Nyfiken fråga om rekrytering

[Alexandra_W]

Vi kom att prata om rekrytering på jobbet. Om hur många av det totala antalet kvalificerade sökare som eg kallas på intervju osv.

När vi rekryterat till "min avdelning" så brukar ungefär 2-3 personer per tjänst kallas till intervju. De som kallas är helt enkelt de som utifrån kravprofil mm anses som toppkandidater.

När jag själv varit på intervju har det varit hemskt olika. I vissa fall har man kallat 10 personer per tjänst till intervju. I andra fall har man haft flera intervjuomgångar med successivt minskande antal. Osv.

Det är ju även lite skillnad mellan staten och det privata näringslivet. Men även inom verkar det vara skillnad. Hörde om en avdelning som - inom staten - kände att alla kvalificerade kandidater måste kallas. Vilket kan innebära extremt många intervjuer.
Någon tyckte att de brukar kalla "topp tio procenten" men att det samtidigt kunde bli extremt många om det t ex var 400 ansökningar.

Även med ringa referenser verkar skilja. Vissa ringer referenser på alla som varit på intervju, andra på topp 3 efter intervju, andra enbart på den de valt och vill anställa.
Så det verkar vara noll enighet och det är ju begripligt. Lika begripligt som att sökande tolkar olika. Nån tolkade att kommer man till intervju är man med i toppen, en annan att det inte betyder mer än att man uppfyller de formella kraven. Om referenser rings ansåg någon att man är den utvalde, en annan att man är med bland de sista men inte ensam.

Men vi började fundera vad som var vanligast? Så mest nyfiken om nån jobbar med eller är insatt i rekrytering som vet hur det fungerar "hos er"?

 

[sjoberga]

Vi kom att prata om rekrytering på jobbet. Om hur många av det totala antalet kvalificerade sökare som eg kallas på intervju osv.

När vi rekryterat till "min avdelning" så brukar ungefär 2-3 personer per tjänst kallas till intervju. De som kallas är helt enkelt de som utifrån kravprofil mm anses som toppkandidater.

När jag själv varit på intervju har det varit hemskt olika. I vissa fall har man kallat 10 personer per tjänst till intervju. I andra fall har man haft flera intervjuomgångar med successivt minskande antal. Osv.

Det är ju även lite skillnad mellan staten och det privata näringslivet. Men även inom verkar det vara skillnad. Hörde om en avdelning som - inom staten - kände att alla kvalificerade kandidater måste kallas. Vilket kan innebära extremt många intervjuer.
Någon tyckte att de brukar kalla "topp tio procenten" men att det samtidigt kunde bli extremt många om det t ex var 400 ansökningar.

Även med ringa referenser verkar skilja. Vissa ringer referenser på alla som varit på intervju, andra på topp 3 efter intervju, andra enbart på den de valt och vill anställa.
Så det verkar vara noll enighet och det är ju begripligt. Lika begripligt som att sökande tolkar olika. Nån tolkade att kommer man till intervju är man med i toppen, en annan att det inte betyder mer än att man uppfyller de formella kraven. Om referenser rings ansåg någon att man är den utvalde, en annan att man är med bland de sista men inte ensam.

Men vi började fundera vad som var vanligast? Så mest nyfiken om nån jobbar med eller är insatt i rekrytering som vet hur det fungerar "hos er"?

Lyckas aldrig få mer än 1-3 kandidater som ens är nära kvalificerade. Ofta ingen alls. Referens innan anställningserbjudande.

De gånger vi fått in fler (annan tjänst med lägre krav), ca 5 på intervju, referens där det funnits frågeställningar att reda ut och innan erbjudande.

 

[Alexandra_W]

Oftast får man nog inte flera hundra kvalificerade. Men t ex vissa arbeten med krav på akademisk examen inom polisen brukar få sjukt mycket ansökningar och där de flesta inte bara uppfyller grundkraven (t ex examen) utan även önskekraven. Ska man då kalla alla blir det ju enormt många. Det blir det om man kallar 10% med iofs.

Vi brukar få många ansökningar vet jag, men andelen kvalificerade är lägre och andelen "alla rätt" färre.

Men när flera olika examen uppfyller kraven blir det ju naturligt mer sökanden som uppfyller än om det krävs en enda specifik examen.

 

[Mabuse]

Vi kom att prata om rekrytering på jobbet. Om hur många av det totala antalet kvalificerade sökare som eg kallas på intervju osv.

När vi rekryterat till "min avdelning" så brukar ungefär 2-3 personer per tjänst kallas till intervju. De som kallas är helt enkelt de som utifrån kravprofil mm anses som toppkandidater.

När jag själv varit på intervju har det varit hemskt olika. I vissa fall har man kallat 10 personer per tjänst till intervju. I andra fall har man haft flera intervjuomgångar med successivt minskande antal. Osv.

