S
Sanne:L
min lille bebis.. Ronja var min jackrusseltik som varit mig trogen i 14 år och 3 månader... för några veckor sen fick vi besked att delar av hennes inre inte orkade med mera. Ronja var rätt glad trotts allt, men inte alls lika pigg. Detta beslut har varit det svåraste någonsin i mitt 26-åriga liv... var hon tillräckligt sjuk eller inte för att låta somnas in?? Det slutgiltliga kom när hon idag återigen mådde lite sämre... hon trivdes då bäst i mitt knä och så har vi suttit många timmar på sistone och myst ihop.. men på måndag börjar jag jobba igen och då kan jag inte sitta så med henne mera, oavsett hur hon mår skulle jag vara tvungen att gå hemifrån och eftersom hon inte skulle bli bättre igen, utan bara sämre, bestämde jag mig för att inte vänta mera. Det river och sliter inuti mig, jag känner mig som en skurk och bad henne om förlåtelse innan veterinären kom, jag saknar henne så otroligt mycket! Hon var en underbar vän som har stöttat mig så många gånger, jag älskar henne så mycket... hoppas hon har det bättre i hundhimlen och är pigg och kry igen!
Snyft. Men nu har jag en underbar hund som jag älskar så en liten tröst är att det går över men jag vet det är jobbigt...*tröstkramar*
