Ni med riktigt aktiva, impulsiva barn...

[cherie]

Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med tråden är, kanske mest söka stöd, höra om andra med liknande barn, få veta hur utvecklingen ser ut på sikt etc. Ja, allt möjligt. Alla mina kompisars barn, de på förskolan eller i lekparker och även de flesta barn jag läser om här eller i grupper på Facebook är så olik vår dotter. Känner mig på nåt sätt så ensam i att både ha det såhär och samtidigt känna att det är så sjukt övermäktigt ungefär 98% av tiden...


Vår 2,5-åriga dotter har ju från start varit en riktig studsboll (vissa av er kanske har läst mina trådar om svårigheter att varva ner, hennes extrema rörlighet under sömn etc). Hon har sedan pytteliten varit vaken, intensiv, krävt mängder med stimulans, varit impulsiv, busig, motorisk och sedan något års ålder dessutom SNABB som en iller. Högljudd som bara den, både när hon är glad eller missnöjd. Känslorna är antingen topp eller dal, hon är verkligen extra allt vår lilla tjej. Hon har totalt avsaknad av att se minsta fara eller vara försiktig, vilket i kombination med hennes övriga drag såklart redan inneburit x antal vändor på akuten och tandläkare (nu är båda framtänderna gråa och döda efter alla smällar). Hon kan inte sysselsätta sig själv en enda sekund och lämnar vi henne utan uppsikt och inom några meters avstånd så sker det en massa tokigheter och bus. Hon är SÅ fantastisk rolig och har ju uttryck och personlighet som jag ser hos få andra barn, men samtidigt är det SÅ förbannat utmanande också! Ingen i vårt närmsta kontaktnät orkar riktigt med henne så vår avlastning är minimal. Det tär verkligen att hänga med i hennes tempo, alltid ha axlarna uppe vid öronen och redo att ta emot henne när hon ramlar av köksstolen när vi äter eller hindra henne från att kasta saker eller vad det än må vara.

Vi har nyss kommit hem efter en vecka hos en släkting. Inser varje gång vi åker iväg (vilket vi ju väldigt sällan gör) att vi kan ju inte åka någonstans med henne! Hon blir sig själv uppskruvad till x100 när vi är borta. Hon river andras hem, förstör saker och det blir så intensivt för oss att vi behöver vara två på henne nästan hela tiden. Vi spenderar såklart den allra mesta tiden utomhus, där det fungerar bättre och hon får utlopp för sin energi utan att förstöra nåt, men det finns ju ändå 2-3 timmar både på morgon och kväll där vi behöver vara lite inomhus. Och jag blir bara så matt, så matt. Att hela tiden hålla stenkoll, vara hack i häl, aldrig kunna slappna av, varenda vaken stund leka med henne intensivt hela tiden för att kunna hålla henne så pass stimulerad att hon inte hittar på tokigheter. Att ha henne själv längre perioder är i princip omöjligt så det är väldigt sällan jag eller min partner gör något ensamma om kvällarna. Att resa bort flera dygn skulle aldrig gå, att tex fixa mat och samtidigt ha hand om henne.

Hur länge är det såhär? När har det blivit åtminstone lite enklare, för er med liknande barn i denna ålder? Finns ni föräldrar där ute, som har samma typ av unge? Jag känner mig som en avert större delen av tiden, när man ser och hör om alla andras barn och vardag. Många säger att de "kan känna igen sig" yada yada, men jag bara känner att Nä, du kan inte förstå eller känna igen dig i hur det är att ha det såhär. Det går nog inte om man inte har ett barn av samma typ och hittills har jag inte träffat någon

Jag. Är. Så. Trött.

Vi hade ju från början tänkt oss två barn, men vi förstår ju att vi har mer än fullt upp med vår dotter, så en till i ekvationen är såklart helt omöjligt (än så länge).

 

[Emtherlia]

Jag kan tyvärr inte komma med några råd men har du pratat med BVC om det? De borde ju ha kunskap och resurser för att hjälpa?

 

[Magnum]

Vissa delar kunde jag ha skrivit.

Det är Intensivt och utmanande. Full rulle. Barnet är antingen 100% vaken igång och alert eller sover. Aldrig nånsin nåt däremellan.

Man ser andras 'snälla' barn som sitter still vid matbordet eller familjen umgås avspänt med vänner..

Barnet vaknar som en virvelvind och fortsätter så. Det känns jobbigt att säga att det är påfrestande för mej somförälder, särskilt när jag är precis tvärtom.
Jag innehar mycket tålamod men det här är intensivt på ett sätt som knappt går att beskriva. Det är intensivt non stop så man aldrig hinner hämta andan.


Vi och förskolan flaggade ungefär samtidigt till varandra vid kanske 2,5-3 års ålder att vår son ÄR annorlunda än andra.
Idag är han 6 och vi står i kö för utredning adhd/autism. Han har alla kriterier och vi föräldrar har fått så fin hjälp, förskolan också på sitt håll. Pojken möts för den han är och man själv och andra har en annan förståelse iom utbildning och kunskap.

