Oro inför att bli (tonårs)förälder

[Roheryn]

Och jag tänker att om barn föddes som tonåringar skulle människosläktet ha dött ut strax efter Adam och Eva. För mig är det inget konstigt i att låta bli att få barn av det skälet. Tonåren är ju en substantiell del av del av barndomen.

Tonåren är sju år - för min del hade jag mycket hellre hoppat över barnens första sju år än tonåren. Faktiskt till den grad att jag hade kunnat tänka mig både ett och två barn till (jag har ett, numera vuxet) om jag kunnat hoppa över iaf de första två åren. Tonåren var för mig en övervägande positiv upplevelse som jag absolut hade kunnat tänka mig att följa flera ungdomar igenom.

Ett sånt där litet paket att sköta om är de ju bara några månader i början. (Vilket är bra, en ganska snäll inskolning i livet som förälder. Och för mig trevligare än den föregående graviditeten.)

Den upplevelsen är din och delas inte av alla. Jag tyckte det var ett ganska brutalt uppvaknande att komma rätt in i livet som spädbarnsförälder. Inte så att det var fysiskt jobbigt (hade ett barn som för det mesta sov hela nätterna, åt som hon skulle osv), men det uppfyllde livet på ett sätt som jag kände var väldigt jobbigt. Det gör jag helst inte igen.

 

[Lingon]

Tonåren är sju år - för min del hade jag mycket hellre hoppat över barnens första sju år än tonåren. Faktiskt till den grad att jag hade kunnat tänka mig både ett och två barn till (jag har ett, numera vuxet) om jag kunnat hoppa över iaf de första två åren. Tonåren var för mig en övervägande positiv upplevelse som jag absolut hade kunnat tänka mig att följa flera ungdomar igenom.



Den upplevelsen är din och delas inte av alla. Jag tyckte det var ett ganska brutalt uppvaknande att komma rätt in i livet som spädbarnsförälder. Inte så att det var fysiskt jobbigt (hade ett barn som för det mesta sov hela nätterna, åt som hon skulle osv), men det uppfyllde livet på ett sätt som jag kände var väldigt jobbigt. Det gör jag helst inte igen.

Jag håller med dig! Hellre ha en tonåring än en 0-4-åring igen.

Barn börjar inte bli roliga, i min mening, förrän nånstans runt 4 års åldern. Riktigt roliga börjar de bli när de blir äldre och man kan prata och resonera med dem! Tonåringen är jätterolig!

 

[Palermo]

Tonåren är sju år - för min del hade jag mycket hellre hoppat över barnens första sju år än tonåren. Faktiskt till den grad att jag hade kunnat tänka mig både ett och två barn till (jag har ett, numera vuxet) om jag kunnat hoppa över iaf de första två åren. Tonåren var för mig en övervägande positiv upplevelse som jag absolut hade kunnat tänka mig att följa flera ungdomar igenom.



Den upplevelsen är din och delas inte av alla. Jag tyckte det var ett ganska brutalt uppvaknande att komma rätt in i livet som spädbarnsförälder. Inte så att det var fysiskt jobbigt (hade ett barn som för det mesta sov hela nätterna, åt som hon skulle osv), men det uppfyllde livet på ett sätt som jag kände var väldigt jobbigt. Det gör jag helst inte igen.

Inte heller din upplevelse delas av alla. Det är ju ett helt meningslöst påpekande. Jag tar för givet att alla skriver utifrån sin egen upplevelse. Varför du inte behöver påpeka för mig att min upplevelse är min. Det vet jag redan. Det är ju själva poängen med upplevelser.

 

[Palermo]

Vad var det som var asjobbigt? Jag är nyfiken på riktigt. Jag var skötsam och glad som tonåring och tror absolut inte mina föräldrar skulle beskriva åren som asjobbiga, inte särskilt jobbigt alls om jag får gissa. Har två systrar också, de var inte heller asjobbiga så blir nyfiken på vad som är så jobbigt om tonåringen är skötsam och tillfreds med livet

Det är svårt att sätta fingret på. Livet blev väldigt trångt och kvävande/krävande. Jag har aldrig i mitt liv träffat en tonåring som verkar särskilt tillfreds. Skötsamma är däremot de flesta. (Beror så klart på vad man har omkring sig, mitt liv har alltid varit ganska skyddat när det gäller skötsamhet.)

 

[Palermo]

Tonåren är sju år - för min del hade jag mycket hellre hoppat över barnens första sju år än tonåren. Faktiskt till den grad att jag hade kunnat tänka mig både ett och två barn till (jag har ett, numera vuxet) om jag kunnat hoppa över iaf de första två åren.

Ja, det är ju inte konstigare än att avstå barn för att tonårstiden inte lockar alls. En rimlig tolkning är ju helt enkelt att om inte hela grejen - så långt det är möjligt att föreställa sig - känns någorlunda bra, så är det väl inte barn man vill ha.

