Faaan vad det här är jobbigt 
Vi har ju försökt bli med barn sedan maj 03, nästan två år alltså. Vi har genomgått full utredning inkl laparoskopi som avslöjade att jag lider av svår endometrios.
Nu är vi halvvägs genom en sexmånadersperiod av ”naturliga” försök (doktorns order) innan ivf:n startar. Denna månad var jag 10 dagar sen – jag har aldrig varit sen i hela mitt liv så vi fick ju förstås upp hoppet rejält.
Testade visserligen negativt men då jag har en väninna som testade negativt genom en hel graviditet (!) så fäste vi inte SÅ stor betydelse vid det. Men så kom mensen iallafall. Den förbannade jävla mensen som jag hatar så otroligt mycket. Jag känner mig djupt deprimerad just nu, gråtfärdig (var tvungen att gå hem och böla på lunchen) och orkar inte jobba utan sitter bara och stirrar på dataskärmen. Det känns tungt att gå hem för vi bor i ett villaområde där det svämmar över med barn. Medvetet valt från vår sida för planen när vi flyttade dit för tre år sedan var ju att även vi snart skulle bli föräldrar. Jag orkar inte komma hem till mitt hus med de extra sovrummen som fortfarande står tomma, jag orkar inte köra bilen som är delvis vald för att den är så praktisk ur familjesynpunkt. Jag ångrar att jag berättade om vårt problem för vänner och familj, för de ställer ännu mer frågor nu och verkar känna sig manade att berätta om och om igen hur LÄTT de lyckades bli gravida alternativt att vi borde ”njuta” av tiden innan barnen kommer (säkert sant, men just nu känns det inte så). Eller så vet de inte hur de ska hantera det och undviker mig/oss.
Jag ser inte fram emot ivf behandlingen med hormonbehandlingar, äggplock och allt vad det är och ändå bara 30% chans att det lyckas. Dyrt som fan är det också och jag måste komma på en bra ursäkt för att vara borta från jobbet stup i kvarten – det som redan är skitsvårt. Men värst av allt är att jag har en gut feel att jag faktiskt aldrig kommer att bli gravid. Och jag litar jättemycket på min magkänsla för den har sällan fel. Tänk om det är därför vi inte lyckas? Är kroppen så känslig att den reagerar på sånt? Hur gör man för att sluta tänka så?
Inte ens hästarna känns roligt längre, och jag funderar allvarligt på att övertala maken att sälja allt och flytta in till stan igen. Då kan vi leva cityliv och så kanske man lyckas glömma bort att man kämpar för något som aldrig kommer hända.
Om ni orkade läsa ända hit – tack, jag förväntar mig inga svar men det är lättare att ösa ur sig här där man inte känner någon…
Vi har ju försökt bli med barn sedan maj 03, nästan två år alltså. Vi har genomgått full utredning inkl laparoskopi som avslöjade att jag lider av svår endometrios.
Nu är vi halvvägs genom en sexmånadersperiod av ”naturliga” försök (doktorns order) innan ivf:n startar. Denna månad var jag 10 dagar sen – jag har aldrig varit sen i hela mitt liv så vi fick ju förstås upp hoppet rejält.
Testade visserligen negativt men då jag har en väninna som testade negativt genom en hel graviditet (!) så fäste vi inte SÅ stor betydelse vid det. Men så kom mensen iallafall. Den förbannade jävla mensen som jag hatar så otroligt mycket. Jag känner mig djupt deprimerad just nu, gråtfärdig (var tvungen att gå hem och böla på lunchen) och orkar inte jobba utan sitter bara och stirrar på dataskärmen. Det känns tungt att gå hem för vi bor i ett villaområde där det svämmar över med barn. Medvetet valt från vår sida för planen när vi flyttade dit för tre år sedan var ju att även vi snart skulle bli föräldrar. Jag orkar inte komma hem till mitt hus med de extra sovrummen som fortfarande står tomma, jag orkar inte köra bilen som är delvis vald för att den är så praktisk ur familjesynpunkt. Jag ångrar att jag berättade om vårt problem för vänner och familj, för de ställer ännu mer frågor nu och verkar känna sig manade att berätta om och om igen hur LÄTT de lyckades bli gravida alternativt att vi borde ”njuta” av tiden innan barnen kommer (säkert sant, men just nu känns det inte så). Eller så vet de inte hur de ska hantera det och undviker mig/oss.
Jag ser inte fram emot ivf behandlingen med hormonbehandlingar, äggplock och allt vad det är och ändå bara 30% chans att det lyckas. Dyrt som fan är det också och jag måste komma på en bra ursäkt för att vara borta från jobbet stup i kvarten – det som redan är skitsvårt. Men värst av allt är att jag har en gut feel att jag faktiskt aldrig kommer att bli gravid. Och jag litar jättemycket på min magkänsla för den har sällan fel. Tänk om det är därför vi inte lyckas? Är kroppen så känslig att den reagerar på sånt? Hur gör man för att sluta tänka så?
Inte ens hästarna känns roligt längre, och jag funderar allvarligt på att övertala maken att sälja allt och flytta in till stan igen. Då kan vi leva cityliv och så kanske man lyckas glömma bort att man kämpar för något som aldrig kommer hända.
Om ni orkade läsa ända hit – tack, jag förväntar mig inga svar men det är lättare att ösa ur sig här där man inte känner någon…
