Jag skulle få rida min hoppkompanjon Dunja - fina fröken långöra - på clearrounden som jag anmält mig till på ridskolan. Det kändes bra och jag var väldigt taggad och på gott humör. Jag hade ju hoppat en lektion på henne veckan innan, och hon hade känts klockren och trevlig med bjudning och fart över hindren. Jag hade visserligen sett att hon inte gick så bra på hoppningen på seniorcupen, så jag hade i bakhuvudet att hon kanske kunde ha problem med att vara själv och hoppa bana. Men med tanke på hur oerhört hoppsäker hon känns på lektion så hade jag lite svårt att tänka mig att hon skulle kunna ha några bekymmer. Sen jag började på ridskolan igen så är Dunja ändå den häst jag har hoppat flest gånger, och hon har alltid varit jätterolig och som sagt supersäker hoppare.
På framridningen så sa ridläraren att Dunja har tappat självförtroendet i hoppningen och att hon mest bara stannar nu för tiden, och att jag kanske kunde vara lite beredd på det. Det kändes fortfarande jättekonstigt – jag har aldrig känt nånting sånt hos henne, jag hoppade henne ju så sent som förra veckan, och Dunja hade bra bjudning och var reglerbar och fin och det kändes inget konstigt alls på framhoppningshindret.
Vi kom in på banan, hoppade fram på ett av hindrena, hoppade första räcket – och sen var det stopp. Stopp stopp stopp. Hela Dunja kändes jättespänd och stirrig. Hon hade fortfarande bra fart emot och gick inte emot alls på det sättet, utan hon satsade för fullt mot hindret men precis när det var dags för avsprång så var det som om hela hästen bara skrek ”Nej jag kan inte!!!” och la in en total tvärnit. Sen var hon jätteuppjagad.
På första stoppet så satt jag bakom öronen på henne på halsen, och fick kravla mig tillbaks till sadeln igen (smidig som en överkörd padda, trasslade in mig i sadelkåporna och så, snyggt!...), men då kom jag på det någon ridlärare sagt till mig för evigheter sen, om att spänna tygeln mellan händerna, så att man låter tygeln gå direkt från den ena tummen till den andra och alltså har en spänd ”rem” mellan händerna. Sen när Dunja tvärnitade så tryckte jag bara ner händerna i mankammen på henne så att tygelremmen alltså la sig över halsen och funkade som ett stöd för händerna att ta emot sig på. Det funkade mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig! Det var som att ha ett redigt handtag att hålla fast sig i! Så himla stabilt! Vilket jättebra tips!!
Det gjorde att jag kände mig så säker på att jag skulle sitta kvar att jag inte behövde fega eller bli osäker i anridningen.
Jag fick verkligen chans att öva mig på att använda ”handtaget”... Vi gjorde tre anridningsförsök på hinder nr 2 men det fanns inte i Dunjas värld att hon skulle våga ta sig över, trots att hon hela tiden satsade fullt mot hindret. Så jag var beredd att gå ut från banan när ansvarig ridlärare bad banpersonalen lägga ner en bom på hindret. ”OK, vad snällt, då gör vi ett försök till på det för att se om vi kommer över” tänkte jag och red an igen. Och då kom vi faktiskt över. Men medans jag var på väg att styra ut från banan så hörde jag ridläraren be banpersonalen lägga ner en bom på hinder nr 3 också. ”Va, ska jag hoppa ett språng till??”, funderade jag, men tänkte att ja - om dom lägger ner en bom så är det väl tanken. Så jag hoppade ett språng till, men tänkte att ”NU ska jag väll gå ut från banan!??”. Men såg i ögonvrån att dom la ner en bom på näst sista oxern också, så jag kände mig jätteförvirrad om jag skulle gå ut från banan eller fortsätta rida an, men jag fortsatte rida an och Dunja fortsatte stoppa.
