Nyfiken fråga om introduceribg av ny katt

[Alexandra_W]

Jag var läst alla skräckhistorier om katter som aldrig nånsin funkar ihop, om hur det tagit månader av försiktig tillvänjning innan de ens kunnat fundera på att vistas i samma rum utan mordförsök osv. Så jag är fullt medveten om att det här går fint.

Men då jag haft en sjuk tur med ALLA kattintroduktioner tidigare och på max två dagar (och då talar vi insläpp pang poff med nya katten) har friden och freden vilat över huset - så är jag lite nyfiken på vad man teoretiskt kan förvänta sig nu.

Husets herre är 12 år, nykomlingen är 3 år. Nykomlingen kom i torsdags och i början var hon själv i sovrummet med grind för dörren. idag är båda katterna i samma rum (grinden kvar - vill inte ha dem i hela huset än).

Båda katterna sover, äter, leker och går på lådan med den andra i rummet. De kan vara 50 cm från varandra utan minsta problem. Men blir avståndet för litet fräser nykomlingen, kan morra och lappa till innan hon flyr. Husets herre är vänligt sinnad men blir lite grumse när hon blir sur. Han svarar inte men kan psykstirra på henne.

Hon är uppenbart intresserad och nyfiken men törs inte riktigt. Han vill umgås men avvaktar. (Ibland glömmer han sig och hoppar glatt upp bredvid henne - varvid hon blir rädd och fräser/morrar).

Jag har ett par gånger avlett husets herre när de fastnat i läge där hon fräser och han bara är orörlig. Inte säker på om han bara ignorerar eller om han utmanar - svåra att läsa ibland. Om jag inte avleder verkar inte mer hända att efter 10-15 sek låst läge lappar hon till honom i huvudet med tassen och drar. Han suckar och lägger sig eller vad det nu var han tänkt.

Typexempel är nyss. Hon kommer smygande från klätterträdet ner i sängen. När hon är 20 cm från andra katten fräser hon - han tittar på henne och hon morrar och retirerar. (Hon gick och lekte med en leksak istället. Hanen ligger kvar)

Så gissningsvis hur länge kan man räkna med innan hon känner sig trygg nog även närmare honom? Bara nyfiken som sagt - då det aldrig tagit såhär "lång" tid förr, men jag inser det här är kort tid ändå!

 

[WhoIsItAgain]

Kan ta allt ifrån en timme till aldrig. Jag hade två katter (hade flera men just dessa två) som aldrig blev sams. Fick så länge båda levde alltid ha de delade. Resterande katter gick alla ihop i alla konstellationer utan problem, jag bytte ju hej villt mellan men just dessa två fick jag alltid ha åtskilda med en gallerdörr emellan. Och jag hade totalt 6 katter. De flesta blev kompisar inom 1-2 dagar. Men som sagt, har varit med om alternativet aldrig också.

 

[Alexandra_W]

Fast dina som du fick separera var väl mer regelrätt osams? Inte bara lite tveksamma till närkontakt?

Jag vet ju att vissa aldrig går ihop - och katter som alltid gått ihop plötsligt blir dödsfiender. Men de här två tycks ju inte ha problem (än iaf) att acceptera och tolerera varandra.

 

[Alexandra_W]

Imorse nosade de för första gången. Utan fräs. Fast tio minuter senare var honan tveksam igen. Ytterligare en halvtimme senare smög hon fram och nosade länge på hanen som låg och sov. När han vaknade av det dängde hon till honom, fräste och for iväg.

Det är inte lätt att inte riktigt veta vad man vill och vad man vågar

 

[Lindon]

Imorse nosade de för första gången. Utan fräs. Fast tio minuter senare var honan tveksam igen. Ytterligare en halvtimme senare smög hon fram och nosade länge på hanen som låg och sov. När han vaknade av det dängde hon till honom, fräste och for iväg.

Det är inte lätt att inte riktigt veta vad man vill och vad man vågar

Är honan steriliserad? Jag upplever med våra 3 katter att honan hade svårare (än idag) med nykomlingen som var hane än den andra hanen hade. Hanarna har lite revirtänk ibland, typ den äldre fifflar med tassen mot den yngre, eller den yngre stirrar på den äldre, men de är ändå bättre kompisar än honan och den yngre. Hon fräser och morrar om han kommer för nära. Är det bråk så är det mellan den yngre som hoppar på honan. Nu är de båda äldre katterna iof syskon så de kan bråka på syskonvis utan att blanda in revirtänk.