Det är ju även lite skillnad mellan staten och det privata näringslivet. Men även inom verkar det vara skillnad. Hörde om en avdelning som - inom staten - kände att alla kvalificerade kandidater måste kallas. Vilket kan innebära extremt många intervjuer.
Någon tyckte att de brukar kalla "topp tio procenten" men att det samtidigt kunde bli extremt många om det t ex var 400 ansökningar.

Även med ringa referenser verkar skilja. Vissa ringer referenser på alla som varit på intervju, andra på topp 3 efter intervju, andra enbart på den de valt och vill anställa.
Så det verkar vara noll enighet och det är ju begripligt. Lika begripligt som att sökande tolkar olika. Nån tolkade att kommer man till intervju är man med i toppen, en annan att det inte betyder mer än att man uppfyller de formella kraven. Om referenser rings ansåg någon att man är den utvalde, en annan att man är med bland de sista men inte ensam.

Men vi började fundera vad som var vanligast? Så mest nyfiken om nån jobbar med eller är insatt i rekrytering som vet hur det fungerar "hos er"?

Jobbar på universitet, så lite speciella omständigheter kanske, men beroende på antal sökande så är det kanske 4-5 som får sakkunnigutlåtanden, intervju och provföreläsning? Inga referenser, fast jag skulle tro att det vanliga är att man tar nån form av referenser informellt iaf. Processen med sakkunniga tror jag är unikt för högskolan kanske? Eller finns det fler branscher där man gör så?

 

[WhoIsItAgain]

Vi kom att prata om rekrytering på jobbet. Om hur många av det totala antalet kvalificerade sökare som eg kallas på intervju osv.

När vi rekryterat till "min avdelning" så brukar ungefär 2-3 personer per tjänst kallas till intervju. De som kallas är helt enkelt de som utifrån kravprofil mm anses som toppkandidater.

När jag själv varit på intervju har det varit hemskt olika. I vissa fall har man kallat 10 personer per tjänst till intervju. I andra fall har man haft flera intervjuomgångar med successivt minskande antal. Osv.

Det är ju även lite skillnad mellan staten och det privata näringslivet. Men även inom verkar det vara skillnad. Hörde om en avdelning som - inom staten - kände att alla kvalificerade kandidater måste kallas. Vilket kan innebära extremt många intervjuer.
Någon tyckte att de brukar kalla "topp tio procenten" men att det samtidigt kunde bli extremt många om det t ex var 400 ansökningar.

Även med ringa referenser verkar skilja. Vissa ringer referenser på alla som varit på intervju, andra på topp 3 efter intervju, andra enbart på den de valt och vill anställa.
Så det verkar vara noll enighet och det är ju begripligt. Lika begripligt som att sökande tolkar olika. Nån tolkade att kommer man till intervju är man med i toppen, en annan att det inte betyder mer än att man uppfyller de formella kraven. Om referenser rings ansåg någon att man är den utvalde, en annan att man är med bland de sista men inte ensam.

Men vi började fundera vad som var vanligast? Så mest nyfiken om nån jobbar med eller är insatt i rekrytering som vet hur det fungerar "hos er"?

När jag jobbade med rekrytering och anställning så kallade jag alla som efter att jag läst ansökan kändes bra och hade alla kvalifikationer. Först till en första kortare intervju då alla för att i överhuvudtaget vara anställningsbara måste klara psykologitesten (inte mitt påhitt, kom uppifrån).

Efter att den korta intervjuen och testen var klar gjordes en hårdare gallring men jag hade aldrig ett fast antal utan det varierade. Ibland fanns efter båda omgångarna bara 2-3 kandidater ibland fanns det 10 bra. Jag ringde bara referenser på de jag kunde tänka mig erbjuda en anställning efter den mer ingående intervjuen vilket oftast var 1 eller 2 personer (ibland mer om vi sökte fler såklart, när vi hade större tidsbegränsade jobb kunde vi på ett bräde anställa 10-50 stycken men då var vi fler som höll i det hela).

Privat firma i säkerhetsbranschen.

 

[BernT]

Det här med referenser, jag lämnar alltid det, men det har bara hänt en enda gång att de faktiskt ringt och kollat. Annars får jag bara jobben ändå. Nu senast ett kvalificerat yrke med hög lön etc så det är inte skitjobb.

 

[WhoIsItAgain]

Och som jämförelse kanske, där jag jobbar nu, privat firma inom hemvård så blir du anställd om du har utbildningen. Du behöver inte ens kunna språket och referenser kollas inte. Det är sån sjuk personalbrist så om jag skulle vilja byta jobb, skulle jag kunna välja och vraka och spela ut arbetsgivare mot varandra för att få bättre villkor.