Jag vet inte hur många stopp vi fick för jag tappade räkningen – det var nog fler stopp än hinder på banan tror jag , men tillslut kom vi över alla hinder i alla fall (när dom hade sänkts från 80 till 40 ). Det kändes ändå ganska OK, jag tyckte mest synd om Dunja, för jag har verkligen inte känt dom här tendenserna hos henne överhuvudtaget tidigare. Jag har uppfattat henne som bästa säkraste hoppklippan! Efter rundan berättade en av dom andra deltagarna att Dunja hade hållt på så på deras hopplektioner, alltså även på lektion. Men what?? Jag fattar ingenting. Hur kan en häst förändras så?!
Min förra hoppkompanjon - finaste Coiette som jag hoppade en del - blev ridskolan tvungen att ta bort. Hon stod i ett helt år och man gjorde allt man kunde för att försöka rehabilitera henne, men tydligen gav veterinären ett negativt besked tillslut och hon togs bort. Och min nuvarande hoppkompanjon fina fröken långöra har alltså ”tappat hoppet”... Känns tungt!
I bilen på väg hem så vaknade min inre kritiker till liv, och började fylla hela mitt huvud med tankar om att jag är skitjävlabajsdålig världens sämsta ryttare!! Jag fick panik över att jag hade anmält mig till KM och insåg att jag måste stryka mig omedelbart! Vad fan tänkte jag med?!! Jag kan inte ens få en häst att hoppa!!! Jag är SÄMST SÄMST SÄMST!! Ridlärarna säger ju att jag måste luta mig mer bakåt, sitta tyngre i sadeln mellan hindrena, vara ”bakom” hästen och inte följa med framåt med överlivet, vilket även var feedbacken jag fick efter banhoppningen nu. Varför envisas jag då med att ha en lättare sits och följa med framåt med överlivet i hoppningen? Kanske var det det som fick Dunja att vägra?! Men jag har ju gjort så för att jag hade fått dåliga betyg på just överlivet i stilhoppningen sist – jag har ju haft en tanke på att försöka öva på att följa med mer framåt för att förbättra det jag hade fått kritik på. Varför sa stillhoppningsdomaren att jag skulle följa med mer framåt med överlivet om det gör så att hästen inte hoppar??!?
Efter ett tag kunde jag bryta den inre kritikern och tänka det jag har övat mig på att tänka: att jag ju inte kan bli bättre på att hoppa bana om jag aldrig hoppar bana! Men den inre kritikern svarade surt att då kan jag möjligtvis öva mig på att hoppa bana just på clearrounder eller övningsbanor – INTE när det är tävling! För så sopiga ryttare som jag har INTE på tävling att göra!!
Ja, och sen har jag väl ägnat en hel del tankekraft åt att grubbla över detta. Hela mitt liv så har jag alltid reagerat så att om jag märker att jag är dålig på nånting så förbjuder jag mig själv att göra om det. Man ska inte göra sånt som man är dålig på – då skämmer man bara ut sig. Och så har jag räknat förstås, för den inre kritikern brukar alltid vilja få mig att räkna statistiskt på hur dålig jag är. Innan jag började på ridskolan igen förra året så har jag inte hoppat särskilt mycket – kanske 2-4 lektioner per termin, och jag har känt mig väldigt osäker på hoppningen. Under förra årets två terminer och fram till nu så har jag hoppat 33 lektioner. Om man slår ihop det så motsvarar det ungefär att hoppa en gång i veckan under 1½ termin. Borde jag inte vara bättre på hoppning nu? Ska man inte kunna lära sig nånting på 1½ termin?
Och så fortsatte tankarna. Jag har alltid haft svårt för mig motoriskt. Om det hade funnits en diagnos ”motoriskt efterbliven” så hade man definitivt kunnat sätta den på mig redan som barn! Jag har enormt snedfördelade resurser - allt har gått till min hjärna och inget till min kropp. Jag kunde läsa och skriva redan när jag var 2½ år, och räknade matte och kunde engelska innan jag började skolan. Som 9-åring så satt jag och programmerade i BASIC för att göra datorprogram som skulle förhöra mig på glosor. Att bara göra glosorna var för jävla simpelt... Och jag behövde egentligen aldrig göra några läxor för jag fattade allt på en gång. MEN... Jag kunde alltså knappt röra mig.
