Ni som förlorat en bästa vän

[oxer]

Berätta gärna om hur ni gick vidare i livet efter att ha förlorat er häst!

Det är ju jättetungt och jag förstår att jag inte är ensam...

 

[FrittePower]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

Jag tog bort min häst -07 pga hög ålder (30) och beslutet kändes bra. Men ack så tomt det blev efter honom. Hade då innan 3pållar. Men sen blev det ingen alls en period efter min finaste, för mig, försvunnit.

Tiden gick åt till att tänka vad för häst mitt hjärta skulle kunna klappa för igen. Jag bestämde mig för att hitta min drömhäst. Och fann en frieser som jag la handpenning på och kärade ner mig i. Detta var vintern -09.
Sen blev det inget av köpet då stoet visade sig dräktigt en vecka innan transport (stod utomlands).

Men då frågade en vän om jag ville ta hem en av hennes 3åringar på träning. Vilket gladde mig - jag behövde något att tänka på. Även om det egentligen inte var min typ av häst. Nu står den hästen kvar hos mig. Inte drömhästen men okomplicerad och vänlig.

Det fyller tiden. Men inte saknaden. Och jag drömmer fortfarande om att skaffa mig min ultimata drömhäst. Precis som min första pålle var. Både vacker på utsidan som insidan.

Vissa hästar gör ett större avtryck i hjärtat än andra.

 

[FengurLaugar]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

Jag har varit med om det två ggr, mina älskade ponnyer. Shettisen fick fång och sen återfall på återfall som givetvis resulterade i hovbensrotation tillslut så det var helt klart bäst för både henne och oss. Sen min underbara Welsh. Hon fick kronisk hosta/astma och tillslut fick vi höra att det inte gick att hjälpa henne mer och det var skitjobbigt men helt rätt för henne.

Jag har var jätteledsen när det här hände men visste ju att det var rätt för dom. Nu visste jag att dom mådde bra igen. Men det hade ju inte fått så enkelt om jag inte hae kvar någon häst att ta hand om. Det är det som räddat mig tror jag. Efter att Mazurka blev borta hade jag både Nickole och Fengur kvar. När Nickole blev borta så hade jag Fengur kvar. Jag kunde inte gräva ner mig och sörja i all evighet för Fengur behövde mig. Han var min tröst och fick mig att tänka på att livet går vidare.

Nu har jag och Fengur kamperat ihop i 17 år, så när han blir borta kommer det bli grymt jobbigt! Jobbigare än nån av de andra gångerna, men jag har ändå kvar Laukur, min underbara bäbis. Han och jag kan sörja och glädjas tillsammans den dagen

 

[Piek]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

För mig gick det så fruktansvärt fort alltihop.
Det var syrrans häst, han hade aldrig tidigare vart skadad men blev plötsligt halt. In och röntgade och han hade sånna pålagringar att det inte var så mycket att göra var en gammal häst.
Vi åkte hem med honom, kollade upp olika sätt och ställen så vi var säkra på hur vi ville att han skulle somna om. Samtidigt hade jag en ny häst som nu alltså skulle bli utan sällskap. Så mitt i eländet satte jag och syrran oss och letade sällskapshäst. fick tag på en unghäst som behövde fodervärd över vintern. Perfekt.
Dagen innan vi skulle ta bort kungen så ringde hon med unghästen och sa att hon var skadad så vi kunde inte ta hem den. På nått sätt lyckades syrran istället få tag på en shettis.

Så efter att det var klart, det jobbigaste jag vart med om, så åkte vi raka vägen och hämtade hem ponnyn så jag hade fullt upp från första stund när vi kom hem och det var nog tur det! jag behövde aldrig se den tomma boxen och jag hade en ny ponny att lära känna och uppfostra det gjorde det hela så mycket lättare! Självklart var jag super ledsen men sorgen gick att hantera, hade jag inte haft nått att göra hade jag nog nästan gått under.

 

[Skyggni]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

Vi fick ta bort min första häst när jag var 12, dvs för 9 år sedan, som jag hade haft sedan jag var 4. Hon var gammal (27 år) och hade fång om somrarna. Därför bestämde vi att vi skulle ta bort henne innan sommaren, så att hon slapp få ont igen innan hon fick somna in.

