Sv: Nu är tiden snart inne....
Jag avlivade tre hästar förra året, två togs samma dag. Min sambos pappa känner en kille som har slakteri, han kom hem och bultade dem på gården och tog sedan med sig dem. Jag var inte med, utan stod inne i stallet, första hästen kom skottet fort på, och allt gick bra med avblodning etc.
Några timmar senare kom han tillbaka för den andra hästen, hon ville inte stå still och jag minns hur lång tid det kändes när jag stod i stallet innan jag hörde skottet, och jag vet att innan sade jag och hästens ägare, det värsta vore om det kom två skott, fall det första inte tog, och efter någon sekund hördes ytterligare ett skott. Min sambo var med hos hästen och han sa att mannen skjutit ett skott till för att hästen sprattlade så när hon åkt i backen, så för att vara på säkra sidan.
Det var hemskt jobbigt, och jag minns att när de ledde ut andra hästen klappa jag om henne och tänkte, detta önskar jag ingen annan, och att ta två på samma dag var hemskt påfrestande.
Gammelponnyn på 26 år skulle också tas bort, och meningen var att det skulle göras så fort som möjligt, men av diverse skäl så gjorde det inte det, så fick vänta från september till december, och det var jobbigt att gå och veta att han skulle tas bort, och dels var det jobbigt för hans skull för när dessa två hästar försvann, då försvann min ponny. Minns när jag släppte ut honom när de två försvunnit, han stod apatisk och stirrade rakt fram, och han fick aldrig tillbaka den där glimten hans ponnyögon haft. Trots sällskap av mina två andra hästar han kände, så var det de två avlivade han saknade.
När det sedan var dags var jag väldigt ängslig, för denna ponny älskade att klia pannan och så fort man närmade sig pannan började han klia, jag informerade mannen om detta då jag var orolig att skottet inte skulle ta ordentligt om han började rucka med huvudet. Min sambo var även denna gång med, och han berättade efteråt, att när han tog ponnyn så ställde han sig blixt stilla med huvudet rätt upp. Sambon sa att det såg ut som om han visste, att nu var det dags.
Och det tror jag att han gjorde, och det var så skönt efteråt att veta att han äntligen fick vara med sina vänner igen, med glimten i ögat.