Jag skulle gärna haft några 2-4 åringar extra. Men inte "till priset" av resten. Alltså vill jag inte ha dem. Jag är bara road av dem.

 

[julgrisen]

Jag tänker att det man kan göra är att bygga tillit från att barnen är små, att de vet att de ska berätta för en om något händer och om något känns dåligt.
Jag kan fortfarande inte föreställa mig hur det kommer vara att ha tonåringar här hemma och tänkte länge att jag behövde känna att jag ville ha även en tonåring innan jag skaffade barn, men sen insåg jag att det inte behövs. Det som känns konstigt för mig med att föreställa mig en tonårstid är att jag tänker mig en helt okänd tonåring, men det kommer det ju inte vara . Det kommer ju vara mina högst älskade barn som jag kommer känna.
Jag kunde inte föreställa mig att ha skolbarn heller innan jag fick barn men nu när det bara är två år kvar tills mina barn börjar skolan känns det ju naturligt eftersom det är just mina barn och jag har insett att man liksom förbereds för varje ny ålder så att det känns helt okej .

 

[Palermo]

klart jag är lite orolig. Samhället är ju hårt och t.ex. gängkonflikter kan ju blossa upp på många ställen.

Men just tonårstiden ser jag fram emot. Det är så mycket roligt man kan göra med en tonåring och så många äventyr jag ser framemot att få uppleva med mina barn.

Babysång i kyrkan och babysim är suuuuper mysigt. Men jag ser oxå fram emot när de är så stora att vi kan tågluffa genom Europa och uppleva Alperna tillsammans.

Jag tågluffade några veckor med en bebis som var sådär 4-5 månader. Man behöver inte vänta till tonåren. Ungen kommer såklart inte ihåg det, men har alltid gillat den berättelsen om sig själv, både som barn och nu som vuxen. Kul att ha en knäpp mamma, tror jag.

 

[Luff]

Både jag o maken var väl lite oroliga för hur sönerna skulle klara tonåren. Dels för att vi själva hade varit mobbade på mellanstadiet och senare ganska vilda. Vi hade alla tentakler ute och fick stopp på det mesta. Skjutsade, pratade och fanns där.
Nu så tycker vi nog att dom kunde härjat lite mer. Jag är ganska stolt över att dom aldrig använt tobak och att dom dricker/druckit vääääldigt lite för att vara 24 o 26. Narkotika finns inte ens på kartan. Nu har vi ju tonåringar som arbetsområde så kunskapen finns ju men det finns inga garantier.

 

[Roheryn]

Inte heller din upplevelse delas av alla. Det är ju ett helt meningslöst påpekande. Jag tar för givet att alla skriver utifrån sin egen upplevelse. Varför du inte behöver påpeka för mig att min upplevelse är min. Det vet jag redan. Det är ju själva poängen med upplevelser.

Samtidigt så säger du att om barn föddes som tonåringar så hade människosläktet dött ut för längesen - och jag håller inte med. Du hade kanske haft färre barn eller inga alls medan personer som @Lingon och jag hade haft fler

 

[Palermo]

Samtidigt så säger du att om barn föddes som tonåringar så hade människosläktet dött ut för längesen - och jag håller inte med. Du hade kanske haft färre barn eller inga alls medan personer som @Lingon och jag hade haft fler

Det var ju inte ett litet halvskämt eller så, utan blodigt allvar.

 

[Dorinda]

Jag tågluffade några veckor med en bebis som var sådär 4-5 månader. Man behöver inte vänta till tonåren. Ungen kommer såklart inte ihåg det, men har alltid gillat den berättelsen om sig själv, både som barn och nu som vuxen. Kul att ha en knäpp mamma, tror jag.

Såklart att det går. Men jag väntar hellre tills det är något vi gör mer tillsammans och barnet är några år äldre.

 

[Snubbelfot]

Idag har jag två 2-åringar med allt vad det innebär. I ett tidigare kapitel i livet hade jag tre bonusbarn som passerade tonåren under tiden vi levde tillsammans. (Familj ser jag oss fortfarande som, om än "extended".) Alla tre var relativt lugna och jämförelsevis skötsamma men visst fanns det utmaningar. Dels de kanske mest uppenbara som att köra och hämta här och var på natten eller morgonkvisten, diskussioner om alkohol, dåligt morgonhumör, egocentricitet, svajigt konsekvenstänk etc. Men det kanske svåraste som jag minns det var att stötta kring själsliga dilemman med kompisrelationer, kärleksrelationer, existensiella funderingar m m. Svårt men också väldigt givande, inte minst för att det tvingar en själv att reflektera över och kanske omvärdera sina egna uppfattningar.
Rörigast var det, för alla tre, runt 14-15-16 med stormiga känslouttryck etc... men det lugnade sig förstås och efter typ 17 blev det ju resonabla människor av dem också!