De sista åren var hon utlånad som sällskapshäst till en i närheten, därför att jag hade blivit för stor för henne. När hon skulle avlivas skedde det på den gården där hon stod. Mamma var med och det kom en slaktare med bultpistol ut och avlivade henne. Allting gick fort och hon behövde inte bli stressad av att åka iväg i transport.

 

[apan37]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

Min fina prinsessa gick bort idag. 21 år gammal, hade bara haft henne i 3 månader, fick tarmvred och dog nästan direkt.

 

[Tappsveden]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

I skrivandes stund sitter jag nu med blöta kinder...Det gör fruktansvärt ont och då är hon ändå inte borta ännu. Vi har tid på torsdag, hon har blodcancer. Jag valde att ta bort henne nu då hon började ha svårt att hålla vikten och jag vet att hon inte klarar en kall vinter. Otur som jag har började hon må sämre idag. Är otroligt trött,vill helst vara i boxen och sova. Det gör ont inom mig för jag ville aldrig att det skulle gå så här långt. Jag är pskykiskt utmattad av alla tårar, känslor...


Jag vet ännu inte hur man går vidare,,,jag har dock hennes dotter kvar som är prick lik henne...jag återkommer med det svaret om någre veckor...

 

[Iliaca]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

Fick ta bort min förra d-ponny för några år sedan pga skimmelknölar som växte sig alltför stora. Den hästen betyder mycket för mig eftersom hon kom till mig när livet var extremt tungt. Hon blev ljuset i tillvaron och lärde mig så otroligt mycket och gav mig så många insikter om mig själv och livet. Så det var inte ett lätt beslut att låta henne vandra vidare.

Det som gjorde det lättare för mig var att jag visste att hon inte skulle bli bra från sina knölar och jag ville inte låta det gå så långt att hon hann lida av dem. Det var det minsta jag kunde göra för henne när hon gett mig så mycket. Sen kände jag också att det var mer värt att få ha känt henne och sedan förlora henne än att aldrig få ha gjort den resa vi gjorde tillsammans. Även om tårarna kommer när jag tänker på henne så vill jag för allt i världen inte vara utan allt det vi upplevde och lärde oss tillsammans.

 

[Minett]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

Jag blev tvungen att ta bort min ögonsten i somras.... Han var 11 år och jag hade haft honom sedan han var 1,5 år. Han fick fång (troligen p g a förgiftning) den 1:a mars, med både rotationer och sänkningar. Klinikveterinären trodde ändå att han skulle kunna bli återställd. (Fast andra veterinärer sa att det var ganska hopplöst.) Saaaakta blev han ändå lite, lite bättre. Till i juni då det plötsligt snabbt blev allt sämre. Han hade snart så ont att han helst bara ville ligga ner...

Det var fruktansvärt att behöva fatta beslutet om avlivning - ville ju inget hellre än att ha honom kvar! Och jag hade ju i flera månader klamrat mig fast vid hoppet om att han kunde bli bra, bara han fick tillräckligt med tid. Men det var ÄNNU värre att se honom plågas så oerhört... Och det blev faktiskt lite lättare när han väl hade fått tölta vidare till Trapalanda. En veterinär jag pratade med kände igen beskrivningen: när hästen väl är avlivad har man "bara" den vanliga sorgen efter en kär vän att hantera. Och man kan trösta sig med att den inte behöver lida längre. Men innan dess har man det ohyggligt svåra beslutet att våndas över dessutom.

Fick ett fantastiskt stöd av vänner, inte minst av min stallägare som t o m var med Feykir vid avlivningen när jag inte själv orkade. Kändes ovärderligt att veta att han in i det sista hade sällskap av en människa som han var fullständigt trygg med! Stallägaren "trollade" dessutom fram en häst åt mig att rida så att jag redan efter en vecka lyckades ta mig tillbaka till stallet igen. Varje dag jag åkte till stallet grät jag - men när jag åkte hem igen var jag glad! För hästen som "trollats fram" var verkligen inte en "random-häst" utan vad hon räknat ut var precis en så rolig häst att jag skulle få glädjen tillbaka! Hade ju dessutom varit utan ridhäst sedan 1:a mars - men redan den 1:a augusti blev jag hästägare igen när "trollerihästen" blev min! Visst sörjer jag fortfarande min finaste Feykir... när jag skrivit detta har tårarna runnit... men tack vare min nya lycko-Lára så blir det så mycket lättare att hantera!

