Orkar man tre barn?

[Eli]

Hjälp mig. Ge mig pepp. Slå mig i huvudet. Jag har precis plussat med barn nr 3 helt oplanerat Har en 7-åring och en 3-åring och vi har varit helt inställda och nöjda med två. I våras sålde vi huset och köpte ett bostadsrättsradhus som är rätt mycket mindre än huset vi hade då vi skulle vilja köpa sommarstuga. Just nu håller vi på att totalrenovera radhuset och har kommit ungefär halvvägs. Går ju inte jättefort pga heltidsjobb och barn och sånt där. Vi har känt oss rätt trötta och utslitna senaste tiden både mannen och jag. Och nu är jag alltså gravid. Jag som sett fram emot att barnen blir lite större och jag kan fokusera liite mer på mig själv. Åh jag vet inte om jag orkar en till bebistid men samtidigt....abort?

 

[Bexzor]

Mitt enda råd är att känna efter vad du vill
Själv har jag fyra barn mellan 2 - 19 år, och ja det är tufft ibland men det tyckte jag även med ett barn.

 

[KarinStarfighter]

Hej från hösttråden 2020 Åh, så tufft @Eli. Jag blev oplanerat gravid med vårt andra barn. Då var storebror 9 mån. Jag velade länge. Sambon ville behålla från början, men jag var bara trött och ledsen. Det första jag gjorde var att boka ett ultraljud för att datera graviditeten. Så att jag visste hur mycket tid vi hade att spela på. Efter det pratade vi mycket. Varje kväll. Jag bollade också mycket med en nära vän som är psykolog. Till sist kom vi fram till valet att behålla, men det baserades på att sambon lovade att gå ner till ca 50% så att vi skulle kunna hjälpas åt med barnen. Men vi hade nog tänkt oss försöka med en tvåa, men inte just då. Hör av dej om du vill bolla.

 

[Eli]

Hej från hösttråden 2020 Åh, så tufft @Eli. Jag blev oplanerat gravid med vårt andra barn. Då var storebror 9 mån. Jag velade länge. Sambon ville behålla från början, men jag var bara trött och ledsen. Det första jag gjorde var att boka ett ultraljud för att datera graviditeten. Så att jag visste hur mycket tid vi hade att spela på. Efter det pratade vi mycket. Varje kväll. Jag bollade också mycket med en nära vän som är psykolog. Till sist kom vi fram till valet att behålla, men det baserades på att sambon lovade att gå ner till ca 50% så att vi skulle kunna hjälpas åt med barnen. Men vi hade nog tänkt oss försöka med en tvåa, men inte just då. Hör av dej om du vill bolla.

Tack På frågan spontant om jag vill ha fler barn är svaret nej. Också för min man. Men abort känns så otänkbart för mig. Jag är absolut inte emot abort, har gjort en i 20-årsåldern, men tanken på att ta bort något som kan bli en bebis när man har fött två stycken...

Vi sitter ju inte i någon superknipa egentligen, praktiska saker går att lösa, men orkar man? Och vill jag? Ibland tänker jag att det är en mening med saker och ting, det kanske är meningen att vi ska ha ett till barn? Det här är rent av en jungfrufödsel då vi fått till det en halv (på riktigt en halv) gång den senaste månaden.

 

[BernT]

Hjälp mig. Ge mig pepp. Slå mig i huvudet. Jag har precis plussat med barn nr 3 helt oplanerat Har en 7-åring och en 3-åring och vi har varit helt inställda och nöjda med två. I våras sålde vi huset och köpte ett bostadsrättsradhus som är rätt mycket mindre än huset vi hade då vi skulle vilja köpa sommarstuga. Just nu håller vi på att totalrenovera radhuset och har kommit ungefär halvvägs. Går ju inte jättefort pga heltidsjobb och barn och sånt där. Vi har känt oss rätt trötta och utslitna senaste tiden både mannen och jag. Och nu är jag alltså gravid. Jag som sett fram emot att barnen blir lite större och jag kan fokusera liite mer på mig själv. Åh jag vet inte om jag orkar en till bebistid men samtidigt....abort?