Man kan givetvis söka hjälp i sitt föräldraskap utan misstanke om diagnoser och det var vårt första steg nu innan utredningen.
Föräldrastöd,
att vi somföräldrar fick förståelse, och hjälp i vardagen.
Egenremiss till bup, hamnade hos barn- och föräldrapsykiatrin som första steg, som sen remitterade vidare till bup (pga att vi hade det behovet).

 

[cherie]

Jag kan tyvärr inte komma med några råd men har du pratat med BVC om det? De borde ju ha kunskap och resurser för att hjälpa?

Det var det ju längesen vi var där nu. Ska snart på 2,5-årskontroll så vi kommer ju berätta om henne då såklart. Samtidigt är det mer eller mindre "känt" där, i varje journal och läkarbedömning där så står det om hur vaken, motorisk och snabb hon är Vi berättar ju alltid om henne och hur aktiv hon är när vi är där.

Samtidigt så känner jag mig väldigt trygg i att vi bemöter och hanterar henne fint utifrån hennes personlighet. Så jag söker egentligen inte så mycket råd eller tips på det sättet, mer att kunna hitta andra som har barn med liknande temperament och drag för att höra om deras erfarenheter och vardag... Någon slags samhörighet, igenkänning etc som jag inte känner att jag hittar någon annanstans.

 

[cherie]

Vissa delar kunde jag ha skrivit.

Det är Intensivt och utmanande. Full rulle. Barnet är antingen 100% vaken igång och alert eller sover. Aldrig nånsin nåt däremellan.

Man ser andras 'snälla' barn som sitter still vid matbordet eller familjen umgås avspänt med vänner..

Barnet vaknar som en virvelvind och fortsätter så. Det känns jobbigt att säga att det är påfrestande för mej somförälder, särskilt när jag är precis tvärtom.
Jag innehar mycket tålamod men det här är intensivt på ett sätt som knappt går att beskriva. Det är intensivt non stop så man aldrig hinner hämta andan.


Vi och förskolan flaggade ungefär samtidigt till varandra vid kanske 2,5-3 års ålder att vår son ÄR annorlunda än andra.
Idag är han 6 och vi står i kö för utredning adhd/autism. Han har alla kriterier och vi föräldrar har fått så fin hjälp, förskolan också på sitt håll. Pojken möts för den han är och man själv och andra har en annan förståelse iom utbildning och kunskap.

Man kan givetvis söka hjälp i sitt föräldraskap utan misstanke om diagnoser och det var vårt första steg nu innan utredningen.
Föräldrastöd,
att vi somföräldrar fick förståelse, och hjälp i vardagen.
Egenremiss till bup, hamnade hos barn- och föräldrapsykiatrin som första steg, som sen remitterade vidare till bup (pga att vi hade det behovet).

Det där med att aldrig hinna hämta andan stämmer så väl. Det är liksom aldrig en enda paus! När vi hämtar från förskolan (där hon högst sannolikt får röra sig betydligt mindre än när hon är ledig med oss) så behöver vi alltid ha en plan för hur vi ska aktivera henne både fysiskt och mentalt ett par-tre timmar så hon till slut kan somna på kvällen Lite som att ha en brukshund nu när jag tänker efter, som lägger på sig olater när de blir understimulerade

Vad fint att ni kunnat hitta så bra stöd och hjälp för er och er pojke Skönt när det finns när man själv står handfallen och orken är i botten...

 

[clusia]

Det här hjälper väl inte dig särskilt mycket men angående det du skrev om att hon varit med i olika smällar och skadat tänderna. Jag känner några barn som också råkat ut för sådana saker och då har det sedan visat sig på 4års kontrollen att barnen ser dåligt och behövt glasögon. Från att barnen varit sådana som ”alltid” gjorde sig illa till att inte råka ut för det längre.

Annars kan jag tipsa om gruppen Nära föräldraskap på Facebook.

 

[Pengy]

Låter lite likt vår grannes son, nu vill jag inte uttala mig allt för mycket då det inte är mitt barn. Men han har sen han började gå stuckit iväg/rymt. Han är så snabb att jag som vuxen får springa allt jag har för att komma ikapp. Vi har aldrig kunnat vara med dem på lekplatser som inte vart inhängande. Han har hoppat över staketet på förskolan, sitter aldrig still och är väldigt impulsiv. Idag är han drygt 4 år och har lugnat sig en hel del. Vi kan vara ute tillsammans utan att han rymmer, springer och hoppar runt absolut men inte det här impulsiva som kommer från ingenstans. Han har fortfarande inte alls samma ro att stanna kvar i en lek som ex. vår son. Han leker med nått i ett par minuter innan han vill påbörja något nytt.
Hans föräldrar säger iaf att nu äntligen kan de börja slappna av lite och vågar göra saker som att åka iväg med honom. Så visst finns det hopp om att det kan bli lugnare och skulle det vara någon diagnos eller liknande hoppas jag ni kan få lika fint stöd som någon skrev här tidigare i tråden.

