Precis på dagen tre månader efter min ridolycka så fick jag äntligen möjlighet att komma upp på en hästrygg igen! 
Det var lite spännande, för jag visste ju inte hur jag skulle reagera - varken fysiskt eller psykiskt. Just därför ville jag helst inte börja på en ridskolelektion heller, utan ville helst få möjlighet att bara testa att sitta på en häst och rida i de tre olika gångarterna i lugn och ro på egen hand och kunna avbryta när jag kände för det. Vilket jag som tur var fick möjlighet till på privatlektionsstället vid världens ände, som jag hann rida på några gånger innan olyckan i höstas.
Hästen jag får rida på där är ett stort välutbildat dressyrhalvblod - egentligen lite väl stor, tung och seg för min smak, men han är väldigt snäll och bussig och väldigt välutbildad, vilket gör att jag ändå tycker att han är hyfsat trevlig att rida på. Jag tror att han är grymt nyttig för mig, för han kräver verkligen att jag rider ordentligt och korrekt med mycket fokus på stabilt säte och stark bål/centerpelare, och INTE fladdrar för mycket med armar och ben, vilket jag kan ha lite problem med ibland. Hela min kropp är ju lite som en kokt spagetti - med överrörliga leder och svaga muskler - så det där med att hålla alla lemmar stilla och stabila på rätt plats är inte min starka sida om man säger så….
Egentligen hade det kanske varit bättre om jag inte hade funderat så mycket utan bara förutsatt att allt skulle funka som vanligt igen när jag väl kom upp på en häst igen. Men en gång för väldigt länge sen så var jag ridrädd under en period, och det var en märklig upplevelse helt bortom min egen kontroll. Jag visste så väl rent logiskt att jag inte behövde vara rädd och jag längtade efter att rida, men varje gång jag kom upp på en häst så högg rädslan tag i mig och förlamade mig totalt. Den upplevelsen satt ju kvar nånstans i bakhuvudet… Plus att jag inte hade den minsta aning om min svaga vänsterarm verkligen skulle palla att göra iordning en häst och rida den.
Men när jag kom upp på hästryggen och började rida så var det märkligt nog som om det bara var igår som jag satt på en häst sist. Till och med ridläraren sa att hon inte skulle gissa på att jag hade varit borta från hästryggen i tre månader och dessutom skadat mig. För vi körde igång en helt vanlig lektion, med ökningar och minskningar och tagen bakdel och öka minska volten och samla och länga galoppen och hej och hå.
Min vänsterarm var ruskigt svag och orkade inte mycket, men min oro att den skulle vara FÖR svag var inte helt befogad. Mr dressyrkoloss är stor och tung och måste ridas ihop ganska rejält på yttersidan, vilket gjorde att jag funderade på om jag överhuvudtaget skulle orka rida honom i högervarv. Jag konstaterade att armen var alldeles för svag för att fånga upp honom med tygeln så mycket som jag ville, men döm om min förvåning när det trots allt faktiskt gick bättre i högervarv än i vänstervarv!!... Kanske ska ta till mig den erfarenheten och fundera på om jag verkligen behöver “ta i” så mycket som jag tror att jag behöver… Jag - som i normala fall ändå får höra från ridlärarna på ridskolan att jag har en för mjuk hand...
Mr dressyrkoloss är lite tittig och “skvättig” (dvs rycker till eller hoppar till lite ibland), åtminstone på lång tygel när jag inte kräver hans koncentration, och även det gick helt OK, men det var ju inte utan att tanken flög igenom mitt huvud att jag ju hemskt gärna INTE vill fara av igen…. Jag inser att dom tankarna inte är bra, så jag måste försöka jobba bort dom. Men jag kände ingen rädsla eller osäkerhet eller nånting, utan annars var det verkligen “som igår”!... Fascinerande!
Men en lite konstig sak är att nånting ändå har förändrats med min känsla för ridningen på den här tiden. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men den gamla känslan jag har haft av att jag vill ha något annat med ridningen än dressyr/ridskoleridning har blivit mycket starkare, samtidigt som intresset på något sätt har svalnat… Vet inte hur jag ska beskriva det. För det var jätteroligt att få rida igen och det var en rolig lektion - även om jag avslutade den nånstans efter 40 min för då kände jag att musklerna inte orkade mer. Men trots att det var roligt så kändes det ändå nånstans inombords som att mitt intresse svalnat för det här med att få hästen att “kröka på nacken och springa runt i krumelurer”...
