Ja verkligen och även frågan vad var det som gjorde att du ändå tillslut kunde lämna honom?
Oj, det här har jag missat!
Han började ge sig på min hund, min enda styrka och allt jag hade då. När hunden var så rädd så han kröp under sängen och kissade på sig och killen skulle efter för att ta tag i hunden så fattade jag hur jävla sjuk i huvudet killen var och det svartnade för mig.
Minns sen bara korta minnesbilder, men jag vet att jag tar tag i luvan på hans tröja, drar fram honom (han var halvvägs under sängen) och plötsligt står han mitt emot mig, jag stirrar in i hans då helt svarta ögon och säger ”du rör inte min hund!”
Självklart så accepterade inte han den behandlingen från mig (detta var en av gångerna han höll på att ha ihjäl mig) och det small, sen trycktes jag ner på rygg över sänggaveln så jag tänkte att snart knäcks ryggraden, samtidigt som han håller strypgrepp om halsen så jag känner hur allt börjar försvinna, synen, hörseln och blodsmaken jag hade i munnen, blev bara en dimma av allting.
Plötsligt så ligger jag på golvet, jag vet inte om jag svimmat eller om han sopat ner mig där, men jag ser fötterna på honom, och sen grips jag av panik över vart hunden är. Börjar söka med blicken och möts av hans ögon som stirrar på mig underifrån sängen. Han är LIVRÄDD, ligger och skakar i sitt egna kiss, börjar åla sig fram emot mig, och då inser jag att det är nu eller aldrig, så jag reser mig upp och skriker ”hit!”, rusar mot dörren, greppar kopplet och jacka på vägen ut och kastar mig i gummistövlarna, slänger upp dörren, ut med mig och hunden, och igen med dörren igen, möts av granntanten som har öppnat sin dörr och antagligen står och lyssnar vad som händer inne hos oss. Hon stirrar på mig, jag är blodig i ansiktet, men hon säger inget. Det känns som om vi står en evighet och stirrar på varandra men det är bara några hundradels sekunder, sen plötsligt så smäller det till och jag gissar att killen kastar den gigantiska blomkrukan han hann få upp i händerna medans jag hoppade i stövlarna.
Ljudet ”väcker” mig och jag bara springer, sliter upp dörren i trappuppgången och springer. Efter att ha försökt tvättat rent ansiktet så gott jag kunnat med snön som var ute och torkat av mig med tröjan, har ingen aning om hur jag ser ut, men jag tror att det bara var näsblod den här gången, och snövattnet blir inte rött längre så gissade att det mesta är borta. Är mitt i natten/tidig morgon så jag skulle nog inte möta någon endå.
Går och går och kommer efter ett par timmar hem till mamma, hon sover än men jag går in med reservnyckeln hon hade ute och skrev en lapp att jag var hemma där. Kollade mig i spegeln och allt såg då helt ut, tvättade av mig igen sen gick jag och la mig, med hunden tätt intill.
Det var sista gången för mig. Jag gick aldrig mer tillbaka och jag bad hans föräldrar åka dit och packa mina kläder/grejer och köra dom till mig. Jag tror dom visste, då han även slagit sin pappa många gånger, och slagit hål i dörrar och väggar när han bodde hemma. Dom ifrågasatte inget, utan nån dag senare stod mina grejer på trappen hos mamma.
Till mamma sa jag inget mer än att det hade tagit slut, och jag klarade inte av att bo där mer. Jag fick självklart komma hem tills jag hittade något eget!
Den enda som visste då var min bästa vän, han fanns där jämt, och jag vet inte hur många gånger jag satt hemma hos honom den våren och bara bröt ihop.
Jag flyttade nån kommun bort sen och har inte sett han mer än den gången på mataffären.
Hörde rykten om att han åkte in på behandlingshem några månader efter pga alkoholen och att han blev nykterist efter det och bytte namn. Han skickade en vänförfrågan på Facebook efter några år som jag tog bort direkt och blockerade han även där.
Nu skulle jag aldrig chansa, skulle jag se minsta varningstecken så skulle jag gå direkt. Det är sjukt hur människor kan göra så som han gjort.