 

[Klura]

Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med tråden är, kanske mest söka stöd, höra om andra med liknande barn, få veta hur utvecklingen ser ut på sikt etc. Ja, allt möjligt. Alla mina kompisars barn, de på förskolan eller i lekparker och även de flesta barn jag läser om här eller i grupper på Facebook är så olik vår dotter. Känner mig på nåt sätt så ensam i att både ha det såhär och samtidigt känna att det är så sjukt övermäktigt ungefär 98% av tiden...


Vår 2,5-åriga dotter har ju från start varit en riktig studsboll (vissa av er kanske har läst mina trådar om svårigheter att varva ner, hennes extrema rörlighet under sömn etc). Hon har sedan pytteliten varit vaken, intensiv, krävt mängder med stimulans, varit impulsiv, busig, motorisk och sedan något års ålder dessutom SNABB som en iller. Högljudd som bara den, både när hon är glad eller missnöjd. Känslorna är antingen topp eller dal, hon är verkligen extra allt vår lilla tjej. Hon har totalt avsaknad av att se minsta fara eller vara försiktig, vilket i kombination med hennes övriga drag såklart redan inneburit x antal vändor på akuten och tandläkare (nu är båda framtänderna gråa och döda efter alla smällar). Hon kan inte sysselsätta sig själv en enda sekund och lämnar vi henne utan uppsikt och inom några meters avstånd så sker det en massa tokigheter och bus. Hon är SÅ fantastisk rolig och har ju uttryck och personlighet som jag ser hos få andra barn, men samtidigt är det SÅ förbannat utmanande också! Ingen i vårt närmsta kontaktnät orkar riktigt med henne så vår avlastning är minimal. Det tär verkligen att hänga med i hennes tempo, alltid ha axlarna uppe vid öronen och redo att ta emot henne när hon ramlar av köksstolen när vi äter eller hindra henne från att kasta saker eller vad det än må vara.

Vi har nyss kommit hem efter en vecka hos en släkting. Inser varje gång vi åker iväg (vilket vi ju väldigt sällan gör) att vi kan ju inte åka någonstans med henne! Hon blir sig själv uppskruvad till x100 när vi är borta. Hon river andras hem, förstör saker och det blir så intensivt för oss att vi behöver vara två på henne nästan hela tiden. Vi spenderar såklart den allra mesta tiden utomhus, där det fungerar bättre och hon får utlopp för sin energi utan att förstöra nåt, men det finns ju ändå 2-3 timmar både på morgon och kväll där vi behöver vara lite inomhus. Och jag blir bara så matt, så matt. Att hela tiden hålla stenkoll, vara hack i häl, aldrig kunna slappna av, varenda vaken stund leka med henne intensivt hela tiden för att kunna hålla henne så pass stimulerad att hon inte hittar på tokigheter. Att ha henne själv längre perioder är i princip omöjligt så det är väldigt sällan jag eller min partner gör något ensamma om kvällarna. Att resa bort flera dygn skulle aldrig gå, att tex fixa mat och samtidigt ha hand om henne.

Hur länge är det såhär? När har det blivit åtminstone lite enklare, för er med liknande barn i denna ålder? Finns ni föräldrar där ute, som har samma typ av unge? Jag känner mig som en avert större delen av tiden, när man ser och hör om alla andras barn och vardag. Många säger att de "kan känna igen sig" yada yada, men jag bara känner att Nä, du kan inte förstå eller känna igen dig i hur det är att ha det såhär. Det går nog inte om man inte har ett barn av samma typ och hittills har jag inte träffat någon

Jag. Är. Så. Trött.

Vi hade ju från början tänkt oss två barn, men vi förstår ju att vi har mer än fullt upp med vår dotter, så en till i ekvationen är såklart helt omöjligt (än så länge).

Är du med i facebookgruppen för plusbarn? Tror du kanske kan få fler svar där från föräldrar med liknande barn.

 

[cherie]

Är du med i facebookgruppen för plusbarn? Tror du kanske kan få fler svar där från föräldrar med liknande barn.

Nej, ska kolla in den

 

[Sofie.S]

Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med tråden är, kanske mest söka stöd, höra om andra med liknande barn, få veta hur utvecklingen ser ut på sikt etc. Ja, allt möjligt. Alla mina kompisars barn, de på förskolan eller i lekparker och även de flesta barn jag läser om här eller i grupper på Facebook är så olik vår dotter. Känner mig på nåt sätt så ensam i att både ha det såhär och samtidigt känna att det är så sjukt övermäktigt ungefär 98% av tiden...


