I lite drygt en vecka nu har jag inte gjort någonting.
Fast nej, det är inte sant, det har jag visst det. Jag har varit mycket i stallet.
Men förutom det. Jag har avbokat både psyk och PO. Jag har varit och handlat typ två gånger, strax innan stängning så jag inte behövt träffa så många andra människor. Jag bytte faktiskt några ord på messenger med en kompis igår.
Jag vet inte hur jag ska kunna bryta den här onda cirkeln. Jag VILL inte. Har ändå haft en ganska intensiv vecka i stallet, mycket ut- och insläpp. Nu har jag en lugnare vecka, så nu kommer jag inte ens behöva pallra mig till stallet bestämda tider utan kan ta det när jag vill. Jag kommer alltså ha noll fasta tider att hålla. Fast ja, jag har/ska få nya tider till psyk och PO, så något fast har jag väl. Men det känns bara så himla jobbigt. Jag vill stanna hemma, bädda ner mig och sova. Orkar inte vakna. Och jag orkar inte bara sitta här hemma, eller vara ute med hundarna eller i stallet. Jag vill GÖRA något. Men hur ska det gå till när jag inte ens kan kliva in i duschen, klä på mig rena kläder och åka till psyk? Det är en för stor utmaning. Bara att göra mig iordning känns som att bestiga ett berg, och det är jag inte i skick för.
Vet liksom inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag borde och jag måste, men jag vill liksom inte. Jag vill absolut ingenting, är i det där läget i livet när man bara vill få dö i lugn och ro. Jag tror många kan känna igen den känslan, även om man kanske inte har den regelbundet eller speciellt starkt. Men den där orkeslösheten, "nej nu vill jag inte mer, kan jag inte bara få slippa vakna"-känslan. Den är väl ändå rätt vanlig?
Jag skulle inte säga att jag "aktivt" vill dö, eller kanske snarare, jag vill inte dö aktivt. Jag tittar på hundarna och känner bara nej, jag kan inte. Men så kommer alla andra tankar och jag undrar om det verkligen är rimligt att hänga upp sitt liv på två oskydliga djur? Det är väl inte vettigt att känna att jag måste leva för dem, jag står inte ut med tanken på att de ska undra vad det är med mig eller var jag är, om än bara för någon dag eller så. Men det är nog inte helt normalt att det är hundarna som får en att tänka så?
Och då börjar jag tänka att det här är inte logiskt nånstans, ska jag tvinga mig igenom x antal år till "bara" för två hundar? Hur är det ens rimligt?
Ja, ni hör ju själva. Sådär snurrar det på i mitt huvud, tillsammans med alla de vanliga frågorna och funderingarna om att vara misslyckad socialt, missförstådd, inte kunna uttrycka sig som man vill, inte utvecklas i livet, förlora alla vänner osv osv. Positiva klubben.
MEN jag har haft flera bra dagar i rad med hästen nu. Flera riktigt bra ridpass faktiskt! Det är riktigt stort med tanke på hur jag mått/mår.
Fast nej, det är inte sant, det har jag visst det. Jag har varit mycket i stallet.
Men förutom det. Jag har avbokat både psyk och PO. Jag har varit och handlat typ två gånger, strax innan stängning så jag inte behövt träffa så många andra människor. Jag bytte faktiskt några ord på messenger med en kompis igår.
Jag vet inte hur jag ska kunna bryta den här onda cirkeln. Jag VILL inte. Har ändå haft en ganska intensiv vecka i stallet, mycket ut- och insläpp. Nu har jag en lugnare vecka, så nu kommer jag inte ens behöva pallra mig till stallet bestämda tider utan kan ta det när jag vill. Jag kommer alltså ha noll fasta tider att hålla. Fast ja, jag har/ska få nya tider till psyk och PO, så något fast har jag väl. Men det känns bara så himla jobbigt. Jag vill stanna hemma, bädda ner mig och sova. Orkar inte vakna. Och jag orkar inte bara sitta här hemma, eller vara ute med hundarna eller i stallet. Jag vill GÖRA något. Men hur ska det gå till när jag inte ens kan kliva in i duschen, klä på mig rena kläder och åka till psyk? Det är en för stor utmaning. Bara att göra mig iordning känns som att bestiga ett berg, och det är jag inte i skick för.
Vet liksom inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag borde och jag måste, men jag vill liksom inte. Jag vill absolut ingenting, är i det där läget i livet när man bara vill få dö i lugn och ro. Jag tror många kan känna igen den känslan, även om man kanske inte har den regelbundet eller speciellt starkt. Men den där orkeslösheten, "nej nu vill jag inte mer, kan jag inte bara få slippa vakna"-känslan. Den är väl ändå rätt vanlig?
Jag skulle inte säga att jag "aktivt" vill dö, eller kanske snarare, jag vill inte dö aktivt. Jag tittar på hundarna och känner bara nej, jag kan inte. Men så kommer alla andra tankar och jag undrar om det verkligen är rimligt att hänga upp sitt liv på två oskydliga djur? Det är väl inte vettigt att känna att jag måste leva för dem, jag står inte ut med tanken på att de ska undra vad det är med mig eller var jag är, om än bara för någon dag eller så. Men det är nog inte helt normalt att det är hundarna som får en att tänka så?
Och då börjar jag tänka att det här är inte logiskt nånstans, ska jag tvinga mig igenom x antal år till "bara" för två hundar? Hur är det ens rimligt?
Ja, ni hör ju själva. Sådär snurrar det på i mitt huvud, tillsammans med alla de vanliga frågorna och funderingarna om att vara misslyckad socialt, missförstådd, inte kunna uttrycka sig som man vill, inte utvecklas i livet, förlora alla vänner osv osv. Positiva klubben.
MEN jag har haft flera bra dagar i rad med hästen nu. Flera riktigt bra ridpass faktiskt! Det är riktigt stort med tanke på hur jag mått/mår.