Samtidigt vet jag inte vad jag skulle vilja ha just nu. Jag känner att visst kan jag rida nån gång i veckan på ridskola nu under våren, men jag är förvånansvärt nog inte sugen på att rida flera gånger i veckan. Och jag hade egentligen velat byta ridtid, för jag kommer nog inte att ha möjlighet att rida så mycket på min ordinarie tid eftersom det kräver att jag kan gå tidigare från jobbet, och det ser inte riktigt ut som det kommer funka i vår. Tyvärr fanns det ingen plats i nån annan ridgrupp, och min ursprungliga plan var då att jag skulle ha sagt upp min plats och köpt strölektioner istället. Men nu har jag ju en del lektioner tillgodo sen förra terminen, och valet var att behålla min plats och få ut mitt tillgodo, eller säga upp min plats och gå miste om tillgodot.
Alla dessa val man måste göra i livet…
Så jag har kvar min plats i min ordinarie grupp, men det innebär att jag kommer att behöva krångla en massa med att avboka och rida igen, och att boka en igenridningstid är inte helt lätt… Suck.
Jag känner mig rådvill. Det är som att jag saknar den där riktiga gnistan eller glädjen i ridningen, och det har av någon anledning blivit ännu tydligare efter uppehållet. En gissning är att jag saknar väldigt mycket att få rida en häst i min smak, någon individ som jag tycker är riktigt rolig att rida, och en annan sak är att jag vill ha mer variation och göra andra saker än att bara försöka prestera dressyrform på ridbana. Det känns som om jag har blivit lite blasé av att ständigt rida olika hästar, där ingen egentligen är riktigt “min typ”. Hur mycket jag än gillar min ridskola och vill att den ska passa mig, så måste jag nog ändå inse att det nog inte är min kopp te trots allt att hoppa runt på 30 olika hästar… Å andra sidan är det nog inte heller min kopp te att rida på nån ridskola med färre hästar, om jag inte trivs med nån av dom. Och medrytteri är inget som är aktuellt för mig, av många anledningar.
Jag kanske låter dryg nu, men jag saknar att ha nån favorit. Eller jo, Ägrim är faktiskt riktigt rolig, men det är ändå ganska sällan jag får rida på honom. Hade nån sagt att jag skulle få rida Ägrim större delen av terminen, DÅ hade mitt intresse vaknat till liv… Men det funkar ju inte så tyvärr…
Äsch, jag ska inte fördjupa mig mer i det - inte just nu i alla fall! Jag är ändå väldigt nöjd med att vara “back in the saddle” igen!!
Det var lite spännande, för jag visste ju inte hur jag skulle reagera - varken fysiskt eller psykiskt. Just därför ville jag helst inte börja på en ridskolelektion heller, utan ville helst få möjlighet att bara testa att sitta på en häst och rida i de tre olika gångarterna i lugn och ro på egen hand och kunna avbryta när jag kände för det. Vilket jag som tur var fick möjlighet till på privatlektionsstället vid världens ände, som jag hann rida på några gånger innan olyckan i höstas.
Hästen jag får rida på där är ett stort välutbildat dressyrhalvblod - egentligen lite väl stor, tung och seg för min smak, men han är väldigt snäll och bussig och väldigt välutbildad, vilket gör att jag ändå tycker att han är hyfsat trevlig att rida på. Jag tror att han är grymt nyttig för mig, för han kräver verkligen att jag rider ordentligt och korrekt med mycket fokus på stabilt säte och stark bål/centerpelare, och INTE fladdrar för mycket med armar och ben, vilket jag kan ha lite problem med ibland. Hela min kropp är ju lite som en kokt spagetti - med överrörliga leder och svaga muskler - så det där med att hålla alla lemmar stilla och stabila på rätt plats är inte min starka sida om man säger så….
Egentligen hade det kanske varit bättre om jag inte hade funderat så mycket utan bara förutsatt att allt skulle funka som vanligt igen när jag väl kom upp på en häst igen. Men en gång för väldigt länge sen så var jag ridrädd under en period, och det var en märklig upplevelse helt bortom min egen kontroll. Jag visste så väl rent logiskt att jag inte behövde vara rädd och jag längtade efter att rida, men varje gång jag kom upp på en häst så högg rädslan tag i mig och förlamade mig totalt. Den upplevelsen satt ju kvar nånstans i bakhuvudet… Plus att jag inte hade den minsta aning om min svaga vänsterarm verkligen skulle palla att göra iordning en häst och rida den.
Men när jag kom upp på hästryggen och började rida så var det märkligt nog som om det bara var igår som jag satt på en häst sist. Till och med ridläraren sa att hon inte skulle gissa på att jag hade varit borta från hästryggen i tre månader och dessutom skadat mig. För vi körde igång en helt vanlig lektion, med ökningar och minskningar och tagen bakdel och öka minska volten och samla och länga galoppen och hej och hå.