 

[EgoGirl]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

Jag har gjort det 2 gånger. Första gången -07. Kommer inte ihåg hur jag gick vidare men jag saknar fortfarande hästen.

Sen gjordes det i måndags. Min allra bästa vän och största kärlek fick alldeles förtidigt somna in. 15 år gammal..Jag har ett stort hål i mitt hjärta.

Vad jag gör nu är att blicka framåt. På söndag kommer mina nya häst hem.
Det har varit mycket tårar och jag saknar honom så enormt mycket. Har aldrig träffat på en häst som var som honom. Så himla egen och envis men världens bästa.
Jag klippte en bit av hans man som jag kan lukta på och minnas honom, gjorde även det med förra hästen -07. Jag känner att jag kan inte gå och sörja hela tiden för det mår ingen bra av. Jag försöker se de fina han gav mig under de fyra år vi fick tillsammans. Vilken otrolig tillgång han var för mig. Jag har lärt mig hur mycket som helst. Jag har inte utvecklats genom ridningen med honom med på så många andra plan. Vi var verkligen ett super team, klarade allt ihop. Tårarna rinner fortfarande och jag känner mig halv för han var verkligen min andra halva, han jag kunde luta mig mot när det behövdes. Han vek aldrig från min sida och gjorde det jag bad honom om.
Jag vill minnas honom för den underbara envisa häst han var och hur otroligt kul vi hade ihop. Man får tänka på allt det fina man hade ihop och minnas allt med glädje, värme och kärlek!
Jag hade gjort vad som helst för att det skulle ha gått att "laga" honom och kunnat ha honom 10 år till och munprutta honom på mulen varje dag =)

 

[Charlotta737]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

Jag förlorade min foderhäst idag. Hon var 11år världens finaste häst såklart. hon dog av en penicillin chock. Har ingen aning hur man går vidare, vill lägga mig ner och försvinna. men samtidigt måste ens egna liv går vidare hoppas jag. just nu har jag målet att åka tillbaka till stallet igen. sen får vi se vad som händer.

 

[Piraja]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

Jag har förlorat ett antal hästar genom åren, så klart, då jag är rätt gammal och har hållit på i större delen av livet med hästar och även hundar, katter, tjurar, grisar o.s.v. Jobbigaste tiden jag upplever är faktiskt när hästen börjar bli dålig och man behandlar, hjälper inte och den cirkusen tills man tar beslutet. När väl beslutet är taget hamnar jag som i en bubbla och försöker göra sista tiden till en bra sådan tills dagen D infaller. Då känner jag mig lättad, när det är över. Klart jag saknar individen, det faller på mig än i dag efter alla lite då och då.

De få gånger jag varit utan häst, efter att jag tagit bort den jag haft, har det alltid ramlat in någon som behövt min omsorg. Ofta bekanta som haft problem med sina och som då bett mig att se om jag kunde komma till rätta med det. Vissa gånger rena tillridningshästar, någon inridningshäst o.s.v. Det har varit suveränt att ha något att göra rätt omgående. Vid nåt tillfälle har jag varit utan egen häst lite längre tid och då har jag ridit på ridskolan bara för att hålla igång mig själv.

 

[Elisha]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

Jag tog min februari -10 alltså snart 2 år sen. Tror inte man kan gå vidare utan bara acceptera att den inte kommer komma tillbaka och försöka fortsätta leva.

Det känns fortfarande förjävligt och lika tungt som dagen hon togs bort, dock så tänker jag på henne mer sällan så ändå på nåt sätt går man nog vidare, liten bit i taget. Det är väldigt svårt att gå vidare när nuvarande hästen bär hennes gamla saker osv.

Tror det bästa egentligen är att göra sig av med allt som påminner om hästen så blir det nog lite lättare iaf.

 

[Pica]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

Idag sa jag farväl till min käraste vän. I 21 år förgyllde hon vår tid.

Det gör så ont att det inte går att beskriva. Kan inte förstå att hon är borta.

Hennes dotter finns hos mig och jag hoppas jag kommer sakna henne lika mycket när hennes tid är kommen.