Jag hade inte velat ha tre barn. Jag personligen hade inte orkat med/tyckt det varit värt uppoffringarna. Så jag hade inte behållt om det vore jag. Men du måste ju känna efter vad du känner, om du tror att ni mäktar med osv.

 

[KarinStarfighter]

Tack På frågan spontant om jag vill ha fler barn är svaret nej. Också för min man. Men abort känns så otänkbart för mig. Jag är absolut inte emot abort, har gjort en i 20-årsåldern, men tanken på att ta bort något som kan bli en bebis när man har fött två stycken...

Vi sitter ju inte i någon superknipa egentligen, praktiska saker går att lösa, men orkar man? Och vill jag? Ibland tänker jag att det är en mening med saker och ting, det kanske är meningen att vi ska ha ett till barn? Det här är rent av en jungfrufödsel då vi fått till det en halv (på riktigt en halv) gång den senaste månaden.

Åh, så svårt. För mig var nog inte tanken på ett barn till helt främmande utan mer tanken på att få en bebis till när jag redan hade en, så helt klart ett annat utgångsläge. Tänker ändå att ni behöver prata, prata, prata. Det låter ändå inte som ett helt lätt beslut. Vet du vilken vecka det är?

 

[Eli]

Åh, så svårt. För mig var nog inte tanken på ett barn till helt främmande utan mer tanken på att få en bebis till när jag redan hade en, så helt klart ett annat utgångsläge. Tänker ändå att ni behöver prata, prata, prata. Det låter ändå inte som ett helt lätt beslut. Vet du vilken vecka det är?

Verkligen inte lätt. Det är jättetidigt än så länge, v. 4-5.

 

[Gnist]

Jag har 3 (alla vuxna nu) och tyckte inte det var jobbigt eller att jag offrade något, så det beror nog på både var man är i livet och hur livet i stort fungerar, om det blir jobbigt att gå från 2 till 3 barn, eller inte.

Säger som övriga att ni får fumdera sinsemellan och prata om det, vill ni ha 3 bsrn och kommer det att fungera med de förutsättningar som finns nu.

 

[nejlica]

Kan du själv komma på något som lockar med att ha ett tredje barn, att börja om med en bebis? (Du behöver inte svara mig såklart, men om du tänker efter själv) För av dina inlägg kan jag bara utläsa att det enda som väger åt det hållet är att slippa göra en abort.

Vi har två barn och jag känner mig SÅ färdig, är ganska övertygad om att abort skulle ligga nära till hands om det trots det blev en oplanerad ytterligare graviditet. Men samtidigt förstår jag ju att det är jättesvårt när det väl kommer till kritan. Hoppas att ni landar i något som känns bra för er

 

[Praefatio]

Tack På frågan spontant om jag vill ha fler barn är svaret nej. Också för min man. Men abort känns så otänkbart för mig. Jag är absolut inte emot abort, har gjort en i 20-årsåldern, men tanken på att ta bort något som kan bli en bebis när man har fött två stycken...

Vi sitter ju inte i någon superknipa egentligen, praktiska saker går att lösa, men orkar man? Och vill jag? Ibland tänker jag att det är en mening med saker och ting, det kanske är meningen att vi ska ha ett till barn? Det här är rent av en jungfrufödsel då vi fått till det en halv (på riktigt en halv) gång den senaste månaden.

Först och främst: jag avundas dig inte. Vilken jobbig sits. Sa senast idag till min kompis att det hade varit kämpigt att bli gravid nu, för att jag egentligen inte vet om jag vill ha ett barn till (och vill det inte alls just nu) men skulle kännas konstigt att göra abort.

Jag tror dock att man är ute på tunn is när man behåller en graviditet och egentligen inte alls vill ha ett barn till. För vems skull gör man det? Sin egen, trots att man vet precis att man ger sig in i en permanent situation man inte vill ha? Den framtida bebisens, som kommer till världen som ett potentiellt misstag? De befintliga barnen, som går från att ha två nöjda föräldrar som orkar till två stressade, pressade föräldrar som tagit sig vatten över huvudet?