När andra barn gungade i gungorna stod jag brevid. Satt jag i en gunga så blev jag bara arg, för jag kunde inte få den att röra på sig. Jag förstod inte hur man skulle röra sig för att ge fart. Jag var sist med att lära mig simma och cykla, hoppa hopprep lärde jag mig först i vuxen ålder för det gick bara inte när jag var barn. Hoppa twist lärde jag mig aldrig överhuvudtaget. Samma sak med skateboard, rullskridskor, skridskor, skidor – jag lyckades aldrig lära mig. Inte för att jag inte försökte, för det gjorde jag. Om och om igen. Skidor har jag verkligen fortsatt försöka med i vuxen ålder – har gått på skidskola, försökt på egen hand, haft privatlärare, försökt tillsammans med min man – men det GÅR bara inte! Min kropp kan inte lära sig. Om jag ser hur andra gör så kan jag inte översätta hur dom rör sig till praktiken i min egen kropp. Och jag bara kan inte styra min kropp motoriskt ”ena handen fram och andra foten bak”, det blir kalabalik och hela kroppen rör sig åt alla håll samtidigt. Att vara med på aerobics eller dans eller gympa är helt otänkbart för mig.
När det kommer till ridningen så red jag på ridskola i nånstans mellan 10-15 års tid innan jag fattade hur man skulle göra för att rida en häst på tygeln. Att jag inte gav upp är en gåta... Min kropp FÖRSTÅR verkligen inte koordinerad rörelse! Så jag har varit så himla van vid att behöva ge upp, att konstatera att det verkligen bara inte går.... Så självklart är det jättelätt för mig att tänka att jag borde sluta med hoppningen, för jag gör bara bort mig och KAN inte lära mig – det är ju konstaterat sedan länge att jag inte har samma förutsättningar som andra rent motoriskt.
Men samtidigt så går det ju upp och ner för alla människor. Jag måste ju kunna lära mig att hantera misslyckanden och komma igen.
Men hur i hela världen ska jag kunna skilja på vad som är ett ”vanligt” misstag och vad som relaterar till min motoriska efterblivenhet och oförmåga att lära mig? Hittills i livet har jag alltid gett upp så fort det gått emot, men med den kurs jag går nu i personlig utveckling så ska man öva på just att lära sig hantera misstag. Och det är jag med på. Men samtidigt har jag en förutsättning som gör att jag MÅSTE ge upp ibland, att det helt enkelt bara inte är fysiskt möjligt för mig.
Hur ska jag veta vad som är vad?
Svårt det där. Jag brottas fortfarande med mig själv om jag ska stryka mig från KM eller ej, men än så länge lutar det åt att jag INTE ska göra det...
På framridningen så sa ridläraren att Dunja har tappat självförtroendet i hoppningen och att hon mest bara stannar nu för tiden, och att jag kanske kunde vara lite beredd på det. Det kändes fortfarande jättekonstigt – jag har aldrig känt nånting sånt hos henne, jag hoppade henne ju så sent som förra veckan, och Dunja hade bra bjudning och var reglerbar och fin och det kändes inget konstigt alls på framhoppningshindret.
Vi kom in på banan, hoppade fram på ett av hindrena, hoppade första räcket – och sen var det stopp. Stopp stopp stopp. Hela Dunja kändes jättespänd och stirrig. Hon hade fortfarande bra fart emot och gick inte emot alls på det sättet, utan hon satsade för fullt mot hindret men precis när det var dags för avsprång så var det som om hela hästen bara skrek ”Nej jag kan inte!!!” och la in en total tvärnit. Sen var hon jätteuppjagad.
På första stoppet så satt jag bakom öronen på henne på halsen, och fick kravla mig tillbaks till sadeln igen (smidig som en överkörd padda, trasslade in mig i sadelkåporna och så, snyggt!...), men då kom jag på det någon ridlärare sagt till mig för evigheter sen, om att spänna tygeln mellan händerna, så att man låter tygeln gå direkt från den ena tummen till den andra och alltså har en spänd ”rem” mellan händerna. Sen när Dunja tvärnitade så tryckte jag bara ner händerna i mankammen på henne så att tygelremmen alltså la sig över halsen och funkade som ett stöd för händerna att ta emot sig på. Det funkade mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig! Det var som att ha ett redigt handtag att hålla fast sig i! Så himla stabilt! Vilket jättebra tips!!
