Terminens hopplektioner börjar med markarbete, och det var dags för en markarbeteslektion. Jag stod trevligt nog uppskriven på Laroko igen, kors i taket – det brukar ju annars mest vara dom hästar jag inte är så förtjusta i som jag får sitta på två gånger i rad. Laroko är verkligen en guldklimp. Mysig och trevlig i boxen och en rolig och bussig häst att rida – lättsam, arbetsvillig och någorlunda framåt. Men han hade visst fått skav i munnen av ett nytt bett dom hade provat på honom, och skulle börja gå på hackamore. Åtminstone uppfattade jag det så att han började med det just den här lektionen. Och han verkade tycka att det var lite konstigt, eller om hacket möjligtvis inte satt så bra (det lånades från en annan häst), för dels så slängde han lite irriterat med huvudet emellanåt, och dels så hade han lite svårare att förstå var han skulle placera huvudet. Ibland ville han dyka ner mot marken helt och hållet med både huvud och hals och ”hänga” i hacket och ibland stretade han upp mot taket istället, och det var lite klurigt att få till rätt placering på honom. Inte heller gick det att köra samma ”finlir” med honom, så tja, det blev väl lite sådär. Han är ju oerhört snäll och välriden så det var inga större problem, men jag fick honom inte riktigt rätt mot bommarna alla gånger - dels för att vi inte var helt balanserade och stabila i formen och dels för att han ibland verkade fundera lite mer över vad han hade på huvudet än var han skulle sätta fötterna, så det blev lite snubbligt över bommarna emellanåt.
Sen så tyckte jag att lektionen var lite seg, eftersom vi rullade på väldigt länge i varje övning. Det är väl jättebra om man har en häst som man har lite problem med, att man då får tid att lösa problemen. Men Laroko är så bussig och gör det han ska, så när vi hade rullat över galoppbommarna på volten för sjuttioelfte varvet utan problem så avbröt jag övningen självmant och skrittade vid sidan om istället.
Så sammantaget så var lektionen OK, men inget direkt glädjepiller.
När jag kom tillbaks till stallet senare på kvällen för min andra lektion så suckade jag lite när jag såg att jag skulle ha W. Stora mörkbruna snygga stentrötta herr W. Jag har fått sitta på honom några gånger förra terminen och vi lirar inte riktigt. Dels för att jag inte kan få igång motorn på hästar som är lata, och dels för att jag får känslan av att W’s och min personkemi skär sig litegrann på nåt sätt. Det var som i våras när jag kom in i boxen när hans skötare stod där, och W som hade varit lugn och avslappnad blev superstirrig och väldigt tydligt störd över min närvaro. Av ridskolans 31 hästar har jag ridit 25, och W tillhör dom fem i botten som jag helst inte vill rida alls. Men OK. Det var väl bara att försöka göra i alla fall nånting av lektionen.
Kvällslektionens övningar är riktigt roliga. Det händer nånting hela tiden, och uppgifterna kan vara ganska kluriga. Den här lektionen skulle vi först hitta register i traven på hästarna genom kortare eller längre trav på olika delar av ridbanan. Och i den korta traven skulle vi prova att inte använda skänklarna överhuvudtaget, utan bara korta för säte och hand, och sedan se vad vi fick för reaktion när vi la till skänkeln igen för att länga. Intressant. W tvärstannade ju förstås.
Åtminstone först, för sen lyckades jag faktiskt hitta någon balans i uppfångningen så att han emellanåt höll traven även i det kortare tempot. Men det var galet svårt att få till ett register på en häst som inte lyssnar på skänkeln, eller tja, typ omöjligt, åtminstone för mig.
Sen skulle vi rida på två kortare fyrkanter och flytta undan skänkeln på långsidorna, ställda och böjda ut mot väggen och rumpan innanför. W ville ju helst inte anstränga sig för mycket, så det blev en halvmesig tvärning, och när jag lyckades rida igenom tvärningen ordentligt tog det stopp i maskineriet. Suck. Sen var det sidvärts längs den långa diagonalen, och mellan övningarna hade vi några galopparbeten. Galoppen är där W och jag funkar bäst, det är där vi kan glänsa (tja, eller nåt). W rullar på i en avslappnad och trevlig form och med hyfsat engagemang i galoppstegen, och jag får slappna av och sitta och finåka lite.