 

[Alexandra_W]

Det här med referenser, jag lämnar alltid det, men det har bara hänt en enda gång att de faktiskt ringt och kollat. Annars får jag bara jobben ändå. Nu senast ett kvalificerat yrke med hög lön etc så det är inte skitjobb.

Förr och inom annat arbetsområde tycker jag det var som du beskrev. Men nu säg de senaste fem åren tycker jag det alltid ringts referenser. Akademikerarbeten.

Min obekräftade känsla är även att just staten i mycket hög grad ringer referenser även vid icke kvalificerade arbeten. Men det är bara en känsla utifrån två olika myndigheters process och dessutom hörsägen.

 

[parellikusken]

Jobbar på universitet, så lite speciella omständigheter kanske, men beroende på antal sökande så är det kanske 4-5 som får sakkunnigutlåtanden, intervju och provföreläsning? Inga referenser, fast jag skulle tro att det vanliga är att man tar nån form av referenser informellt iaf. Processen med sakkunniga tror jag är unikt för högskolan kanske? Eller finns det fler branscher där man gör så?

Ja, men det mest speciella med universiteten är väl ändå de annonser som läggs ut trots att den är riktad mot en speciell person som ofta redan arbetar på institutionen..
Eller som i de professorsrekryteringar jag suttit i rekryteringsgruppen för där ett par redan vid när de får in ansökningarna bestämt sig för vem de vill ha. Det medför att de på olika sätt försöker charma sig till den sökanden att välja just den tjänsten. Men de tar ändå in någon till på intervju som får åka runt halva jorden, för sakens skull.

/den trötta studentrepresentanten

 

[Alexandra_W]

Ja, men det mest speciella med universiteten är väl ändå de annonser som läggs ut trots att den är riktad mot en speciell person som ofta redan arbetar på institutionen..
Eller som i de professorsrekryteringar jag suttit i rekryteringsgruppen för där ett par redan vid när de får in ansökningarna bestämt sig för vem de vill ha. Det medför att de på olika sätt försöker charma sig till den sökanden att välja just den tjänsten. Men de tar ändå in någon till på intervju som får åka runt halva jorden, för sakens skull.

/den trötta studentrepresentanten

Skonummerutlysning... Men de har väl börjat rensa upp i det träsket i alla fall?

 

[Dorinda]

Jag jobber som systemutvecklare. Det är en skrikande brist på folk och mycket konsulter. Till konsultuppdragen har jag varit med om 1-5 som kallas på intervju.
För rekrytering är det mest att man kallar de som sökte och någorlunda uppfyller kraven.

 

[parellikusken]

Skonummerutlysning... Men de har väl börjat rensa upp i det träsket i alla fall?

Ja, de har börjat rensa, men tyvärr kvarstår det fortfarande.

 

[Snubbelfot]

I min nuvarande bransch ser det ut ungefär som @sjoberga beskriver. Ofta bara några få kvalificerade, så det är inget problem att intervjua alla.

 

[sjoberga]

I min nuvarande bransch ser det ut ungefär som @sjoberga beskriver. Ofta bara några få kvalificerade, så det är inget problem att intervjua alla.

Nä, problemet och frustrationen ligger i att man inte får tag på någon och både får tacka nej till affärer och belasta existerande personal hårdare. Jag skulle gärna få intervjua mer...

Det är också ganska mycket ”slagsmål” om de fåtal som kommer ut från universitetet varje år, där man får investera en del i nätverk och exjobbslockande. Det har varit vår främsta rekryteringsväg de senaste 10 åren.

 

[Flixon]

Vi anställer alltid flera samtidigt, då de behöver genomgå ett års intern utbildning. Senaste omgången skulle vi anställa ett trettiotal, då tror jag vi plockade ut 120-150 ansökande som först får genomgå onlinetester i svenska, engelska, närminne och logik. Av dessa kallas runt 100 till intervju, där ca 35-40 sedan går vidare till rekryteringsmyndigheten (tidigare pliktverket). Innan detta urval ringer vi referenser på de vi tänker oss skicka vidare, ingen annan.
Sista steget är sedan intervju med representanter från ledningen, då är det bara en 2-3 stycken som sorteras bort.

Jag vet inte hur vanligt vårt anställningsförfarande är, vi har HR som stöd men de är inte med vid kontakten med de sökande. Vi anställer alltså våra egna kollegor, som vi sedan kommer jobba sida vid sida med. Jag har själv både varit med vid intervjuer och läst ansökningar, dock inte samma år. Det har gjorts försök där HR anställer men det har inte gått så bra...

Vissa år har vi behövt gå tillbaka och leta bland de som sorterade bort innan kallelse till intervju, då vi inte fått ihop tillräckligt många som vi vill ha vidare till rekryteringsmyndigheten.

 

[BernT]

Förr och inom annat arbetsområde tycker jag det var som du beskrev. Men nu säg de senaste fem åren tycker jag det alltid ringts referenser. Akademikerarbeten.