 

[Mia_R]

Generellt har jag upplevt det som att siameser har lättare att acceptera andra siameser än vad andra katter kan ha, det ligger mer i deras natur att umgås socialt. För flera år sedantog jag hand om en hona som kom från en uppfödare där hon blev mobbad av dennes andra avelshonor av annan ras + sjövilda, skitjobbiga snorungar så hon var väldigt otrygg när hon kom hem till mig.

Om jag kommer ihåg rätt tog det ungefär tre dygn innan hon accepterade min hanne. Hon morrade, fräste, sprang undan eller låg och tjurade om hon såg honom. Varje gång hon in uppförde sig lyfte jag ner henne från soffan/sängen utan at göra mer affär av det. Sista natten med sura miner så sov de på varsin sida om mig och på morgonen när jag gick till jobbet låg de kvar under täcket med huvudet på varsin kudde, visserligen med någon dm emellan varandra men efter det så inte bara accepterade hon honom utan älskade honom av hela sitt lilla hjärta.

Tyvärr så blev han dålig och dog inom ett år efter hon flyttade in och hon sörjde honom djupt. Den sorgen satt så länge hos henne att jag hade tänkt lämna tillbaka kattungen jag skaffade efteråt då jag trodde att hon aldrig skulle acceptera honom. Det tog lång tid, flera månader och jag pratade även med en djurspykolog som kom hem till oss för att se. Det tog sin lilla tid men till slut samsades de även om hon aldrig tog honom till sig på samma sätt.

 

[cirkus]

Mina katter är inte direkt kompisar - de har aldrig legat i samma korg och myst med varann. Den lille nykomlingen är väldigt intresserad av närkontakt och så länge som den är "ödmjuk" så tycker de andra att det är okej, men när han vill brottas tycker de att han är urjobbig och går därifrån. Utomhus så kan jag se att de vuxna katterna ffa min ragdollhane tar sig an den lille och passar på honom så han inte pyser så långt (max 10 meter från huset i dagsläget). Stora hankatten som just kunde psykstirra på de andra - har nu ett nytt uppdrag - hålla den lille på mattan och leka med honom ibland. Lika ofta blir han gramse och låter som om den lilte håller på att döda honom....

 

[WhoIsItAgain]

Fast dina som du fick separera var väl mer regelrätt osams? Inte bara lite tveksamma till närkontakt?

Jag vet ju att vissa aldrig går ihop - och katter som alltid gått ihop plötsligt blir dödsfiender. Men de här två tycks ju inte ha problem (än iaf) att acceptera och tolerera varandra.

Den ena var osams. Part 2 gjorde aldrig nått men av någon orsak var hon hatad av Part 1. Båda parterna funkade tillsammans med de andra fem katterna utan problem. Så nått personligt från Part 2 var det ju. Vad har jag däremot ingen aning om.

 

[Alexandra_W]

Båda katterna är kastrerade.

Honan sover inte i sängen etc, så tyvärr faller den möjligheten få dem att inse att sällskapet är mysigt bort.

Hanen ska få två damer - nya honans mamma ska komma sen. Den är mer goskisse än honan nu. Hon däremot är lekglad. Hanen är både mys- och lekglad. Så om bara sista rädslan hos honan ger sig blir det nog bra.

 

[Alexandra_W]

Hanen har tidigare introducerats med en jämngammal när han var ung, sen med en kattunge. I båda fallen tog det max två dagar innan kärlek uppstod. Båda andra katterna var huskatter.
Sen tog jag en gång hem en vuxen stackars hittekatt. Den accepterade alla på en minut - de måste fattat att den arma stackaren behövde ett hem.

Honan har bott med mamma, mormor och lite andra katter men är första gången hon flyttar hemifrån osv - och det är i grunden en katt som håller sig lite på sin kant. Så inte så konstigt hon är avvaktande och lite lättskrämd. Tog ett par dagar innan hon slutade fly för livet bara jag rörde mig fem meter ifrån.

Men funderar lite på vilken tid man kan teoretiskt förvänta mig för genombrott. Behöver ju teoretiskt planera inför hona #2s ankomst med.

Tillägg: både hanen och honan är siames.