Vår 2,5-åriga dotter har ju från start varit en riktig studsboll (vissa av er kanske har läst mina trådar om svårigheter att varva ner, hennes extrema rörlighet under sömn etc). Hon har sedan pytteliten varit vaken, intensiv, krävt mängder med stimulans, varit impulsiv, busig, motorisk och sedan något års ålder dessutom SNABB som en iller. Högljudd som bara den, både när hon är glad eller missnöjd. Känslorna är antingen topp eller dal, hon är verkligen extra allt vår lilla tjej. Hon har totalt avsaknad av att se minsta fara eller vara försiktig, vilket i kombination med hennes övriga drag såklart redan inneburit x antal vändor på akuten och tandläkare (nu är båda framtänderna gråa och döda efter alla smällar). Hon kan inte sysselsätta sig själv en enda sekund och lämnar vi henne utan uppsikt och inom några meters avstånd så sker det en massa tokigheter och bus. Hon är SÅ fantastisk rolig och har ju uttryck och personlighet som jag ser hos få andra barn, men samtidigt är det SÅ förbannat utmanande också! Ingen i vårt närmsta kontaktnät orkar riktigt med henne så vår avlastning är minimal. Det tär verkligen att hänga med i hennes tempo, alltid ha axlarna uppe vid öronen och redo att ta emot henne när hon ramlar av köksstolen när vi äter eller hindra henne från att kasta saker eller vad det än må vara.

Vi har nyss kommit hem efter en vecka hos en släkting. Inser varje gång vi åker iväg (vilket vi ju väldigt sällan gör) att vi kan ju inte åka någonstans med henne! Hon blir sig själv uppskruvad till x100 när vi är borta. Hon river andras hem, förstör saker och det blir så intensivt för oss att vi behöver vara två på henne nästan hela tiden. Vi spenderar såklart den allra mesta tiden utomhus, där det fungerar bättre och hon får utlopp för sin energi utan att förstöra nåt, men det finns ju ändå 2-3 timmar både på morgon och kväll där vi behöver vara lite inomhus. Och jag blir bara så matt, så matt. Att hela tiden hålla stenkoll, vara hack i häl, aldrig kunna slappna av, varenda vaken stund leka med henne intensivt hela tiden för att kunna hålla henne så pass stimulerad att hon inte hittar på tokigheter. Att ha henne själv längre perioder är i princip omöjligt så det är väldigt sällan jag eller min partner gör något ensamma om kvällarna. Att resa bort flera dygn skulle aldrig gå, att tex fixa mat och samtidigt ha hand om henne.

Hur länge är det såhär? När har det blivit åtminstone lite enklare, för er med liknande barn i denna ålder? Finns ni föräldrar där ute, som har samma typ av unge? Jag känner mig som en avert större delen av tiden, när man ser och hör om alla andras barn och vardag. Många säger att de "kan känna igen sig" yada yada, men jag bara känner att Nä, du kan inte förstå eller känna igen dig i hur det är att ha det såhär. Det går nog inte om man inte har ett barn av samma typ och hittills har jag inte träffat någon

Jag. Är. Så. Trött.

Vi hade ju från början tänkt oss två barn, men vi förstår ju att vi har mer än fullt upp med vår dotter, så en till i ekvationen är såklart helt omöjligt (än så länge).

Känner igen så mycket i mitt egna barn när jag läser din text. Vår ena dotter är en duracellkanin. Hon är högintensiv, vilket redan upptäcktes när hon var 1,5 år av barnpsykolog (via BVC). Men med facit i hand har vi märkt att hon var annorlunda från bebistiden. Hon sov aldrig! Vår äldsta dotter kunde sova 3-4 h på dagarna som liten men vårt energiknippe sov 15-20 min per dag. Det var som att hon laddade batterierna bara.

Stundtals i livet har det varit väldigt tufft. Hon har alltid varit full av blåmärken och haft noll konsekvenstänk. Härom dagen ramlade hon i sjön (kan inte simma) och jag slet upp henne, drog av henne kläderna och inget mer med det. När familj/vänner får veta sådana händelser så är det en axelryckning, man är så van att det sker tokigheter.
Hon fick åka in akut pga skyhög feber men läkarna trodde mig inte när jag sa att hon hade 42 i temp för hon sprang ju runt i undersökningsrummet och lekte.
Jag skulle säga att om en vanlig människa går genom livet så varvar hon människor om och om igen med sin energi. Men det gäller att hitta verktyg att omförhandla energin till kreativitet eller något meningsfullt, har jag upplevt.

Det som har hjälpt oss är att vara tydlig utan att tjata - sätta tydliga rutiner. Fokusera på EN sak i taget.
Vi introducerade nyligen Lego som hon älskar. Hon bygger stora avancerade byggsatser och det är enda gången hon kan hålla fokus länge. Kroppen rör sig, hon ramlar av stolen, snurrar, ställer sig och så, men hon håller fokus.
Vi fick även utökad tid på förskolan då mannen jobbar oregelbundna tider. Hon har alltid behövt rutin och stimulans så hon har gått 7:30-13 varje dag på förskola. Det har verkligen hjälpt henne och oss.

