Orolig

Jag är orolig för att FK kommer att anse att jag ska byta jobb till något annat. Haken är ju bara att jag redan har ett lätt jobb och jag kan knappast tänka mig något lättare. Jag blir ju slutkörd oavsett vad jag gör och det finns inga jobb där man inte behöver göra något eller där det inte ställs krav.

Jag har funderat lite utanför lådan så att jag skulle kunna hanka mig fram på att jobba halvtid och vara tjänstledig den andra halvan, ifall jag blir utförsäkrad. Min tanke är att hyra ut hela mitt hus, veckovis, från april till oktober. Gästerna får städa själva efter sig och när det är gjort återlämnas depositionen. Själv kan jag bo i husvagn. Det är ju snart varm säsong. Att köpa en husvagn kostar ju en slant men får jag huset uthyrt regelbundet får jag snart igen de pengarna. Tvätta kläder kan jag göra i huset när hyresgästerna åkt och innan de nya hyresgästerna kommer. Dusch/hygien kan jag fixa genom att åka till simhallen eller någon sjö på sommaren.

En hake, som jag inte vet hur lätt/svårt det är att lösa, är att jag har problem med dålig lukt i mitt badrum. Det är något jag skulle behöva ta tag i alldeles oavsett, men orken räcker ju inte riktigt. En annan grej är att jag skulle behöva få ordning på trädgården, åtminstone närmast huset. Det behövs en uteplats också. Just nu ser det ut som skräp och då vill väl ingen hyra huset heller? Jag tänkte tanken att anlita workawayers för att få ordning på detta, men då är det ju det där att jag måste kommunicera med dem och på något vis ändå vara delaktig och jag är inte säker på om jag orkar. Skit liksom. Eller så gör jag det ändå med risk att jag tömmer batterierna och så får jag ta igen det senare.

Den här stressen och pressen jag upplever från FK är inte direkt gynnsam för mitt tillfrisknande. Snarare tvärt om. Och även utan den försvårande omständigheten får jag ändå räkna med att det kommer att ta tid innan jag är fit for fight igen (om jag ens någonsin blir det).

 

[cassiopeja]

Alltså, nu tänker jag ju lite annorlunda, eftersom jag inte fick någon hjälp från sjukvården när jag gick in i väggen utan blev så illa tvungen att hitta på egna kreativa lösningar... Så det här kanske låter helt uppåt väggarna och är omöjligt i ditt fall (jag vet ju inte alla förutsättningar), men i alla fall...
Om du slapp alla konstiga och omänskliga krav och regler från FK utan fick styra själv hur många procent du klarar av att jobba, tror du inte att du skulle kunna bli bättre snabbare då om du slapp deras press och oron över deras kommande beslut?
Tänk om du då istället skiter i sjukskrivningen utan tar tjänstledigt så mycket du behöver (om arbetsgivaren går med på det, förstås)? Målet är ju i så fall att du så småningom ska bli så pass frisk att du kan gå upp i tid (du har ju ändå fixat att jobba heltid tidigare), men då styr du mer själv över det. Och i så fall handlar det förhoppningsvis om en begränsad tid. OM det går att fixa ekonomiskt med hjälp av en summa sparpengar eller utökat lån på huset och väldigt knapert leverne, så kanske möjligheten att tillfriskna utan att behöva känna oro och press från FK skulle vara värt det? Sen när du väl börjar må bättre kan du fundera på hur du vill lösa ditt arbetsliv framöver och en mer hållsiktig lösning för hur du vill ha det, men jag tänkte bara som nödlösning nu under tiden du mår dåligt? Om du fick ta det lite lugnt under låt oss säga ett halvår eller ett års tid, slippa bli jagad och omänskligt behandlad utan bara förhoppningsvis fortsätta få hjälp att tillfriskna, så kan du sedan ta det vidare utifrån det läge du är i DÅ istället...
Alltså det kanske inte passar alls för dig och din situation, det vet jag inte, men det var bara en tanke jag fick utifrån mina egna erfarenheter...