Det gjorde att jag kände mig så säker på att jag skulle sitta kvar att jag inte behövde fega eller bli osäker i anridningen. Jag fick verkligen chans att öva mig på att använda ”handtaget”... Vi gjorde tre anridningsförsök på hinder nr 2 men det fanns inte i Dunjas värld att hon skulle våga ta sig över, trots att hon hela tiden satsade fullt mot hindret. Så jag var beredd att gå ut från banan när ansvarig ridlärare bad banpersonalen lägga ner en bom på hindret. ”OK, vad snällt, då gör vi ett försök till på det för att se om vi kommer över” tänkte jag och red an igen. Och då kom vi faktiskt över. Men medans jag var på väg att styra ut från banan så hörde jag ridläraren be banpersonalen lägga ner en bom på hinder nr 3 också. ”Va, ska jag hoppa ett språng till??”, funderade jag, men tänkte att ja - om dom lägger ner en bom så är det väl tanken. Så jag hoppade ett språng till, men tänkte att ”NU ska jag väll gå ut från banan!??”. Men såg i ögonvrån att dom la ner en bom på näst sista oxern också, så jag kände mig jätteförvirrad om jag skulle gå ut från banan eller fortsätta rida an, men jag fortsatte rida an och Dunja fortsatte stoppa.
Jag vet inte hur många stopp vi fick för jag tappade räkningen – det var nog fler stopp än hinder på banan tror jag
, men tillslut kom vi över alla hinder i alla fall (när dom hade sänkts från 80 till 40 ). Det kändes ändå ganska OK, jag tyckte mest synd om Dunja, för jag har verkligen inte känt dom här tendenserna hos henne överhuvudtaget tidigare. Jag har uppfattat henne som bästa säkraste hoppklippan! Efter rundan berättade en av dom andra deltagarna att Dunja hade hållt på så på deras hopplektioner, alltså även på lektion. Men what?? Jag fattar ingenting. Hur kan en häst förändras så?!Min förra hoppkompanjon - finaste Coiette som jag hoppade en del - blev ridskolan tvungen att ta bort. Hon stod i ett helt år och man gjorde allt man kunde för att försöka rehabilitera henne, men tydligen gav veterinären ett negativt besked tillslut och hon togs bort.
Och min nuvarande hoppkompanjon fina fröken långöra har alltså ”tappat hoppet”... Känns tungt! I bilen på väg hem så vaknade min inre kritiker till liv, och började fylla hela mitt huvud med tankar om att jag är skitjävlabajsdålig världens sämsta ryttare!! Jag fick panik över att jag hade anmält mig till KM och insåg att jag måste stryka mig omedelbart! Vad fan tänkte jag med?!! Jag kan inte ens få en häst att hoppa!!! Jag är SÄMST SÄMST SÄMST!! Ridlärarna säger ju att jag måste luta mig mer bakåt, sitta tyngre i sadeln mellan hindrena, vara ”bakom” hästen och inte följa med framåt med överlivet, vilket även var feedbacken jag fick efter banhoppningen nu. Varför envisas jag då med att ha en lättare sits och följa med framåt med överlivet i hoppningen? Kanske var det det som fick Dunja att vägra?! Men jag har ju gjort så för att jag hade fått dåliga betyg på just överlivet i stilhoppningen sist – jag har ju haft en tanke på att försöka öva på att följa med mer framåt för att förbättra det jag hade fått kritik på. Varför sa stillhoppningsdomaren att jag skulle följa med mer framåt med överlivet om det gör så att hästen inte hoppar??!?
Efter ett tag kunde jag bryta den inre kritikern och tänka det jag har övat mig på att tänka: att jag ju inte kan bli bättre på att hoppa bana om jag aldrig hoppar bana! Men den inre kritikern svarade surt att då kan jag möjligtvis öva mig på att hoppa bana just på clearrounder eller övningsbanor – INTE när det är tävling! För så sopiga ryttare som jag har INTE på tävling att göra!!
