Sv: Oetiskt eller inte?
*lån*
Mitt impulsiva svar blir: Ja!
Idag är det ett år sen (om man går efter klockan) jag fick ett telefonsamtal från min pappa.
Jag var då skötare på ett sto, det vackraste som funnits. Hon var 11år. I sin bästa ålder. Hoppade 1.20 utan hjälp med en skräckfylld/glad mig på sin rygg.
Förra sommaren fick hon en knöl på kindbenet under ögat.
Benpålagringar trodde vi, av en spark. Knölen var stenhård och kom över en natt.
Vet. tittade på henne. Hittade ingen förklaring.
Vi tog in henne på kliniken, ingen förklaring.
Men hon mådde ju bra, var pigg och frisk så vi grubblade inte mer.
Men så började hennes ögon rinna. Pälsen tappade glansen och blev raggig.
Hon blev halt. Och fick feber.
Den söndagen då jag for ifrån henne mådde jag skit. Jag visste att ridläraren skulle ta henne till kliniken på måndagen. Hon hade nu fått haft boxvila i två veckor.
Så på min andra skoltimme /gymnastik\ ringde min pappa. Ridläraren hade pratat med honom.
Pari hade fått cancer. Hon led och hade ont. Hon var tvungen att avlivas. Vet. ville göra det på plats. Men ridläraren vägrade. Jag var ju tvungen att få ta farväl. Så Pari fick smärtstillande på plats och ridläraren fick även med sig hem.
Jag är henne evigt tacksam för det.
Jag for hem samma dag.
Jag satt i hennes box i 4timmar.
Grät/sjöng/skrattade och grät mer. Om vartannat.
Dagen efter for jag upp vid 2-tiden. tog på henne grimman och tog ut henne. När hon kom utanför stalldörren spetsade hon öronen och började steppa runt. Den gamla glimten i hennes ögon kom tillbaka.
Jag släppte henne i den stora gräshagen. först stod hon. Med huvudet lyftat högt. och sen drog hon världens repor i hagen. Bockade, reste sig, sparkade bakut. Sedan la hon sig och rullade.
Hon var ute i ett par timmar. Betade, sprang, rullade sig, bockade.
Sedan kom hon till mig, och la huvudet i min famn. Då såg jag, hon började få ont igen
Jag tog in henne och glansen var återigen död.
Samma dag var jag tvungen att åka tillbaka till skolan (7mil bort. bodde på elevhem) Jag fick inte vara där när dom tog bort henne. Ridläraren sa ifrån. Den 9:e november såg jag henne sista gången i livet. Den 11:e november lämnade hon jordelivet.
Jag är glad, att hon fick smärtlindrande. Att jag fick säga adjö. Att jag fick se glansen i ögonen. Att hon fick springa fri, utan smärta.