Själv var det så jag fick göra i början när jag var för sjuk för att jobba och inte fick någon sjukskrivning - ta tjänstledigt och leva på sparpengar och lån. Jag brände upp hela mitt livs besparingar på att vara sjuk, men så fick det ju helt enkelt bli (jag får helt enkelt vara jäkligt tacksam över att jag hade ett sparkonto, och försöka leva med att jag inte har det längre...). Och jag behövde aldrig brottas med FK och sjukintyg och sånt. Jag är ibland lite ambivalent över om jag ska vara bitter eller ej över att jag inte fick nån hjälp från sjukvården, men när jag hör hur andra blir behandlade av FK och stelbenta regler kring sjukskrivningar så är jag nog ändå ganska tacksam över att jag slapp den pressen (även om jag förstås hade en hel del andra problem att brottas med istället). Jag hade aldrig i livet trott att det skulle vara möjligt att bli för sjuk för att jobba och inte ha någon form av samhällssocialt skyddsnät att luta sig mot, men det visade sig vara möjligt - både att det verkligen skedde och att jag faktiskt klarade mig igenom det, nästan utan att förstå hur det var möjligt....

Oron över att vara utlämnad till deras bedömningar är som du säger enormt nedbrytande och ohälsoalstrande!...

 

[Magiana]

Alltså, nu tänker jag ju lite annorlunda, eftersom jag inte fick någon hjälp från sjukvården när jag gick in i väggen utan blev så illa tvungen att hitta på egna kreativa lösningar... Så det här kanske låter helt uppåt väggarna och är omöjligt i ditt fall (jag vet ju inte alla förutsättningar), men i alla fall...
Om du slapp alla konstiga och omänskliga krav och regler från FK utan fick styra själv hur många procent du klarar av att jobba, tror du inte att du skulle kunna bli bättre snabbare då om du slapp deras press och oron över deras kommande beslut?
Tänk om du då istället skiter i sjukskrivningen utan tar tjänstledigt så mycket du behöver (om arbetsgivaren går med på det, förstås)? Målet är ju i så fall att du så småningom ska bli så pass frisk att du kan gå upp i tid (du har ju ändå fixat att jobba heltid tidigare), men då styr du mer själv över det. Och i så fall handlar det förhoppningsvis om en begränsad tid. OM det går att fixa ekonomiskt med hjälp av en summa sparpengar eller utökat lån på huset och väldigt knapert leverne, så kanske möjligheten att tillfriskna utan att behöva känna oro och press från FK skulle vara värt det? Sen när du väl börjar må bättre kan du fundera på hur du vill lösa ditt arbetsliv framöver och en mer hållsiktig lösning för hur du vill ha det, men jag tänkte bara som nödlösning nu under tiden du mår dåligt? Om du fick ta det lite lugnt under låt oss säga ett halvår eller ett års tid, slippa bli jagad och omänskligt behandlad utan bara förhoppningsvis fortsätta få hjälp att tillfriskna, så kan du sedan ta det vidare utifrån det läge du är i DÅ istället...
Alltså det kanske inte passar alls för dig och din situation, det vet jag inte, men det var bara en tanke jag fick utifrån mina egna erfarenheter...

Själv var det så jag fick göra i början när jag var för sjuk för att jobba och inte fick någon sjukskrivning - ta tjänstledigt och leva på sparpengar och lån. Jag brände upp hela mitt livs besparingar på att vara sjuk, men så fick det ju helt enkelt bli (jag får helt enkelt vara jäkligt tacksam över att jag hade ett sparkonto, och försöka leva med att jag inte har det längre...). Och jag behövde aldrig brottas med FK och sjukintyg och sånt. Jag är ibland lite ambivalent över om jag ska vara bitter eller ej över att jag inte fick nån hjälp från sjukvården, men när jag hör hur andra blir behandlade av FK och stelbenta regler kring sjukskrivningar så är jag nog ändå ganska tacksam över att jag slapp den pressen (även om jag förstås hade en hel del andra problem att brottas med istället). Jag hade aldrig i livet trott att det skulle vara möjligt att bli för sjuk för att jobba och inte ha någon form av samhällssocialt skyddsnät att luta sig mot, men det visade sig vara möjligt - både att det verkligen skedde och att jag faktiskt klarade mig igenom det, nästan utan att förstå hur det var möjligt....