 

[Emuliiaa]

När vi tog hem vår lilla var gizmo 1,5 år, och aldrig träffat någon annan katt sen han var liten och bodde med sina syskon. Han var väääldigt skeptisk till en början medan lillen total-ignorerade. Efter några dagar slutade dom att fräsa på varandra men vi lämnade dom inte ensamma utan uppsikt inom den närmsta 1,5-2 veckorna. I början lekte han också för hårdhänt med den lilla så det var en stor anledning till att inte lämna dom obevakade. Vi tyckte dock det gick väldigt fort för dom att acceptera varandra Så ge det bara lite tid, de håller på att lära känna varandra.

 

[kolblakkur]

Har precis som dig nyligen introducerat en ny katt. Han har börjat sålla sig till flocken nu, hör han att de skriker om att maten ska serveras så kommer han kutandes osv. Han vågar äta lite bredvid dem, men går efter ett tag undan och vill äta ifred. Jag tog snabbt tag i den sure av katterna, han tenderar att fräsa och morra mot nykomlingar. Gav honom Zylkene i början, han svarar mycket bra på det (andra introduceringen med Zylkene), så det kan jag rekommendera att du ger samtliga katter, dvs även den som flyttar in.
Nu har vi haft vår nya kille i 1,5 vecka (om jag minns rätt) och allt flyter på. Absolut inga slagsmål, det är bara den sure som fortsätter att morra och fräsa ibland. Zylkenen tog slut och har inte möjlighet att köpa nytt förren imorgon. Så kör slut på hela den burken, sedan räknar jag kallt med att han slutat upp med sitt fräsande och surande.
Förra introduceringen var det tydligt att Zylkenen fungerade, 10 dagar med flöt på bra, 36 timmar och katten började fräsa och morra, 14 dagar Zylkene till och sedan var allt lugnt efter den kuren.

 

[Alexandra_W]

Jag har faktiskt zylkene hemma, köpte det och feliway. Tänkt använda det när tredje katten kommer (och ge alla katterna). Så kul höra det funkat.

Möblerade om igår för att sen få in nytt klösträd. Var så spännande att honan glömde bort att fräsa när hanen var nära och nu tycks isen bruten. Har tom förekommit lekinviter men hanen blir för lycklig och honan fräser ifrån då. Men de kan ha noskontakt och vara nära utan minsta fräs. Imorse låg de bredvid varandra om än med luft emellan

 

[Skjøldur]

Det är olika katter, olika psyke. För länge sedan så hade jag en oäkta norsk skogkattehona som jag fått i Norge då hon var en liten unge. Jag hade en kastrerade hona då jag tog emot henne och en hankattunge från en annan kull. Hon gick bra ihop med dom tills hon fick ungar. Då jagade hon bort den kastrerade hanen så att han inte vågade flytta hem igen förrän ungarna var sålda. Hon försökte med den andre också men han var lite tuffare och lullade bara lugnt iväg för att sen dyka upp en stund senare. Hon jagade upp grannens katter i träden ibland och det var inte poppis! En unge blev jag tvungen att ta tillbaks pga min kompis som fått henne blev plötsligt tvungen att flytta. Då hade hon varit borta ca sex veckor. Men mamma Morissa kände antagligen inte igen henne. I alla fall så så hatade hon sin unge och hade tagit livet av henne om hon fått chansen. Jag försökte ha henne i transportburen i samma rum som Morissa och ägna mig åt henne så att hon inte skulle tänka så mycket på ungen men det hjälpte inte. Och hörde hon ungen leka i rummet bredvid så morrade hon hemskt hotfullt. Jag behöll en unge i hennes sista kull, Såfin. Hon blev "lagom" vaktade reviret mot främmande katter, hundar o rävar men utan överdrifter. Nu har jag en katt som jag köpte på ett katthem så jag vet inget om hennes stam. Hon är en väldigt lugn och mild katta som struntar i andra katter. Grannens katter kan slinka in här och äta utan att hon bryr sig ett dugg. Jag funderar på att skaffa en katt till för att jag behöver en bra råttjägare! Hon kommer inte att säga ifrån.

 

[Alexandra_W]

Dåligt ljus och därmed dålig bildkvalitet, men..