Min obekräftade känsla är även att just staten i mycket hög grad ringer referenser även vid icke kvalificerade arbeten. Men det är bara en känsla utifrån två olika myndigheters process och dessutom hörsägen.

Har också jobbat statligt men de har aldrig kollat mina referenser. Är besviken för har jättefina referenser haha.

 

[Brie]

Ska generalisera lite.

Jobbar inom IT, och i min stad söker man sällan jobb på ”traditionellt” vis utan det är headhunting som gäller för det mesta (givet att personerna har några års erfarenhet, juniorerna börjar ofta med ett par hundår på något av konsultbolagen). Länge sedan jag blev ombedd att ange referenser

Många företag (min nuvarande ag, tex) använder ibland ”proffsrekryterare” för att ta fram bra kandidater, vilket innebär att vi träffar rätt få och redan gallrade rekryter. Alternativt så rekommenderar vi som redan är anställda någon vettig person, det brukar ofta vara en bra väg att gå. Det blir ju en referens förstås!

 

[Mabuse]

Ja, men det mest speciella med universiteten är väl ändå de annonser som läggs ut trots att den är riktad mot en speciell person som ofta redan arbetar på institutionen..
Eller som i de professorsrekryteringar jag suttit i rekryteringsgruppen för där ett par redan vid när de får in ansökningarna bestämt sig för vem de vill ha. Det medför att de på olika sätt försöker charma sig till den sökanden att välja just den tjänsten. Men de tar ändå in någon till på intervju som får åka runt halva jorden, för sakens skull.

/den trötta studentrepresentanten

Är det så speciellt då? Man får ju inte rekrytera annat än på det sättet, så man måste lägga ut tjänster även om man har den perfekta kandidaten på institutionen redan. Folk jobbar ju i en del ämnen på lösa kontrakt i kanske tio år - har man jobbat med en människa i tio år och vet exakt vad de kan och att de klarar jobbet, så är det väl rätt vettigt att vilja anställa den personen? Och skulle det dyka upp en bättre meriterad kandidat, så tar man ju den. Det gäller ju alla statliga jobb, de måste enligt lag lysas ut. Är man osäker kan man ju höra sig för på institutionen hur det ser ut med interna kandidater.

Sen finns det väl alltid de som tycker de borde fått jobbet istället, men så är det ju i alla branscher om det är en attraktiv tjänst som många vill ha.
Vad gäller att åka över halva jorden så gör man ofta långväga intervjuer över Skype. Väljer man att åka, så är det förmodligen för att en del av syftet är att presentera sig och nätverka, inte bara för den aktuella tjänsten, utan för framtiden.
Jag tänker att du som studentrepresentant kanske inte alltid är med på hur den akademiska världen fungerar, eftersom du inte själv jobbar där? Det mesta klarnar vartefter man lär sig mer.

 

[nullo-modo]

Har bara varit på en anställningsintervju, blev jobb tillslut trots att jag inte hade allt som krävdes som absolut minimum.
Var 500 som skulle anställas på 5 veckor så liknande speedintervju då vi var ca 25 personer som först fick info i grupp och sedan blev det är vi fick sitta och vänta på den privata intervjun.

Referens bliv uppringd, eller ja 1 av dom iallafall.

 

[Petruska]

Är det så speciellt då? Man får ju inte rekrytera annat än på det sättet, så man måste lägga ut tjänster även om man har den perfekta kandidaten på institutionen redan. Folk jobbar ju i en del ämnen på lösa kontrakt i kanske tio år - har man jobbat med en människa i tio år och vet exakt vad de kan och att de klarar jobbet, så är det väl rätt vettigt att vilja anställa den personen? Och skulle det dyka upp en bättre meriterad kandidat, så tar man ju den. Det gäller ju alla statliga jobb, de måste enligt lag lysas ut. Är man osäker kan man ju höra sig för på institutionen hur det ser ut med interna kandidater.

Sen finns det väl alltid de som tycker de borde fått jobbet istället, men så är det ju i alla branscher om det är en attraktiv tjänst som många vill ha.
Vad gäller att åka över halva jorden så gör man ofta långväga intervjuer över Skype. Väljer man att åka, så är det förmodligen för att en del av syftet är att presentera sig och nätverka, inte bara för den aktuella tjänsten, utan för framtiden.
Jag tänker att du som studentrepresentant kanske inte alltid är med på hur den akademiska världen fungerar, eftersom du inte själv jobbar där? Det mesta klarnar vartefter man lär sig mer.

Jag håller snarare med @parellikusken här.

Sen skulle jag gärna se att en del av den korrekta rekryteringsprocessen ändrades. Men så som det nu ser ut, formellt, tycker jag att skonummerutlysningarna är direkt pinsamma.