Men ska jag jämföra den totala belastningen på något sätt, så upplever jag de här första två åren med tvillingar som klart mer krävande. Dels p g a den konstanta sömnbristen (jag minns inte när jag senast väcktes färre än 3-4 gånger per natt), dels den nästan totala avsaknaden av egentid. Ett (1) barn är så mycket enklare att turas om med.

 

[Svartkatt]

Jag har inga barn så jag är kanske inte rätt person att svara, men jag tänker att tonåren ligger tretton år fram i tiden från det att ungen är ute. Under den tiden hinner du ju faktiskt lära känna ditt barn, pappan hinner lära känna sitt barn och ni två hinner lära känna varandra i er föräldraroll. Sen färgas säkert min bild av att jag var en mycket skötsam tonåring som bara brydde mig om skolan och stallet. Mina föräldrar behövde aldrig oroa sig för mig eftersom jag antingen var hemma eller i stallet, de visste alltid var jag var och att jag inte var med "fel" umgänge. Är också tillräckligt gammal för att min föräldrageneration i alla fall aldrig förstod farorna på internet även om Lunarstorm och liknande börja komma när jag började högstadiet.

Jag har tre småsyskon som varit lite mer "normala" tonåringar än vad jag var, men fortfarande väldigt skötsamma. Både min ena bror och min syster hade sin mer "vilda" period i 20-årsåldern dessutom, framför allt syrran var mamma hysterisk på under något år där när hon precis skulle flytta hemifrån (hon är yngst i syskonskaran). Så det kan ju rent krasst komma senare än tonåren också tyvärr, och även om det så kallade barnet då kanske redan flyttat hemifrån är väl oron lika stor för föräldrarna oavsett.

Jag är själv ungefär tusen procent mer osugen på småbarnstiden. Har en systerson på ett och ett halvt och två kusiner på fjorton som på grund av stora åldersskillnader mellan min mamma och hennes syster är mer som mina syskonbarn än kusiner. Det är hundra gånger trevligare (tycker jag, jag förstår att alla är olika!) att umgås med fjortonåringarna som det går att föra en vettig konversation med. Den ena kusinen har hela tiden varit väldigt mogen och hen började bli riktigt rolig att umgås med ungefär när de började skolan, då började hen bli en egen individ och ha intressanta frågeställningar och sådär. Att sitta och gulla med ett spädbarn tycker jag är svintrist.

 

[Roheryn]

Det var ju inte ett litet halvskämt eller så, utan blodigt allvar.

Om många skämtar på samma sätt, vilket jag upplever är fallet när det gäller ”hur tonåringar är”, så blir det snart till sanning eller åtminstone halvsanning. Jag kan inte skämta på samma vis om spädbarn, det ses liksom inte som lika okej upplever jag?

 

[Kilauea]

. Det som känns konstigt för mig med att föreställa mig en tonårstid är att jag tänker mig en helt okänd tonåring, men det kommer det ju inte vara . Det kommer ju vara mina högst älskade barn som jag kommer känna.

Precis så tänker jag med.

 

[Blyger]

Tillägg; sexårsåldern kan vara en "minitonår" så då får man en chans att öva

 

[Palermo]

Om många skämtar på samma sätt, vilket jag upplever är fallet när det gäller ”hur tonåringar är”, så blir det snart till sanning eller åtminstone halvsanning. Jag kan inte skämta på samma vis om spädbarn, det ses liksom inte som lika okej upplever jag?

Jag vet inte? Runt mig säger folk rätt mycket att de KAN vara söta när de sover, tex. Det är ju sant, och ett skämt samtidigt.

 

[miumiu]

Nu har ju jag ingen tonåring själv ännu då mitt barn är 9 än så länge. När jag försöker föreställa mig hur tonåren kan bli känner jag spontant att det kan vara väldigt mycket känsloutbrott - för det är sån som han är som person. Han har väldigt starka känslor och har framförallt nära till sina känslor. Men jag har mycket svårt att se honom spåra ur fullständigt. Detta främst på grund av att han har ett väldigt väl utvecklat konsekvenstänk. Det har han haft sen han reste sig upp och började gå, typ. Hans personlighet han varit densamma genom åren.

Sen förstår jag att jag kanske inte kommer ha samma inflytande över honom när han blir äldre. Men han började ifrågasätta mig och mina kunskaper redan i 6-7årsåldern så jag är beredd

Jag själv var väl hyfsat utmanande för mina föräldrar att hantera i tonåren men det berodde väl främst på psykisk ohälsa, dvs jag var inte särskilt utåtagerande. Visst har tanken slagit mig att jag själv skulle kunna ställas inför liknande problematik själv om några år men det är inget jag tänker sitta och stressa upp mig över nu utan tänker att man får ta varje utmaning som kommer när den väl kommer, om den kommer.