsikter. Med såna människor omkring mig känner jag mig dels som ett främmande ufo, och dels en generell sorg över mänskligheten. Jag tycker dock inte att det ger något att diskutera grundläggande människosyn med folk som står så oerhört långt bort från mig, så jag brukar oftast vara tyst om samtalet glider in på det området. Ibland pressar dock mina vänner mig på mina åsikter, och då blir det tråkig stämning. Och då känner jag mig verkligen inte på rätt plats...
Missförstå mig rätt - jag har inget emot att man har olika åsikter och självklart behöver andra inte hålla med mig. Men när folk blir provocerade och förbannade över att jag t.ex. inte hatar invandrare eller inte vill införa dödsstraff, då kan jag inte låta bli att känna att det är helt meningslöst att fortsätta samtalet.
Därför känns det så galet roligt att vara bland människor som det känns som om jag har den här delen av livet gemensamt med - människor som inte ser ner på mitt engagemang för miljön, människor som dessutom själva är engagerade. Att träffa folk som tycker att samma saker som jag är viktiga känns enormt utvecklande. Att få utveckla sina tankar, och inte bara blir dumförklarad! Tänk vad mycket det kan göra...
Så - på grund av utbildningstillfälle blev det ingen ridning för mig den här veckan.
Men jag är faktiskt glad ändå.