Har ni haft dialog med BVC om ert barns behov?

 

[animalasia]

Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med tråden är, kanske mest söka stöd, höra om andra med liknande barn, få veta hur utvecklingen ser ut på sikt etc. Ja, allt möjligt. Alla mina kompisars barn, de på förskolan eller i lekparker och även de flesta barn jag läser om här eller i grupper på Facebook är så olik vår dotter. Känner mig på nåt sätt så ensam i att både ha det såhär och samtidigt känna att det är så sjukt övermäktigt ungefär 98% av tiden...


Vår 2,5-åriga dotter har ju från start varit en riktig studsboll (vissa av er kanske har läst mina trådar om svårigheter att varva ner, hennes extrema rörlighet under sömn etc). Hon har sedan pytteliten varit vaken, intensiv, krävt mängder med stimulans, varit impulsiv, busig, motorisk och sedan något års ålder dessutom SNABB som en iller. Högljudd som bara den, både när hon är glad eller missnöjd. Känslorna är antingen topp eller dal, hon är verkligen extra allt vår lilla tjej. Hon har totalt avsaknad av att se minsta fara eller vara försiktig, vilket i kombination med hennes övriga drag såklart redan inneburit x antal vändor på akuten och tandläkare (nu är båda framtänderna gråa och döda efter alla smällar). Hon kan inte sysselsätta sig själv en enda sekund och lämnar vi henne utan uppsikt och inom några meters avstånd så sker det en massa tokigheter och bus. Hon är SÅ fantastisk rolig och har ju uttryck och personlighet som jag ser hos få andra barn, men samtidigt är det SÅ förbannat utmanande också! Ingen i vårt närmsta kontaktnät orkar riktigt med henne så vår avlastning är minimal. Det tär verkligen att hänga med i hennes tempo, alltid ha axlarna uppe vid öronen och redo att ta emot henne när hon ramlar av köksstolen när vi äter eller hindra henne från att kasta saker eller vad det än må vara.

Vi har nyss kommit hem efter en vecka hos en släkting. Inser varje gång vi åker iväg (vilket vi ju väldigt sällan gör) att vi kan ju inte åka någonstans med henne! Hon blir sig själv uppskruvad till x100 när vi är borta. Hon river andras hem, förstör saker och det blir så intensivt för oss att vi behöver vara två på henne nästan hela tiden. Vi spenderar såklart den allra mesta tiden utomhus, där det fungerar bättre och hon får utlopp för sin energi utan att förstöra nåt, men det finns ju ändå 2-3 timmar både på morgon och kväll där vi behöver vara lite inomhus. Och jag blir bara så matt, så matt. Att hela tiden hålla stenkoll, vara hack i häl, aldrig kunna slappna av, varenda vaken stund leka med henne intensivt hela tiden för att kunna hålla henne så pass stimulerad att hon inte hittar på tokigheter. Att ha henne själv längre perioder är i princip omöjligt så det är väldigt sällan jag eller min partner gör något ensamma om kvällarna. Att resa bort flera dygn skulle aldrig gå, att tex fixa mat och samtidigt ha hand om henne.

Hur länge är det såhär? När har det blivit åtminstone lite enklare, för er med liknande barn i denna ålder? Finns ni föräldrar där ute, som har samma typ av unge? Jag känner mig som en avert större delen av tiden, när man ser och hör om alla andras barn och vardag. Många säger att de "kan känna igen sig" yada yada, men jag bara känner att Nä, du kan inte förstå eller känna igen dig i hur det är att ha det såhär. Det går nog inte om man inte har ett barn av samma typ och hittills har jag inte träffat någon

Jag. Är. Så. Trött.

Vi hade ju från början tänkt oss två barn, men vi förstår ju att vi har mer än fullt upp med vår dotter, så en till i ekvationen är såklart helt omöjligt (än så länge).

Verkligen fint att läsa hur du försöker stötta din dotter i vardagen

Rent generellt så i familjer som kan/orkar stötta dessa barn får barnet eventuella diagnoser senare i livet. Vår dotter fick sin diagnos ADD och Aspberger när hon var tjugo och jag kan nu i efterhand inse att vi har både medvetet och omedvetet helt anpassat våra liv under hennes uppväxt för att hon ska må bra. Hon säger själv att det hade underlättat för henne om hon fått sin diagnos tidigare, det hade hjälpt henne att förstå sig själv plus vi hade kunnat kräva mer stöd i skolan.

Ni bestämmer ju självklart hur ni vill göra md kontakt med bup osv men för er skull (du och din partner) sök stöd i någon form för att ni skall hålla.