Oron över att vara utlämnad till deras bedömningar är som du säger enormt nedbrytande och ohälsoalstrande!...

Jag förstår hur du menar. Jag har en liten summa sparpengar som är tänkt att gå till ett nytt avlopp (men behöver nog dubbelt så mycket egentligen). Att förbruka det kapitalet känns inte som ett vettigt alternativ om jag inte kan fylla på kontot igen. Det är därför jag överväger att hyra ut huset och själv bo i husvagn. Jag kan nog t.o.m. bo i lillstugan på 8 kvadrat. Att höja lånen känns inte heller bra då jag förmodligen inte har så stort utrymme att låna eftersom jag lånade maximalt när jag köpte huset för bara två år sedan. De lån som finns ska också vara betalda innan jag går i pension. Med nuvarande amorteringstakt är jag klar före jag fyller 60 så lite marginal finns.

Jag hoppas på att kunna utnyttja låneförsäkringen jag tagit, så jag kan leva snålt, men risken finns ju att de kan hitta någon anledning att slingra sig så jag inte kan ta fördel av försäkringen. Ska jag utnyttja försäkringen måste jag antingen vara sjukskriven eller arbetslös. Jag tror inte jag kan använda den annars. Arbetslös kan jag ju vara men jag kan inte se att jag kan ta något jobb. Jag hoppas att det är möjligt att kunna vara både arbetslös och tjänstledig ifall jag inte får vara sjukskriven.

Det vore så skönt att behöva slippa fundera på sånt här. Det drar en massa energi. Idag har jag inte kommit utanför dörren ens. Jag kan liksom inte se hur jag ska kunna tillfriskna under den press som är. Det är så otroligt kontraproduktivt.

 

[bettysmatte]

Jag tycker att det låter otroligt jobbigt att hyra ut sin egen bostad, samtidigt som man själv bor med sämre standard. Sedan får man fundera över, hur realistiskt är det att du får huset uthyrt? Vad finns det i området som lockar turister att komma dit? Jag skulle också tycka att det var jättesvårt att se andra människor använda mina möbler, köksprylar, osv. Men det tycker kanske inte du är ett problem i och för sig.

 

[Magiana]

Jag tycker att det låter otroligt jobbigt att hyra ut sin egen bostad, samtidigt som man själv bor med sämre standard. Sedan får man fundera över, hur realistiskt är det att du får huset uthyrt? Vad finns det i området som lockar turister att komma dit? Jag skulle också tycka att det var jättesvårt att se andra människor använda mina möbler, köksprylar, osv. Men det tycker kanske inte du är ett problem i och för sig.

Att inte ha pengar att leva för är ännu jobbigare. Att någon använder mina köksprylar m.m. är inget problem alls.

Jag kan förvisso få a-kassa men den varar inte för evigt. Att hamna hos soc är värsta tänkbara alternativet.

Det här handlar om min överlevnad och kan jag hitta alternativa lösningar utanför den vite mannens fyrkantighet så är det bra. Vi lever i ett sjukt samhälle med sjuka system. Jag behöver egentligen bara lite slack ett tag så jag kan komma tillbaka, men just nu känner jag bara press och det är inte gynnsamt alls. Jag har så mycket eget driv att jag inte behöver pressas. Jag presterar ändå - när jag mår bra. Och jag måste hitta en lucka att tillfriskna på och att hyra ut mitt hus är en möjlig lösning.

 

[mandalaki]

Nu är det mycket möjligt att jag är ute på en cykeltur men: det kanske är nu du kunde ha nytta av en NPF-utredning. OM du skulle visa dig ha något diagnosticerbart, vilket jag verkligen inte vet, så skulle det kanske kunna hjälpa dig. Som du säger själv: du har redan ett lätt jobb. Att du blir utmattad bör alltså bero på något annat än jobbet, och det skulle KANSKE kunna vara att du fått kämpa onödigt mycket i vardagen pga något som aldrig diagnosticerats. Det skulle kanske också kunna förklara din depression.