Måste naturligtvis inte bli värsta katastrofen. Men ingen av er föräldrar vill ju ha barnet, så förutsättningarna är rätt kassa. Som sagt, jag känner med dig och kan verkligen begripa att detta är en skitjobbig sits utan enkla svar. Men ja. Ta er en rejäl funderare över varför ni ska fortlöpa med graviditeten när ingen av er egentligen vill sätta ett till barn till världen, och vad det skulle innebära för er alla.

 

[Imogen]

Vi har tre barn, de äldre var 6,5 och 4 när yngsta föddes. Vi var inte alls i samma situation som er eftersom vi hela tiden önskat oss att ha tre barn. Men här kommer ändå lite reflektioner från trebarnslivet. Och jag vill understryka att jag verkligen håller med de som skrivit att man inte ska behålla en graviditet om ni vet att ni inte vill ha ett till barn.

- Det går inte att komma ifrån att tre barn blir mer jobb än två barn. Faktorn att barnen är ett till och fler än det finns föräldrar finns helt klart där.

- Jag tycker inte att det går att säga att hoppet är störst mellan ett och två eller mellan två och tre. Det beror helt på barnens personligheter, individuella förutsättningar och inte minst åldersskillnaden mellan barnen. För oss var första bebistiden en walk in the park med trean jämfört med när tvåan kom. Det är stor skillnad på att ha en bebis och en tvååring jämfört med en bebis och en fyraåring. Plus att man själv är mer erfaren och mer lugn som förälder.

- Det är fantastiskt att se sina lite äldre barn få ett syskon! Minstingen är SÅ älskad av sina syskon, även nu som busig tvååring kan han knappt göra något fel i deras ögon. Och rent praktiskt så får man väldigt mycket mer hjälp när syskonen är lite äldre också.

- Att bli tre barn har helt klart gett vår syskonskara en annan dynamik. Det är något annat att vara ett litet gäng istället för en duo. På ett positivt vis upplever jag det.

- Vårt första år med tre barn var jättetufft. Anledningen var på inget sätt bebisen, han har varit nöjd och glad. Han hänger på och är nöjd så länge han fått vara med. Men däremot så när yngsta var sex månader så fick ett av våra andra barn en kronisk sjukdom, där första tiden var en stor omställning. Det är också något att ha med sig. Om något liknande drabbar en som familj så blir det onekligen också mer jobb och mer tid. Även faktorn att bebisen föds med en funktionsnedsättning är ju något som påverkar mer ju fler barn man har.

 

[Eli]

Kan du själv komma på något som lockar med att ha ett tredje barn, att börja om med en bebis? (Du behöver inte svara mig såklart, men om du tänker efter själv) För av dina inlägg kan jag bara utläsa att det enda som väger åt det hållet är att slippa göra en abort.

Vi har två barn och jag känner mig SÅ färdig, är ganska övertygad om att abort skulle ligga nära till hands om det trots det blev en oplanerad ytterligare graviditet. Men samtidigt förstår jag ju att det är jättesvårt när det väl kommer till kritan. Hoppas att ni landar i något som känns bra för er

Jo, men jag tyckte verkligen om bebistiden med mina barn. Att få föda barn och se dem växa upp till riktiga personer känns speciellt på ett sätt som inte kan liknas något annat tycker jag. När vi fick nummer två blev det som dubbel lycka när man fick se lyckan genom storebrors ögon också. Jag ser också fördelen med att äldsta kommer att vara 8 år och mellersta 4 år när den här eventuella bebisen kommer. Äldsta var ju 4 år när lillebror kom och oj så mycket hjälp jag fick.

Jag tänker också på att nu när jag tittar på mina två pojkar, hur kan jag inte vilja ha en till? Dom är ju helt fantastiska. Jag skulle absolut kunna se en triosyskonskara. Om jag gör abort, kommer jag för alltid tänka att det egentligen fattas någon?