 

[Lingon]

Verkligen fint att läsa hur du försöker stötta din dotter i vardagen

Rent generellt så i familjer som kan/orkar stötta dessa barn får barnet eventuella diagnoser senare i livet. Vår dotter fick sin diagnos ADD och Aspberger när hon var tjugo och jag kan nu i efterhand inse att vi har både medvetet och omedvetet helt anpassat våra liv under hennes uppväxt för att hon ska må bra. Hon säger själv att det hade underlättat för henne om hon fått sin diagnos tidigare, det hade hjälpt henne att förstå sig själv plus vi hade kunnat kräva mer stöd i skolan.

Ni bestämmer ju självklart hur ni vill göra md kontakt med bup osv men för er skull (du och din partner) sök stöd i någon form för att ni skall hålla.

Jag håller helt med! Ju tidigare barnen får hjälp desto kortare tid behöver de kämpa på egen hand med att passa in i mallen.

 

[cherie]

Jag arbetar själv som psykolog med barn och unga, så det är klart jag ser drag av ADHD-fungerande i viss mån som många av er verkar lyfta. Samtidigt är hon alldeles för ung än för att resonera kring sådana saker - vissa aktiva och impulsiva barn är ju i sitt absoluta esse under just denna ålder också. Jag är själv en ADHD-typ med sådana drag (skulle dock aldrig uppfylla diagnosen pga min funktionsnivå), så jag vet ju mycket väl att det är mina drag hon ärvt Men jag hade i hennes ålder ett helt annat sammanhang omkring mig som gjorde att jag nog aldrig uppfattades så intensiv (eller så var jag inte riktigt såhär intensiv). Jag ser på filmer från min barndom hur lika vi är, men jag hade en äldre bror och bodde i ett område med massor av barn som levde som en enda stor familj, så jag fick massor med stimulans och aktivitet varje dag bara genom att befinna mig i det sociala sammanhanget från nyfödd Jag och min partner lever ju annorlunda, bara han och jag utan något stort socialt sammanhang omkring oss eller äldre syskon/andra barn som håller igång henne...

Jag tänker att jag har förhoppningsvis förmågan och kunskapen att prata med henne om barns olikheter, styrkor och svårigheter (kopplat till diagnoser eller ej) etc med tiden om det blir så att hennes drag kvarstår/förstärks eller skapar problem i framtiden. Och skulle det bli aktuellt så vet jag förstås hur man söker vård och när det är dags. Vi märker Men just nu ser jag henne som en duracellkanin i sin kanske absolut värsta ålder där dessa drag blir väldigt framträdande

Är lite förvånad över så få svar i tråden. Jag trodde ändå det fanns många andra aktiva barn (ffa i denna ålder) med bristande impulskontroll och konsekvenstänk.

 

[cherie]

Känner igen så mycket i mitt egna barn när jag läser din text. Vår ena dotter är en duracellkanin. Hon är högintensiv, vilket redan upptäcktes när hon var 1,5 år av barnpsykolog (via BVC). Men med facit i hand har vi märkt att hon var annorlunda från bebistiden. Hon sov aldrig! Vår äldsta dotter kunde sova 3-4 h på dagarna som liten men vårt energiknippe sov 15-20 min per dag. Det var som att hon laddade batterierna bara.

Stundtals i livet har det varit väldigt tufft. Hon har alltid varit full av blåmärken och haft noll konsekvenstänk. Härom dagen ramlade hon i sjön (kan inte simma) och jag slet upp henne, drog av henne kläderna och inget mer med det. När familj/vänner får veta sådana händelser så är det en axelryckning, man är så van att det sker tokigheter.
Hon fick åka in akut pga skyhög feber men läkarna trodde mig inte när jag sa att hon hade 42 i temp för hon sprang ju runt i undersökningsrummet och lekte.
Jag skulle säga att om en vanlig människa går genom livet så varvar hon människor om och om igen med sin energi. Men det gäller att hitta verktyg att omförhandla energin till kreativitet eller något meningsfullt, har jag upplevt.

Det som har hjälpt oss är att vara tydlig utan att tjata - sätta tydliga rutiner. Fokusera på EN sak i taget.
Vi introducerade nyligen Lego som hon älskar. Hon bygger stora avancerade byggsatser och det är enda gången hon kan hålla fokus länge. Kroppen rör sig, hon ramlar av stolen, snurrar, ställer sig och så, men hon håller fokus.
Vi fick även utökad tid på förskolan då mannen jobbar oregelbundna tider. Hon har alltid behövt rutin och stimulans så hon har gått 7:30-13 varje dag på förskola. Det har verkligen hjälpt henne och oss.

Har ni haft dialog med BVC om ert barns behov?

Hur gammal är din dotter idag?

Jag skrattade nästan till när jag läste din text. Lillan har också ramlat i både en damm och en sjö, som du säger så rycker man fort upp henne och så är det inget mer med det.... Byta kläder och så på nästa grej igen... Det är som att inget får henne ur balans eller rädd Likaså när hon har feber så märks det inte, precis som för er. Ni verkar dock ha snäppet värre för gränsen för när hon verkar lite sänkt går just vid 41 grader och hon har överlag alltid sovit helt okej om än lite mindre sömnbehov än andra barn. Det är vårt andningshål! Stackars er som inte ens fått den vilan...