OM du hade en diagnos så skulle du kanske kunna få t ex sjukersättning på halvtid? En sådan är ju inte permanent numera, blir man arbetsför igen så kan man återgå till jobbet. För jag tror som du: du klarar ditt jobb alldeles utmärkt när du inte mår som du gör nu.

Men som sagt, är jag ute och cyklar kan du bara bortse från det här.

 

[Magiana]

Nu är det mycket möjligt att jag är ute på en cykeltur men: det kanske är nu du kunde ha nytta av en NPF-utredning. OM du skulle visa dig ha något diagnosticerbart, vilket jag verkligen inte vet, så skulle det kanske kunna hjälpa dig. Som du säger själv: du har redan ett lätt jobb. Att du blir utmattad bör alltså bero på något annat än jobbet, och det skulle KANSKE kunna vara att du fått kämpa onödigt mycket i vardagen pga något som aldrig diagnosticerats. Det skulle kanske också kunna förklara din depression.

OM du hade en diagnos så skulle du kanske kunna få t ex sjukersättning på halvtid? En sådan är ju inte permanent numera, blir man arbetsför igen så kan man återgå till jobbet. För jag tror som du: du klarar ditt jobb alldeles utmärkt när du inte mår som du gör nu.

Men som sagt, är jag ute och cyklar kan du bara bortse från det här.

Jag kan visst gå igenom en sådan utredning men tror inte att det kan ge mig utrymme att vara sjukskriven. Jag tror bara att man kan vara det efter dag 180 om det är sannolikt att man kommer att kunna återgå till sitt nuvarande arbete inom ett år. Fasen, jag borde nog starta en tråd om regelverket kring sjukskrivning och arbetslöshet eftersom jag inte orkar leta reda på all fakta själv.

En annan förklaring till mina svårigheter, förutom en npf-diagnos, kan ju vara C-PTSD. Min psykolog säger att min hjärna går på högvarv hela tiden och att jag ser hot överallt. Det stämmer nog. Jag upplever att jag kämpar i uppförsbacke jämt och försöker hela tiden vara förutseende för att inte drabbas av något skit. Alla alternativ ses över och jag försöker räkna ut vad som skulle kunna bli konsekvensen av det ena eller det andra för att kunna välja det bästa alternativet.

 

[mandalaki]

Jag kan visst gå igenom en sådan utredning men tror inte att det kan ge mig utrymme att vara sjukskriven. Jag tror bara att man kan vara det efter dag 180 om det är sannolikt att man kommer att kunna återgå till sitt nuvarande arbete inom ett år. Fasen, jag borde nog starta en tråd om regelverket kring sjukskrivning och arbetslöshet eftersom jag inte orkar leta reda på all fakta själv.

En annan förklaring till mina svårigheter, förutom en npf-diagnos, kan ju vara C-PTSD. Min psykolog säger att min hjärna går på högvarv hela tiden och att jag ser hot överallt. Det stämmer nog. Jag upplever att jag kämpar i uppförsbacke jämt och försöker hela tiden vara förutseende för att inte drabbas av något skit. Alla alternativ ses över och jag försöker räkna ut vad som skulle kunna bli konsekvensen av det ena eller det andra för att kunna välja det bästa alternativet.

Jag tänkte inte på sjukskrivning, utan sjukersättning (det som tidigare kallades sjukpension).

Jag tror att du har rätt om vad som händer efter dag 180. Då ska man ju matchas mot hela arbetsmarknaden, och jag känner en person om fick avslag av just det skälet du säger: FK ansåg att hon inte skulle vara frisk om ytterligare 180 dgr (vilket är ett helt sanslöst resonemang, i mina ögon) så de tyckte att hon skulle säga upp sig och gå till Arbetsförmedlingen.

Det du beskriver i sista stycket - ja, det låter verkligen som om det kan ligga bakom din kraftiga reaktion nu. Att du i det läget har även "hotet" från FK över dig är inte klokt.

