När jag äntligen bestämt sig för att sälja min häst för några år sedan tyckte jag det var väldigt jobbigt, jag hade inte berättat för min kollega än (som också är hästägare) men tillslut bestämde jag mig för att göra det. Lite moloken berättar jag att:
"Ja, jag har bestämt mig för att sälja Tuva nu".
Jag förväntar mig något i stil med "Ja, jag misstänkte det, vad tråkigt", men hon svarar följande:
"Ja, jag förstod det. Jag visste väl att du inte skulle klara av henne. Tyckte det var dumt från första början att köpa en unghäst och när du var så rädd för Strumpan (hennes häst) när hon bockade. Nej det där förstod jag att det aldrig skulle gå!"
Jag:
Kunde inte ha känt mig mer nertryckt i skorna och fann mig inte alls. Gick sen och fortsatte jobba och störtgrinade för mig själv. Det var väldigt känslosamt för mig hela grejen, hon fattade verkligen ingenting!
Jag hade mått dåligt ett tag och gick till läkaren, för att göra en lång historia kort så visade det sig att jag hade katt- och hundallergi. Det var typ det värsta som kunde hända kändes det som just då.
Jag grät i telefonen när jag fick beskedet och läkaren kunde verkligen inte ha undgått att jag var ledsen. Jag fick även lämna sköldkörtelprover som jag inte fick svar på. Ringde efter några veckor för att få veta svaret på dem och läkaren ringde upp:
Jag: "Ja, jag undrar hur det var med mina provsvar?"
Läkaren: "Jag tror jag har sagt det till dig, du är allergisk mot katt och hund..."
Det där med att jag är liten får jag höra titt som tätt. Mycket från min dejt som själv är ganska mullig. Jag håller ju inte på och kommenterar det hela tiden lixom?
"Alltså, du är så LITEN! Jag tror aldrig jag har träffat någon så liten som du." Eller när hon lägger händerna på vardera sida av min midja och utbrister: "Alltså, du är så LITEN" Ja jag vet...
En skolkamrat utbrast helt seriöst: "Alltså, du måste ju typ vara dvärg!?" Nej...
Ofta hör jag också barn på håll som viskar "Mamma, mamma, är det där en pojke eller en flicka" eller de som frågar rakt ut, då brukar jag bara svara att jag är en flicka.
Bäst var den dementa tanten på sjukhuset som i en hel vecka kallade mig för sin lilla städarpojke
(hennes dotter var där en dag och försökte rätta till det hela men jag sa att det inte gjorde något)
Åh, åh!! Jag kom på en till (vad långt det blev)
En annan tant på sjukhuset där jag städade gick runt i en väldigt färgglad blus. När jag går förbi säger hon med högfärdig röst:
"Vet du vad den här blusen heter?"
Jag tänker heter?! Men jag svarar bara "Nej?"
"Det glada skrattet!" Svarar tanten då, och sen var det bra med det