Känner också så väl igen det där med att kunna fokusera på en sak, men kroppen rör sig konstant. Står på huvudet, trillar ner, vippar, gungar, snurrar, ställer sig upp, pillar, ja.... Är man själv trött och stimulikänslig så kan det vara jobbigt att bara se hennes konstanta rörlighet, men annars tycker jag den delen är lätt att ha acceptans kring Fint att höra att ert dotter kan ha sånt fokus kring Lego! Hoppas kunna hitta något sånt med tiden också. Vår tjej älskar att måla men det blir lätt styrigt med spillt vatten, målat på bord och stolar och väggar och så när impulsiviteten slår till

Vi har alltid pratat med BVC om hennes aktivitetsnivå och impulsiva sidor. Men vi har ju med tiden också mer förstått att hon ändå skiljer sig en del från andra barn... Har dock tänkt att vi inte bara träffat ungar som befinner sig lite längre ut mot det aktiva hållet.

 

[Fille]

Är lite förvånad över så få svar i tråden. Jag trodde ändå det fanns många andra aktiva barn (ffa i denna ålder) med bristande impulskontroll och konsekvenstänk.

Våran fd skolpsykolog på jobbet pratade ofta om att konsekvenstänket inte kommer förrän senare, kanske 5-7 år och för vissa kan det gå något år till. Så tänker att det kanske inte är så konstigt om just konsekvenstänket inte kommit ännu?

 

[cherie]

Våran fd skolpsykolog på jobbet pratade ofta om att konsekvenstänket inte kommer förrän senare, kanske 5-7 år och för vissa kan det gå något år till. Så tänker att det kanske inte är så konstigt om just konsekvenstänket inte kommit ännu?

Exakt, så är det, och det är ju långt ifrån färdigutvecklat i de åldrarna. Det är det jag menar med att jag tror att en del lugnar sig med tiden, hon är ju så liten än så jag tycker inte helt man kan se det som så avvikande som en del gör. Samtidigt förstår jag ju att även denna förmåga är ju olika utvecklad hos olika barn, vissa är mer försiktiga och ser faror trots låg ålder.

 

[Lickety]

Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med tråden är, kanske mest söka stöd, höra om andra med liknande barn, få veta hur utvecklingen ser ut på sikt etc. Ja, allt möjligt. Alla mina kompisars barn, de på förskolan eller i lekparker och även de flesta barn jag läser om här eller i grupper på Facebook är så olik vår dotter. Känner mig på nåt sätt så ensam i att både ha det såhär och samtidigt känna att det är så sjukt övermäktigt ungefär 98% av tiden...


Vår 2,5-åriga dotter har ju från start varit en riktig studsboll (vissa av er kanske har läst mina trådar om svårigheter att varva ner, hennes extrema rörlighet under sömn etc). Hon har sedan pytteliten varit vaken, intensiv, krävt mängder med stimulans, varit impulsiv, busig, motorisk och sedan något års ålder dessutom SNABB som en iller. Högljudd som bara den, både när hon är glad eller missnöjd. Känslorna är antingen topp eller dal, hon är verkligen extra allt vår lilla tjej. Hon har totalt avsaknad av att se minsta fara eller vara försiktig, vilket i kombination med hennes övriga drag såklart redan inneburit x antal vändor på akuten och tandläkare (nu är båda framtänderna gråa och döda efter alla smällar). Hon kan inte sysselsätta sig själv en enda sekund och lämnar vi henne utan uppsikt och inom några meters avstånd så sker det en massa tokigheter och bus. Hon är SÅ fantastisk rolig och har ju uttryck och personlighet som jag ser hos få andra barn, men samtidigt är det SÅ förbannat utmanande också! Ingen i vårt närmsta kontaktnät orkar riktigt med henne så vår avlastning är minimal. Det tär verkligen att hänga med i hennes tempo, alltid ha axlarna uppe vid öronen och redo att ta emot henne när hon ramlar av köksstolen när vi äter eller hindra henne från att kasta saker eller vad det än må vara.

Vi har nyss kommit hem efter en vecka hos en släkting. Inser varje gång vi åker iväg (vilket vi ju väldigt sällan gör) att vi kan ju inte åka någonstans med henne! Hon blir sig själv uppskruvad till x100 när vi är borta. Hon river andras hem, förstör saker och det blir så intensivt för oss att vi behöver vara två på henne nästan hela tiden. Vi spenderar såklart den allra mesta tiden utomhus, där det fungerar bättre och hon får utlopp för sin energi utan att förstöra nåt, men det finns ju ändå 2-3 timmar både på morgon och kväll där vi behöver vara lite inomhus. Och jag blir bara så matt, så matt. Att hela tiden hålla stenkoll, vara hack i häl, aldrig kunna slappna av, varenda vaken stund leka med henne intensivt hela tiden för att kunna hålla henne så pass stimulerad att hon inte hittar på tokigheter. Att ha henne själv längre perioder är i princip omöjligt så det är väldigt sällan jag eller min partner gör något ensamma om kvällarna. Att resa bort flera dygn skulle aldrig gå, att tex fixa mat och samtidigt ha hand om henne.

