- Svar: 90
- Visningar: 6 754
Ingen i staden jag bor kan ha missat att nationalskalden gjorde comeback på en av landets största arenor inte bara en utan två kvällar i rad. Mitt flöde i sociala kanaler har svämmat över av kärleksförklaringar till denna gnidna, låttjuvande gubbpojken. Orkar på riktigt inte se hans fejs en gång till. Någon sa att det blir samma sak nästa helg och jag vill bara emigrera.
Why so bitter? Kanske någon nu frågar sig, låt folket få ha sin folkfest även om inte just DU gillar Sveriges egen Bruce Springsteen. Men i min egen jävla dagbok måste jag ju ändå få ha åsikter tänker jag. Och åsikter har jag ju som ni märker. Kanske för att jag är en halv generation yngre än denna legend, och hade randiga strumpbyxor + för mycket kajal på den tiden då Torsdagar på Jazzhuset betydde popklubb. Kanske för att jag hade den rosa skivan med mig när jag flyttade till London som nittonåring och grät till låtarna när jag längtade hem för mycket. Kanske för att jag suttit med den värsta bakfylleångest en människa kan ha, på en toalett ett år senare och stirrat tomt på samma skiva, inramad i platina.
Kanske det, kanske inte. Kanske är jag bara en bitterfitta? Kanske vill jag inte att andra ska få ha roligt? Mycket möjligt det också. Men det är något med denna masshysteri som känns falskt. Jag får liksom en känsla av att det är exakt samma människor som sa "men han kan ju inte sjunga" som nu står där och hoppar med i publikhavet. Och det måste ju kännas som en revansch?
E sa en rolig grej apropå detta när vi diskuterade hemma. "Man vet att när en låt spelas i Paradise Hotel, då är det inte ens musik längre". True dat.
Hej svejs från en missunnsam, bitter jävel som quote en av trubadurerna i bandet åtminstone en gång i tiden var "för ung och vacker och indie"
Why so bitter? Kanske någon nu frågar sig, låt folket få ha sin folkfest även om inte just DU gillar Sveriges egen Bruce Springsteen. Men i min egen jävla dagbok måste jag ju ändå få ha åsikter tänker jag. Och åsikter har jag ju som ni märker. Kanske för att jag är en halv generation yngre än denna legend, och hade randiga strumpbyxor + för mycket kajal på den tiden då Torsdagar på Jazzhuset betydde popklubb. Kanske för att jag hade den rosa skivan med mig när jag flyttade till London som nittonåring och grät till låtarna när jag längtade hem för mycket. Kanske för att jag suttit med den värsta bakfylleångest en människa kan ha, på en toalett ett år senare och stirrat tomt på samma skiva, inramad i platina.
Kanske det, kanske inte. Kanske är jag bara en bitterfitta? Kanske vill jag inte att andra ska få ha roligt? Mycket möjligt det också. Men det är något med denna masshysteri som känns falskt. Jag får liksom en känsla av att det är exakt samma människor som sa "men han kan ju inte sjunga" som nu står där och hoppar med i publikhavet. Och det måste ju kännas som en revansch?
E sa en rolig grej apropå detta när vi diskuterade hemma. "Man vet att när en låt spelas i Paradise Hotel, då är det inte ens musik längre". True dat.
Hej svejs från en missunnsam, bitter jävel som quote en av trubadurerna i bandet åtminstone en gång i tiden var "för ung och vacker och indie"
), jag vet inte ens hur karln låter... men efter lite googling kan jag konstatera att jag inte gillar att han inte skriver titlarna på rikssvenska. 