I början av lektionen gick W gärna emot alla mina hjälper, även min hand, och jag fick svårt att hitta en bra tygellängd och en sluten hand. Men mot slutet av lektionen så blev han finare i munnen och eftergiven i formen och kom upp lite med halsen, istället för att bara hänga på och bli framtung. Och då kunde jag emellanåt känna att det kändes OK. Men han är oerhört svår att få ett engagerat steg på i skritten och traven. Det finns bara en växel och det är tröttväxeln. Under tre minuter mot slutet av lektionen kände jag att han faktiskt fick ett litet engagemang i travsteget, och då kändes det bra. Till och med så att ridläraren kommenterade det. Men i avtravningen dog hästen igen.
Suck.
Sen så tyckte jag att lektionen var lite seg, eftersom vi rullade på väldigt länge i varje övning. Det är väl jättebra om man har en häst som man har lite problem med, att man då får tid att lösa problemen. Men Laroko är så bussig och gör det han ska, så när vi hade rullat över galoppbommarna på volten för sjuttioelfte varvet utan problem så avbröt jag övningen självmant och skrittade vid sidan om istället.
Så sammantaget så var lektionen OK, men inget direkt glädjepiller.
När jag kom tillbaks till stallet senare på kvällen för min andra lektion så suckade jag lite när jag såg att jag skulle ha W. Stora mörkbruna snygga stentrötta herr W. Jag har fått sitta på honom några gånger förra terminen och vi lirar inte riktigt. Dels för att jag inte kan få igång motorn på hästar som är lata, och dels för att jag får känslan av att W’s och min personkemi skär sig litegrann på nåt sätt. Det var som i våras när jag kom in i boxen när hans skötare stod där, och W som hade varit lugn och avslappnad blev superstirrig och väldigt tydligt störd över min närvaro. Av ridskolans 31 hästar har jag ridit 25, och W tillhör dom fem i botten som jag helst inte vill rida alls. Men OK. Det var väl bara att försöka göra i alla fall nånting av lektionen.
Kvällslektionens övningar är riktigt roliga. Det händer nånting hela tiden, och uppgifterna kan vara ganska kluriga. Den här lektionen skulle vi först hitta register i traven på hästarna genom kortare eller längre trav på olika delar av ridbanan. Och i den korta traven skulle vi prova att inte använda skänklarna överhuvudtaget, utan bara korta för säte och hand, och sedan se vad vi fick för reaktion när vi la till skänkeln igen för att länga. Intressant. W tvärstannade ju förstås.
Åtminstone först, för sen lyckades jag faktiskt hitta någon balans i uppfångningen så att han emellanåt höll traven även i det kortare tempot. Men det var galet svårt att få till ett register på en häst som inte lyssnar på skänkeln, eller tja, typ omöjligt, åtminstone för mig.Sen skulle vi rida på två kortare fyrkanter och flytta undan skänkeln på långsidorna, ställda och böjda ut mot väggen och rumpan innanför. W ville ju helst inte anstränga sig för mycket, så det blev en halvmesig tvärning, och när jag lyckades rida igenom tvärningen ordentligt tog det stopp i maskineriet. Suck. Sen var det sidvärts längs den långa diagonalen, och mellan övningarna hade vi några galopparbeten. Galoppen är där W och jag funkar bäst, det är där vi kan glänsa (tja, eller nåt). W rullar på i en avslappnad och trevlig form och med hyfsat engagemang i galoppstegen, och jag får slappna av och sitta och finåka lite.
I början av lektionen gick W gärna emot alla mina hjälper, även min hand, och jag fick svårt att hitta en bra tygellängd och en sluten hand. Men mot slutet av lektionen så blev han finare i munnen och eftergiven i formen och kom upp lite med halsen, istället för att bara hänga på och bli framtung. Och då kunde jag emellanåt känna att det kändes OK. Men han är oerhört svår att få ett engagerat steg på i skritten och traven. Det finns bara en växel och det är tröttväxeln. Under tre minuter mot slutet av lektionen kände jag att han faktiskt fick ett litet engagemang i travsteget, och då kändes det bra. Till och med så att ridläraren kommenterade det. Men i avtravningen dog hästen igen.
Suck.
