Sv: Nu är hon kastrerad!!!
Dags för en uppdatering igen!
"Vildkatten" har ju verkligen haft andledning att vara i stallet denna vinter när det har varit/är så kallt och hon blir mer och mer tam.
Häromdagen när jag kom ut så satt hon i en snödriva och väntade på mej
hon la sig ner och rullade framför mina fötter precis som de övriga brukar göra för att visa sin glädje över att se mej. För mej var det absolut det ultimata beviset på att hon litar på mej för innan hade hon aldrig haft en tanke på att göra sig så "lättskadad" och utelämnad.
Hon är en mycket pratsam dam med egna små ljud som talar om vad hon vill. Hon kan sitta i gången och morrjama på sitt speciella sätt när hon vill ha uppmärksamhet och numera gör hon det även om det är andra människor med i stallet.
Vi har ju inrett en av boxarna till katterna där de har sina bäddar och en väldig massa halm som de kan greja i och den här vintern har de verkligen använt sin grislampa när det har gått ner till nollan i stallet.
Jag sa till dottern igår att hade jag inte vetat bättre så hade jag trott att hon var dräktig för hon börjar bli tjock
Vi insåg ännu en gång vilken enorm tur vi har haft som fick hjälpa henne till ett bättre liv, att hon ens lever är verkligen ett under.
Hon är ju fortfarande lika liten som en fyra-femmånaders kattunge men hon ser ut som hälsan själv.
Min önskan om att få klappa henne gav utdelning häromdagen, jag strök henne försiktigt över ryggen när hon satt och åt
det var så att tårarna kom
av glädje och lycka över att hon lät oss hjälpa henne och över att få komma henne så nära.
Eftersom hon numera tillbringar så mycket tid i stallet så har hon t.om börjat leka med de andra katterna, förut tittade hon på och kunde gosa ibland men nu leker hon
Jag var väldigt rädd att de alla skulle bli mindre sociala när jag var tvungen att ta bort den äldsta och socialaste av dem alla, det var han som visade de andra att vi var ofarliga och ganska behändiga eftersom de fick mat.
Han fick ju så svår astma och fick förändringar i lungor och luftrör så veterinären ansåg också att medicinering var utesluten, det gick så fort att det inte fanns något att göra.
Det var ett tårfyllt farväl och jag saknar honom så mycket
Han ligger numera begravd brevid min älskade gammelhund i trädgården.
Jag är så glad och tacksam över att jag fick chansen, chansen att bo så här så att jag kan ta hand om dem som inte hade något hem.
Om jag någonsin flyttar härifrån så vet jag nu att jo, jag skulle kunna fånga in dem allihop och ta med dem och det känns väldigt bra även om jag hoppas att jag aldrig behöver flytta härifrån och utsätta dem för all den stress det skulle innebära.