Min vänsterarm var ruskigt svag och orkade inte mycket, men min oro att den skulle vara FÖR svag var inte helt befogad. Mr dressyrkoloss är stor och tung och måste ridas ihop ganska rejält på yttersidan, vilket gjorde att jag funderade på om jag överhuvudtaget skulle orka rida honom i högervarv. Jag konstaterade att armen var alldeles för svag för att fånga upp honom med tygeln så mycket som jag ville, men döm om min förvåning när det trots allt faktiskt gick bättre i högervarv än i vänstervarv!!... Kanske ska ta till mig den erfarenheten och fundera på om jag verkligen behöver “ta i” så mycket som jag tror att jag behöver…
Jag - som i normala fall ändå får höra från ridlärarna på ridskolan att jag har en för mjuk hand...Mr dressyrkoloss är lite tittig och “skvättig” (dvs rycker till eller hoppar till lite ibland), åtminstone på lång tygel när jag inte kräver hans koncentration, och även det gick helt OK, men det var ju inte utan att tanken flög igenom mitt huvud att jag ju hemskt gärna INTE vill fara av igen….
Jag inser att dom tankarna inte är bra, så jag måste försöka jobba bort dom. Men jag kände ingen rädsla eller osäkerhet eller nånting, utan annars var det verkligen “som igår”!... Fascinerande!Men en lite konstig sak är att nånting ändå har förändrats med min känsla för ridningen på den här tiden. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men den gamla känslan jag har haft av att jag vill ha något annat med ridningen än dressyr/ridskoleridning har blivit mycket starkare, samtidigt som intresset på något sätt har svalnat… Vet inte hur jag ska beskriva det. För det var jätteroligt att få rida igen och det var en rolig lektion - även om jag avslutade den nånstans efter 40 min för då kände jag att musklerna inte orkade mer.
Men trots att det var roligt så kändes det ändå nånstans inombords som att mitt intresse svalnat för det här med att få hästen att “kröka på nacken och springa runt i krumelurer”... Samtidigt vet jag inte vad jag skulle vilja ha just nu. Jag känner att visst kan jag rida nån gång i veckan på ridskola nu under våren, men jag är förvånansvärt nog inte sugen på att rida flera gånger i veckan. Och jag hade egentligen velat byta ridtid, för jag kommer nog inte att ha möjlighet att rida så mycket på min ordinarie tid eftersom det kräver att jag kan gå tidigare från jobbet, och det ser inte riktigt ut som det kommer funka i vår. Tyvärr fanns det ingen plats i nån annan ridgrupp, och min ursprungliga plan var då att jag skulle ha sagt upp min plats och köpt strölektioner istället. Men nu har jag ju en del lektioner tillgodo sen förra terminen, och valet var att behålla min plats och få ut mitt tillgodo, eller säga upp min plats och gå miste om tillgodot.
Alla dessa val man måste göra i livet…
Så jag har kvar min plats i min ordinarie grupp, men det innebär att jag kommer att behöva krångla en massa med att avboka och rida igen, och att boka en igenridningstid är inte helt lätt… Suck.
Jag känner mig rådvill. Det är som att jag saknar den där riktiga gnistan eller glädjen i ridningen, och det har av någon anledning blivit ännu tydligare efter uppehållet. En gissning är att jag saknar väldigt mycket att få rida en häst i min smak, någon individ som jag tycker är riktigt rolig att rida, och en annan sak är att jag vill ha mer variation och göra andra saker än att bara försöka prestera dressyrform på ridbana. Det känns som om jag har blivit lite blasé av att ständigt rida olika hästar, där ingen egentligen är riktigt “min typ”. Hur mycket jag än gillar min ridskola och vill att den ska passa mig, så måste jag nog ändå inse att det nog inte är min kopp te trots allt att hoppa runt på 30 olika hästar…
Å andra sidan är det nog inte heller min kopp te att rida på nån ridskola med färre hästar, om jag inte trivs med nån av dom. Och medrytteri är inget som är aktuellt för mig, av många anledningar.Jag kanske låter dryg nu, men jag saknar att ha nån favorit. Eller jo, Ägrim är faktiskt riktigt rolig, men det är ändå ganska sällan jag får rida på honom. Hade nån sagt att jag skulle få rida Ägrim större delen av terminen, DÅ hade mitt intresse vaknat till liv… Men det funkar ju inte så tyvärr…
Äsch, jag ska inte fördjupa mig mer i det - inte just nu i alla fall! Jag är ändå väldigt nöjd med att vara “back in the saddle” igen!!