 

[Magiana]

Jag tänkte inte på sjukskrivning, utan sjukersättning (det som tidigare kallades sjukpension).

Jag tror att du har rätt om vad som händer efter dag 180. Då ska man ju matchas mot hela arbetsmarknaden, och jag känner en person om fick avslag av just det skälet du säger: FK ansåg att hon inte skulle vara frisk om ytterligare 180 dgr (vilket är ett helt sanslöst resonemang, i mina ögon) så de tyckte att hon skulle säga upp sig och gå till Arbetsförmedlingen.

Det du beskriver i sista stycket - ja, det låter verkligen som om det kan ligga bakom din kraftiga reaktion nu. Att du i det läget har även "hotet" från FK över dig är inte klokt.

Ok, jag missade en länk i tankeloopen i och med att jag själv inte tror att jag har någon npf-diagnos, men skulle jag ha det så är det väl ett handikapp som gjort att jag inte har hållit ihop. Men då kan ju FK å andra sidan argumentera för att jag kan klara ett anpassat arbete, så jag tror ändå att sjukersättning kan bli svårt att få. Frågan är då vad f-n ett anpassat arbete är.

Jo, jag känner ju att pressen att gå upp i tid och hotet med att bli arbetslös på arbetsförmedlingen, tär på mig. Det tar en massa energi som jag borde använda till min rehab i stället. Så jag stressar över en lösning för att kunna klara mig utan FK och AF, även om jag då förlorar min SGI. Jag vet inte om någon optimal lösning finns.

 

[EmmaBovary]

Ok, jag missade en länk i tankeloopen i och med att jag själv inte tror att jag har någon npf-diagnos, men skulle jag ha det så är det väl ett handikapp som gjort att jag inte har hållit ihop. Men då kan ju FK å andra sidan argumentera för att jag kan klara ett anpassat arbete, så jag tror ändå att sjukersättning kan bli svårt att få. Frågan är då vad f-n ett anpassat arbete är.

Jo, jag känner ju att pressen att gå upp i tid och hotet med att bli arbetslös på arbetsförmedlingen, tär på mig. Det tar en massa energi som jag borde använda till min rehab i stället. Så jag stressar över en lösning för att kunna klara mig utan FK och AF, även om jag då förlorar min SGI. Jag vet inte om någon optimal lösning finns.

Jag tror inte att sjukersättning i ett sådant scenario behöver vara så svårt att få. Har du förresten tagit upp de här tankegångarna om att desperat försöka hyra ut ditt boende hos psykologen? Vad har du isf fått för respons?

 

[Magiana]

Jag tror inte att sjukersättning i ett sådant scenario behöver vara så svårt att få. Har du förresten tagit upp de här tankegångarna om att desperat försöka hyra ut ditt boende hos psykologen? Vad har du isf fått för respons?

Jag har inte tagit upp de tankegångarna. De är fortfarande ganska nya idéer. Jag träffar psykologen på måndag nästa vecka så jag kan ta upp det då.

Min ena syrra har sjukersättning på 50%, men hon har en trave diagnoser.

 

[EmmaBovary]

Jag har inte tagit upp de tankegångarna. De är fortfarande ganska nya idéer. Jag träffar psykologen på måndag nästa vecka så jag kan ta upp det då.

Min ena syrra har sjukersättning på 50%, men hon har en trave diagnoser.

Jag tror att det på ett ganska tydligt sätt kommer visa vidden av din desperation, om den inte redan framkommit redan alltså.

Hm, jag har för mig att jag läst att du inte alls var funktionell förut, i samband med när du fortfarande led av panikångest. Gick du inte på något liknande då, eller rör jag ihop det?

 

[tuaphua]

Har du någon form av nfp-diagnos kan du vara berättigad lönebidrag från AF. Då har du en vanlig anställning med full lön. Men AF täcker upp för den tid du inte jobbar sas.
Du kan också vara berättigad visst stöd i arbetet.
Finns flera olika lösningar på det där.
Iom att du har en vanlig anställning riskerar du inte SGI.