Svammel svammel

 

[Eli]

Först och främst: jag avundas dig inte. Vilken jobbig sits. Sa senast idag till min kompis att det hade varit kämpigt att bli gravid nu, för att jag egentligen inte vet om jag vill ha ett barn till (och vill det inte alls just nu) men skulle kännas konstigt att göra abort.

Jag tror dock att man är ute på tunn is när man behåller en graviditet och egentligen inte alls vill ha ett barn till. För vems skull gör man det? Sin egen, trots att man vet precis att man ger sig in i en permanent situation man inte vill ha? Den framtida bebisens, som kommer till världen som ett potentiellt misstag? De befintliga barnen, som går från att ha två nöjda föräldrar som orkar till två stressade, pressade föräldrar som tagit sig vatten över huvudet?

Måste naturligtvis inte bli värsta katastrofen. Men ingen av er föräldrar vill ju ha barnet, så förutsättningarna är rätt kassa. Som sagt, jag känner med dig och kan verkligen begripa att detta är en skitjobbig sits utan enkla svar. Men ja. Ta er en rejäl funderare över varför ni ska fortlöpa med graviditeten när ingen av er egentligen vill sätta ett till barn till världen, och vad det skulle innebära för er alla.

Bra input, tack. Vi måste verkligen fundera på det här.

 

[hundtant]

Vilken otur, just när ni ställt om livet till den familj ni är och du beskriver er som utslitna. Dessutom hade du sett fram emot att få ägna mer tid och energi åt dig själv, nu när barnen blir större.

Att se på de fina barn man redan har och tänka in ett till är nog ofrånkomligt, det gör nog de flesta. Och det gör förmodligen att det känslomässigt sett vore enklast att fullfölja graviditeten. Men jag tror att man skulle tjäna på att inte bara gå på känsla, utan även försöka använda förnuftet för att besluta om man vill starta om med ännu ett barn.

Hoppas du/ni kommer fram till vad som är rätt beslut för er.

 

[Lingon]

Jag hade inte velat ha tre barn. Jag personligen hade inte orkat med/tyckt det varit värt uppoffringarna. Så jag hade inte behållt om det vore jag. Men du måste ju känna efter vad du känner, om du tror att ni mäktar med osv.

Samma här. Jag har ett barn. Vill inte ha fler och hade definitivt gjort abort om jag råkat bli gravid. För mig finns ingen fördel med ett barn till.

Hur TS ska göra, det vet bara TS. Det är så personligt det där med barn.

 

[Lingon]

Jag kan tycka att om enda fördelen med att behålla barnet är att man slipper göra en abort då kanske man ska fundera en gång till på om det är rätt att behålla. Men det är bara min åsikt! Ett barn ska vara önskat, älskat och välkommet på riktigt. Ända in i hjärtat (och hjärnan)!

 

[Eli]

Jag kan tycka att om enda fördelen med att behålla barnet är att man slipper göra en abort då kanske man ska fundera en gång till på om det är rätt att behålla. Men det är bara min åsikt! Ett barn ska vara önskat, älskat och välkommet på riktigt. Ända in i hjärtat (och hjärnan)!

Det är inte enda fördelen jag ser, absolut inte. Men måste verkligen allting kännas helt rätt? Kan det inte bli bra ändå fast man tvivlar?

 

[Blyger]

Det är inte enda fördelen jag ser, absolut inte. Men måste verkligen allting kännas helt rätt? Kan det inte bli bra ändå fast man tvivlar?

Klart att det kan.
Hur många stora livsbeslut beslut känns 110% rätt och hur många gånger har man egentligen all fakta?

 

[Crossline]

Det är inte enda fördelen jag ser, absolut inte. Men måste verkligen allting kännas helt rätt? Kan det inte bli bra ändå fast man tvivlar?

Klart det kan! Ett barn till skulle kunna vara helt ljuvligt.

 

[Kilauea]

Det är inte enda fördelen jag ser, absolut inte. Men måste verkligen allting kännas helt rätt? Kan det inte bli bra ändå fast man tvivlar?

Det tror jag, om man tänker och pratar igenom det ordentligt.