Osynlig?

[Lilla_Gubben]

En tråd om självömkan...
Senaste dagarna har jag känt mig fullkomligt osynlig, känns som att jag blir ignorerad av de flesta,
Folk kliver rakt på mig när jag står och väntar på tåget (och jag är inte liten)
min medryttare jag har haft i 2 år svarar inte på om hon tänkte fortsätta eller inte (gissar ju iofs att inget svar= hon vill inte fortsätta, men säg det då...)
försöker få tag på min kompis/gamla tränare, han återkommer inte på varken mail eller sms, hoppas verkligen att han inte behandlar vanliga kunder såhär, då lär han inte ha många kvar snart. Jag som behöver någon som hjälper mig att hitta modet att hoppa igen (om min medryttare nu har övergivit mig, hästen vill hoppa och han använder mycket rygg, så jag som inte hoppat på över 5 år känner mig såhär)
Försöker nå veterinären för hästen behöver vaccineras och tänderna kollas, inte heller där får jag något svar.

Privat ser jag på fb hur mina kompisar tydligen har massa gemensamma middagar och annat trevligt, blir man inbjuden, icke då, jag har lite svårt att bjuda hem mina närmaste (trodde jag iaf) kompisar till mig, då jag lyckats med konststycket att ha kamrater som är allergiska mot pälsdjur och det finns hos mig. Sen är jag ju alltid 5 hjulet, då alla mina kamrater är gifta med barn och jag är evigt singel

Någonstans vet jag att jag borde rycka upp mig, men det är svårt just nu. Så mycket funderingar som pågår, ska jag byta linje i skolan, ska jag sälja hästen (men vem är jag då?) ? Känner mig egentligen rätt ensam, vilket säkert gör att jag reagerar mer på småsaker än jag gjort tidigare

 

[Skogstokig]

Har egentligen inget vettigt att skriva, mer än att jag i perioder känt precis sådär... Skittråkigt, men för mig har det alltid "gått över" efter ett tag. Vet inte om det berott på att det varit ovanligt många som råkat dissa mig samtidigt och jag då känt som att "ingen tycker om mig!" eller om det bara varit jag som varit inne i en psykisk svacka och tolkat in saker som inte riktigt funnits..

 

[Lady_S]

Jag har heller inget vettigt att skriva, men jag ville skriva något för att visa att jag sett din tråd och att du inte är helt osynlig i alla fall.

/Lady_S

 

[FiaM]

Hoppas att det vänder för dig snart! Vet hur det känns men tro mig, du är inte osynlig!

 

[DarkInNight]

Men här på buke syns du!

 

[Meggan]

Tror alla har samma känsla nu och då

 

[Monstermom]

Jag tror många gånger handlar det om att man är nere i sig själv och inte mår bra, och så söker man omedvetet efter saker i ens liv och omgivning som bekräftar och förklarar den känslan... Risk att man hamnar i en ond cirkel där, men riktigt vad man ska göra åt det är inte så lätt att säga. Försöka se krasst och nyktert på varje sak jag hänger upp mig på, och haffa mig själv när jag märker att jag bara nonchalerat något positivt (som inte stämde med min förväntan) är vad jag själv försöker göra, men om det faktiskt hjälper eller om det bara går över av sig själv som @Skogstokig skriver vet jag inte riktigt.

Men du syns och du finns, och det är säkert så att alla de saker du ser som jobbiga verkligen är jobbiga! Men jag skulle tro att det finns positiva saker också.

 

[Azalea]

Jag upplever samma sak i perioder, sådär att det känns som att ALLT går emot mig. Min spontana reaktion har alltid varit att gräva ner mig i det och så ser jag bara fler och fler saker som är negativa och dåliga i mitt liv. Det är ju såklart inte konstruktivt. Försöker nu istället att varken gräva ner mig eller rycka upp mig. Tycker det hjälper att bara observera mina känslor och hur jag reagerar på dem, och fundera på vilka saker som verkligen är jobbiga på riktigt och vad som bara "följer med" av bara farten när jag är inne i det negativa tänket. Då kan man sortera ut vad som är viktigast att ta itu med och slippa bli lika överväldigad av alltihop. Listor är ofta hjälpsamma, dela in allt i vad som är det största problemet, vad som är mellanproblem och vad som är småproblem. Ofta krymper de andra problemen när man tar itu med det eller de sakerna som känns störst.

Men ibland behöver man bara låta den där negativa spiralen snurra på några varv, kanske bryta ihop och sen komma igen. Det är också ok!
Kom bara ihåg att det går över. Det går alltid över.
Kram!

 

[Maqurell]

Ta och kolla i spegeln så kommer du se att du inte är det minsta osynlig. Tvärtom kommer du se att du syns klart och tydligt, har enormt många bra sidor och är rätt snygg också! Det låter kanske dumt det här men så gör jag, se mig in i spegeln och öser beröm över mig själv. För om ingen berömmer mig så får jag väl göra det själv då!