Ett helt livs kärlek kommer ut i sorg på en sekund.

Mitt livs svåraste dag.

 

[Rouise]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

Tog bort min foderhäst i juni iår.
Hon var halt en dag, vi avvaktade och hon fick vila, blev gradvis bättre, pratade med vetrinär som sa avvakta åkte in efter ca 2½-3 veckor men tanken att det är en inflamation eller dyligt. hon blev ju gradvis bättre!

2 gradigt halt på vänter fram så vi röntgade och hittade en hovbensfraktur. strikt boxvila i ca 6 månader gissade vet, enda rösels hon fick göra var ut och in från sin lilla ruta till hage.

kontaktade ägaren och vi pratade om hur vi skulle göra, jag fick det tunga lasset att indirekt ta beslutet huruvida vi skulle å vidare med behandling eller inte av. Varför belutet hamnade på mig tänker jag inte ta upp då det är något som är mellan mig och ägaren. just då tyckte jag att det var fruktansvärt orättvist men belutet blev att hon skulle tas bort.

sagt och gjort ägaren ringde och beställde tid för slakt. En vecka tog det mellan beslutet var taget och fram tills den dagen det var dags att köra iväg med henne. En av de hemskaste veckorna i mitt liv.

I vartfall släppte vi ut henne i stora hagen med kompisarna igen, vägrade låta henne stå i en liten låda och vänta. SÅ vi proppade i henne så mycket morötter, äpplen och godis vi vågade utan att rikera kolik, och bara myste med henne.

dagen innan det var dags spenderade jag och en stallkompis till mig vid hagen. Ägaren kom och sa hejdå, medryttare kom hon också och var med oss. så där låg vi inlidnade i Shirens vintertäcke jag medryttare och stallkompisen tills sent på kvällen och bara var hästarnassällskap, en otroligt sorglig dag många tårar men även endel leenden, men ett mycket vackert minne som jag idag är väldigt glad åt att jag har.

jag följde inte med när hon åkte, jag var där på morgonen sa mitt farväl, lastade henne gav henne en puss i pannan sen gick jag. underbara stallägaren som är lugn som en filbunke och varit med om proceduren många gånger tog hand om det hela och det är jag evigt tacksam över både för min men framförallt för Kerris skull, jag hade inte kunnat vara lugn och trygg i det läget.


Under denna veckan av väntan kom min stallkompis och frågade om jag ville ha en annan häst under sommaren... mitt svar var " jag vill ha Kerri" men eftersom min kompis känner mig allt för väl så visste hon att jag skulle behöva en annan häst att pyssla med, så vi åkte iväg jag tittade på hästen han var stor och brun vilket var bra, ville inte ha något som liknade Kerri som var liten och svart. jag red honom i 5 minuter kom fram till att han var ridbar och bestämde mig för att ta hem honom över sommaren.

Det var nog det klokaste jag har gjort, för vi behövde varandra lika mycket han och jag den sommaren. Han behövde mig eftersom han hos tidigare fodervärd varit varnvårdard och ägaren tagit hem honom på stört när hon fick reda på hur det stod till och visste inte hur hon skulle hinna med allt just då, jag behövde honom för jag behövde något annat att fokusera på.

 

[Nasseman]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

KL

Tror "räddningen" för min del var att vi hade en häst kvar som krävde vår uppmärksamhet. Jag blev helt enkelt tvungen att åka ner till stallet dagen efter, ta mig igenom allas "beklagar sorgen" och alla hade full förståelse för att man grät mest hela tiden.
Värre än så kunde det inte bli och jag blev helt enkelt tvungen att sparka igång en tillvaro utan min bästis.

(Fick benet avsparkat i hagen, 10 år gammal).

 

[Charlotta737]

Sv: Ni som förlorat en bästa vän

Låter som ni flesta har fortsatt med hästarna?! Men hur tog ni er tillbaka. Jag kan inte se mitt liv utan hästarna med jag har ingen aning om hur jag ska kunna ta mig tillbaka? våga möta alla i stallet. ( min häst avled i onsdags av en penicillin chock som jag skrev förut) Jag själv är nog i något så närt chocktillstånd. har ingen aptit, äter inte mkt och av allt jag gör så blir jag påmind att det inte finns en häst som behöver mig varje dag. vad gör jag nu?