Jag tyckte att min första vallhund var alldeles fantastisk. Åh vad jag tyckte att han var klok, vallade bra och var kul att leva med. Han kändes helt perfekt faktiskt!
Som tur var hängde jag med folk som kunde visa mig fler hundar. Och jag var nördig nog att inte stanna upp med min första "perfekta" hund, utan skaffade fler, såg fler, lärde mig mer. Jag började jobba med får för att lära mig allt. Och med några år till på nacken, lite mer perspektiv på saken, så kunde jag se att nä, han var ju faktiskt inte nått vidare stabil. Glad med mig ja, men rätt farlig för andra. Och så bet han ju fåren ibland och ställde väldigt ofta till det.
Om jag bara hade hängt i miljön runt hans uppfödare de första åren, så hade hans svagheter bortförklarats och normaliserats. Om jag inte hade kommit ur kursmiljön och kommit in i arbetsmiljön, så hade jag inte sett hur stor jäkla skillnad det är på en hund som "vallar" och en hund som -vallar-. Då hade jag tyckt att han var fantastisk, och jag hade säkert önskat mig en valp efter honom.
Jag har gått igenom rätt många hundar sedan dess, tränat och startat massor av hundar i mitt yrke och haft en hel drös med hundar i egen ägo. Trots att jag har ett enormt intresse för avel så har det blivit en kull på alla dessa år. Massor av hundar som jag har kunnat avla på, har strukits på grund av en liten tendens till kvarstående rädsla, tendens till stress, bristande arbetsegenskaper osv.
Jag blir alltid kall inombords när jag ser folk starta kennel och börja avla på sin allra första hund, för att "den är fantastisk". Speciellt när vi pratar om arbetande hundar så är det så jäkla mycket kunskap och förståelse som ska till för att kunna utvärdera en hund inför avel, en kunskap som man -inte kan skaffa sig- på en handfull år med sin första hund.
Ju mer man vet, desto mer inser man att man inte kan.