Ta nu din nyfunna synlighet (och bländande skönhet) och ring en ny tränare och en annan veterinär för vaccinera hästar kan vilken koveterinär som helt göra. Ta dina närmaste vänner och meddela att nu var det så länge sen vi träffades så nu är det dags. I och med att de envisas med att vara allergiska så träffas ni på närmsta resturang istället (till självkostnadspris alltså). Sen får man faktiskt fräsa till om någon kliver över en i busskön. Du kanske inte behöver upplysa personen om att denne är en arrogant skitstövel men ett: -jag tror inte bussen kör ifrån dig så lugn i stormen, är helt ok att säga när någon inkräktar på ditt luftrum.

 

[Lilla_Gubben]

stort tack till @Skogstokig @Lady_S @FiaM @Maqurell @DarkInNight @Meggan @Azalea och @Monstermom

Jag är tyvärr extremt dålig på berömma mig själv för det jag faktiskt klarar, men väldigt bra på att påminna mig om mina mindre bra försök. Både monstermom och azalea är huvudet på spiken

Lite har lättat, veterinären har äntligen efter ett antal påtryckningar återkommit och gett mig en tid. Har hittat en tjej som kan tänka sig prova hoppa lille pållen (inte på långa vägar lika erfaren som den förra, men kanske kommer dit och hoppar honom i gengäld), så jag hoppas att han sköter sig och inte skrämmer bort henne för han med mycket rygg även vid låga hinder. Skulle ju så gärna vilja få ut honom på tävlingsbanan. Tränaren fick jag kontakt med, men tappade den lika fort, jag har lite svårt att byta tränare, då jag inte har någon koll på vilka hoppinriktade tränare det finns som har hästar att tillgå, dvs att jag inte måste ta med mig egen, men om någon vet, pm:a gärna
Fick beröm från min ena lärare idag, när jag hämtade ut min avklarade tenta i sjukdomslära, kändes väldigt bra att ha klarat den då 60% fick underkänt och det är folk som skriver den för 4 gången. Tyvärr försvann den känslan fort när jag pratade med annan lärare om en inlämningsuppgift, där vi inte verkar prata samma språk och hon vägrar att godkänna den, men jag kan för mitt liv inte förstå vad det är hon vill ha , språkförbistringar gör inte saken bättre.

Är det någon som vet ifall depression kan ge dåligt självförtroende? När vi gick igenom bl a depression kunde jag pricka av nästan alla symptom (iofs hittade jag en och annan sjukdom jag också skulle tänkas lida av, att läsa sjukdomslära är inte bra när man har en släng av hypokondri), så även fast min syster tycker att jag är larvig och bara ska rycka upp mig, så tror jag det ligger en liten depression och lurar i vassen, så nu är väl bara frågan vad som utlöst den, tror iofs den varit där ett bra tag

 

[FiaM]

Skönt att höra att det har lättat lite!
Var i landet bor du? Eftersom det är fullt av hästmänniskor här borde det ju finnas någon i närheten av dig som känner till en vettig tränare.

 

[Lilla_Gubben]

08:a, norrväst om stan

 

[astronaut]

Jag ser dig allt! Helt osynlig är du inte men jag kan förstå din känsla, har den med ofta.

 

[Idas]

Kram!

 

[Fan of Bill]

Tror alla har samma känsla nu och då

Nja... att ha dippar, det kan jag hålla med om, det har troligen alla känt på nån gång.
Men att ignoreras på det sättet ts berättar om, det har jag aldrig upplevt och det låter helt fruktansvärt.

Nu är jag inte helt främmande för det, har en bekant som upplever sitt liv på ungefär likadant sätt. Och det jag kan säga om den personen, är att det verkligen är svårt att hålla igång ett flytande samtal med hen. För hen har ganska lång betänketid innan det kommer ett svar, och efter ett tag har jag redan tröttnat på att sitta och vänta och tystnar jag med. Och då blir det tyst. Och obekvämt.

Anledningen är jag fullt medveten om - jag är snabb. För snabb i det fallet. Tyvärr för det är en hyvens människa på alla sätt och vis, trevlig, omtänksam och hårt arbetande. Men vi klickar tyvärr bara inte. Och det som är ännu sorgligare är att hen upplever stor del av sitt liv på samma sätt som du ts.

Jag har verkligen inte något råd att komma med, för din personlighet är din och du har all rätt i världen att få vara den du är, och du ska vara den du är utan att behöva ändra på dig för att passa andra människor. Så jag vet inte? Kanske att du behöver ta mer plats? På något sätt.

 

[cirkus]

08:a, norrväst om stan

Borde inte vara omöjligt varken att hitta medryttare eller att hitta vettiga tränare.
(08:a väst om stan)