 

[Alexandra_W]

Kan rapportera att det tog ungefär två veckor så var det fred. De gosar inte med varandra än, men de leker och accepterar varandra fullt ut. De blev lite närmare varandra ändå i torsdags. Inget enar så mycket som en gemensam motståndare eller nåt

Då kom nämligen katt nummer tre. Som är katt nummer tvås mamma. Förstå att äntligen flyttat hemifrån, skaffat sambo, sjysst vindsvåning ovanpå en garderob och livet leker. Då flyttar MORSAN in. Dessutom arg som ett bi, skäller och fräser och snor sedan utan vidare diskussioner din vindsvåning och din mat. Samt talar om för dig vilken utdragen, plågsam och tortyrlik död du kommer att dö om du ens visar dig...

För mammakatt är rätt sur på allt än så länge. Hon vill absolut inte ha några nya äckliga kompisar, helst borde huset utrymmas från de där andra äckliga katterna, dottern inräknad. Så fort hon ser dem fräser, morrar och tjurar hon. Kommer de för nära får de däng. Dock ska hon prompt vara där de är, och bryr sig inte så mycket om de är fredliga och ligger still och sköter sitt - ska hon vara där och de inte fattar de ska flytta sig får man spöa bort dem. Stackars hanen och dottern är hur fredliga som helst, men vad hjälper det.

Så dottern skäller ut mig med jämna mellanrum, allt är ju mitt fel. Hanen svär sig fri från att någonsin krävt någon ny kompis, det har jag hittat på, och markerar med besked att det är HANS matte. Och mamma hon mest fräser.

Men jag är inte så orolig. Dels så som sagt inga direkta slagsmål, de två bofasta är inte intresserade av att ta någon fight och ignorerar övertydligt surtant. Surtant vill inte heller slåss,och förutom en gång då det blev trängt läge har det på sin höjd sopats till med en tass. Dessutom vill hon som sagt vara där de andra är (så det här med separera fick jag lägga ner), och de kan sitta inom samma kvadratmeter utan att nån dör. De har påkommits med nos mot nos kontakt med - sen kommer morsan på sig med vad hon håller på med och fräser

 

[MJLee]

Nu är det väl så, vilket tagits upp it diverse trådar här, att siameser och liknande asiatiska kattraser är lite drama queens mycket ljud för liten verkstad sas. Snart nog ligger de i en hög och myser. Senast när det börjar bli kallt framåt hösten. De ser redan ut att trivas ok av bilden att döma. Hur går det med hunden? Kommer ihåg att han inte var så förtjust i Sodakatten när det begav sig.

Har sura morsan redan visat vem som nu bestämmer i hemmet? Mogna kattdamer är också ett kapitel för sig. Envisare och surare katter, om de inte får sin vilja igenom finns inte!

 

[Alexandra_W]

Nu är det väl så, vilket tagits upp it diverse trådar här, att siameser och liknande asiatiska kattraser är lite drama queens mycket ljud för liten verkstad sas. Snart nog ligger de i en hög och myser. Senast när det börjar bli kallt framåt hösten. De ser redan ut att trivas ok av bilden att döma. Hur går det med hunden? Kommer ihåg att han inte var så förtjust i Sodakatten när det begav sig.

Har sura morsan redan visat vem som nu bestämmer i hemmet? Mogna kattdamer är också ett kapitel för sig. Envisare och surare katter, om de inte får sin vilja igenom finns inte!

Så mogen är inte sura morsan. Hon är född 2010, dottern 2011 och hanen är född 2003. Han har bott här sen 2003, så morsan kan ju glömma det där med att visa vem som bestämmer ;P

Det går fint med hunden, och jo det var han som var hemsk med Sodakatten, det här med kattunge var ingen bra ide så. Det var ju MAT... :S Men vuxen katt - annan sak. Och det gick osedvanligt smidigt med katt2, skojade om att det var för det är en siames, att sådana där maskerade skrikkatter vet hunden vad det är. Fasiken vet om det inte låg lite sanning i det, för morsan har han knappt märkt att den kommit. Han vet det kom en katt i bur men var den tog vägen är ett mysterium? Däremot kan visst katterna gå genom väggarna nu, då katten kan vara i köket och sen i sovrummet utan att ha passerat dörren??? (Mor och dotter är kopior av varandra, tom jag har svårt skilja dem åt vid första anblicken). Han går med munkorg dock, mest för morsan är såpass sur och jag vet inte vad som händer om hon flätar till hunden... Han är lite bekymrad när det fräses och låtes illa, men inte mer än så.

Skulle siameser vara dramaqueens, nuuuu förstår jag inte vad du menar ;P