Har någon i nära släkten någon nfp-diagnos?

 

[Magiana]

Jag tror att det på ett ganska tydligt sätt kommer visa vidden av din desperation, om den inte redan framkommit redan alltså.

Hm, jag har för mig att jag läst att du inte alls var funktionell förut, i samband med när du fortfarande led av panikångest. Gick du inte på något liknande då, eller rör jag ihop det?

Jag förstår nog inte vad du menar med det jag har fetat.

Har du någon form av nfp-diagnos kan du vara berättigad lönebidrag från AF. Då har du en vanlig anställning med full lön. Men AF täcker upp för den tid du inte jobbar sas.
Du kan också vara berättigad visst stöd i arbetet.
Finns flera olika lösningar på det där.
Iom att du har en vanlig anställning riskerar du inte SGI.

Har någon i nära släkten någon nfp-diagnos?

Båda mina syskon har ADD och en av dem har också atypisk autism. Vad min farsa har för diagnos vet jag inte men något var det de kom fram till på rättspsyk. Morsan har ingen diagnos men jag har ju börjat undra.

Lönebidrag vore en nackdel för mig. Då gäller inte min låneförsäkring. Jag har haft lönebidrag, men det har bara funkat som subvention till min arbetsgivare. För egen del har jag inte märkt något av det.

 

[EmmaBovary]

@Magiana Jag menade det du beskrev, lönebidrag.

 

[Magiana]

@Magiana Jag menade det du beskrev, lönebidrag.

Ja, jag har haft lönebidrag, i flera år, eftersom jag hade en historik som långtidssjuk när jag utförsäkrades. Lönebidraget upphörde 31 januari i år.

 

[tuaphua]

Jag förstår nog inte vad du menar med det jag har fetat.


Båda mina syskon har ADD och en av dem har också atypisk autism. Vad min farsa har för diagnos vet jag inte men något var det de kom fram till på rättspsyk. Morsan har ingen diagnos men jag har ju börjat undra.

Lönebidrag vore en nackdel för mig. Då gäller inte min låneförsäkring. Jag har haft lönebidrag, men det har bara funkat som subvention till min arbetsgivare. För egen del har jag inte märkt något av det.

Ah, ok! Synd ang försäkringen.
Annars hade det kanske kunnat vara ett sätt för dig att kunna jobba deltid med ok lön ett längre tag och få bli frisk.

 

[svea]

Sen kan det mycket väl vara så att du kan gå tillbaka till arbete om du får tillräckligt mycket slack. Du vill ju jobba, du verkar trivas med jobbet och arbetsledningen, och det kanske inte ör så dålig prognos att du ska kunna jobba 75% - om du får lugn och ro för att läka, och gärna en fungerande behandling. Men en förutsättning för det är ju att du inte behöver stressa ihjäl dig över korta sjukskrivningsperioder. Surt. Håller tummarna för en bra lösning.

 

[Magiana]

Sen kan det mycket väl vara så att du kan gå tillbaka till arbete om du får tillräckligt mycket slack. Du vill ju jobba, du verkar trivas med jobbet och arbetsledningen, och det kanske inte ör så dålig prognos att du ska kunna jobba 75% - om du får lugn och ro för att läka, och gärna en fungerande behandling. Men en förutsättning för det är ju att du inte behöver stressa ihjäl dig över korta sjukskrivningsperioder. Surt. Håller tummarna för en bra lösning.

Jag kan absolut jobba 75% bara jag får läka men stressen över sjukskrivningen är inte bra alls. Jag har dessvärre noterat att en del utmattningssymptom blivit lite sämre igen p.g.a. det.

 

[svea]

Och ser man vad du skrivit här så är det ett kraftigt dominerande stressmoment. Hetsen att ha en deadline när du ska vara bättre, och oron över försörjningen i kombination. Det skulle inte förvåna mig om du hade varit uppe på halvtid utan problem nu, om du hade fått en lång sjukskrivning från början.

Om inte om hade varit.