Ja, och sen har jag väl ägnat en hel del tankekraft åt att grubbla över detta. Hela mitt liv så har jag alltid reagerat så att om jag märker att jag är dålig på nånting så förbjuder jag mig själv att göra om det. Man ska inte göra sånt som man är dålig på – då skämmer man bara ut sig. Och så har jag räknat förstås, för den inre kritikern brukar alltid vilja få mig att räkna statistiskt på hur dålig jag är. Innan jag började på ridskolan igen förra året så har jag inte hoppat särskilt mycket – kanske 2-4 lektioner per termin, och jag har känt mig väldigt osäker på hoppningen. Under förra årets två terminer och fram till nu så har jag hoppat 33 lektioner. Om man slår ihop det så motsvarar det ungefär att hoppa en gång i veckan under 1½ termin. Borde jag inte vara bättre på hoppning nu? Ska man inte kunna lära sig nånting på 1½ termin?
Och så fortsatte tankarna. Jag har alltid haft svårt för mig motoriskt. Om det hade funnits en diagnos ”motoriskt efterbliven” så hade man definitivt kunnat sätta den på mig redan som barn! Jag har enormt snedfördelade resurser - allt har gått till min hjärna och inget till min kropp.
Jag kunde läsa och skriva redan när jag var 2½ år, och räknade matte och kunde engelska innan jag började skolan. Som 9-åring så satt jag och programmerade i BASIC för att göra datorprogram som skulle förhöra mig på glosor. Att bara göra glosorna var för jävla simpelt... Och jag behövde egentligen aldrig göra några läxor för jag fattade allt på en gång. MEN... Jag kunde alltså knappt röra mig.När andra barn gungade i gungorna stod jag brevid. Satt jag i en gunga så blev jag bara arg, för jag kunde inte få den att röra på sig. Jag förstod inte hur man skulle röra sig för att ge fart. Jag var sist med att lära mig simma och cykla, hoppa hopprep lärde jag mig först i vuxen ålder för det gick bara inte när jag var barn. Hoppa twist lärde jag mig aldrig överhuvudtaget. Samma sak med skateboard, rullskridskor, skridskor, skidor – jag lyckades aldrig lära mig. Inte för att jag inte försökte, för det gjorde jag. Om och om igen. Skidor har jag verkligen fortsatt försöka med i vuxen ålder – har gått på skidskola, försökt på egen hand, haft privatlärare, försökt tillsammans med min man – men det GÅR bara inte! Min kropp kan inte lära sig. Om jag ser hur andra gör så kan jag inte översätta hur dom rör sig till praktiken i min egen kropp. Och jag bara kan inte styra min kropp motoriskt ”ena handen fram och andra foten bak”, det blir kalabalik och hela kroppen rör sig åt alla håll samtidigt. Att vara med på aerobics eller dans eller gympa är helt otänkbart för mig.
När det kommer till ridningen så red jag på ridskola i nånstans mellan 10-15 års tid innan jag fattade hur man skulle göra för att rida en häst på tygeln. Att jag inte gav upp är en gåta... Min kropp FÖRSTÅR verkligen inte koordinerad rörelse! Så jag har varit så himla van vid att behöva ge upp, att konstatera att det verkligen bara inte går.... Så självklart är det jättelätt för mig att tänka att jag borde sluta med hoppningen, för jag gör bara bort mig och KAN inte lära mig – det är ju konstaterat sedan länge att jag inte har samma förutsättningar som andra rent motoriskt.
Men samtidigt så går det ju upp och ner för alla människor. Jag måste ju kunna lära mig att hantera misslyckanden och komma igen.
Men hur i hela världen ska jag kunna skilja på vad som är ett ”vanligt” misstag och vad som relaterar till min motoriska efterblivenhet och oförmåga att lära mig? Hittills i livet har jag alltid gett upp så fort det gått emot, men med den kurs jag går nu i personlig utveckling så ska man öva på just att lära sig hantera misstag. Och det är jag med på. Men samtidigt har jag en förutsättning som gör att jag MÅSTE ge upp ibland, att det helt enkelt bara inte är fysiskt möjligt för mig.
Hur ska jag veta vad som är vad?
Svårt det där. Jag brottas fortfarande med mig själv om jag ska stryka mig från KM eller ej, men än så länge lutar det åt att jag INTE ska göra det...