Hur länge är det såhär? När har det blivit åtminstone lite enklare, för er med liknande barn i denna ålder? Finns ni föräldrar där ute, som har samma typ av unge? Jag känner mig som en avert större delen av tiden, när man ser och hör om alla andras barn och vardag. Många säger att de "kan känna igen sig" yada yada, men jag bara känner att Nä, du kan inte förstå eller känna igen dig i hur det är att ha det såhär. Det går nog inte om man inte har ett barn av samma typ och hittills har jag inte träffat någon

Jag. Är. Så. Trött.

Vi hade ju från början tänkt oss två barn, men vi förstår ju att vi har mer än fullt upp med vår dotter, så en till i ekvationen är såklart helt omöjligt (än så länge).

Vår grabb verkar inte lika aktiv och sover bra, men nog är det full rulle iaf. Som om alla kroppsdelar bara vill röra sig hela tiden. Han vill helst göra något, springa någonstans, undersöka något eller hitta på aktiviteter mest hela tiden. Läsa saga är bara att glömma. Tittar igenom boken snabbt, sen iväg igen. Vi har iaf inga problem med att han fastnar för länge framför en TV eller platta Full koll på vad han göra hela tiden, och att typ värma lite mat är svårt, ja.

 

[Lickety]

Tänkte på vad olika barn måste vara i en tråd om vobbande - att jobba och vabba samtidigt. Hahahahaha ungefär.

 

[Heddvig]

Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med tråden är, kanske mest söka stöd, höra om andra med liknande barn, få veta hur utvecklingen ser ut på sikt etc. Ja, allt möjligt. Alla mina kompisars barn, de på förskolan eller i lekparker och även de flesta barn jag läser om här eller i grupper på Facebook är så olik vår dotter. Känner mig på nåt sätt så ensam i att både ha det såhär och samtidigt känna att det är så sjukt övermäktigt ungefär 98% av tiden...


Vår 2,5-åriga dotter har ju från start varit en riktig studsboll (vissa av er kanske har läst mina trådar om svårigheter att varva ner, hennes extrema rörlighet under sömn etc). Hon har sedan pytteliten varit vaken, intensiv, krävt mängder med stimulans, varit impulsiv, busig, motorisk och sedan något års ålder dessutom SNABB som en iller. Högljudd som bara den, både när hon är glad eller missnöjd. Känslorna är antingen topp eller dal, hon är verkligen extra allt vår lilla tjej. Hon har totalt avsaknad av att se minsta fara eller vara försiktig, vilket i kombination med hennes övriga drag såklart redan inneburit x antal vändor på akuten och tandläkare (nu är båda framtänderna gråa och döda efter alla smällar). Hon kan inte sysselsätta sig själv en enda sekund och lämnar vi henne utan uppsikt och inom några meters avstånd så sker det en massa tokigheter och bus. Hon är SÅ fantastisk rolig och har ju uttryck och personlighet som jag ser hos få andra barn, men samtidigt är det SÅ förbannat utmanande också! Ingen i vårt närmsta kontaktnät orkar riktigt med henne så vår avlastning är minimal. Det tär verkligen att hänga med i hennes tempo, alltid ha axlarna uppe vid öronen och redo att ta emot henne när hon ramlar av köksstolen när vi äter eller hindra henne från att kasta saker eller vad det än må vara.

Vi har nyss kommit hem efter en vecka hos en släkting. Inser varje gång vi åker iväg (vilket vi ju väldigt sällan gör) att vi kan ju inte åka någonstans med henne! Hon blir sig själv uppskruvad till x100 när vi är borta. Hon river andras hem, förstör saker och det blir så intensivt för oss att vi behöver vara två på henne nästan hela tiden. Vi spenderar såklart den allra mesta tiden utomhus, där det fungerar bättre och hon får utlopp för sin energi utan att förstöra nåt, men det finns ju ändå 2-3 timmar både på morgon och kväll där vi behöver vara lite inomhus. Och jag blir bara så matt, så matt. Att hela tiden hålla stenkoll, vara hack i häl, aldrig kunna slappna av, varenda vaken stund leka med henne intensivt hela tiden för att kunna hålla henne så pass stimulerad att hon inte hittar på tokigheter. Att ha henne själv längre perioder är i princip omöjligt så det är väldigt sällan jag eller min partner gör något ensamma om kvällarna. Att resa bort flera dygn skulle aldrig gå, att tex fixa mat och samtidigt ha hand om henne.

Hur länge är det såhär? När har det blivit åtminstone lite enklare, för er med liknande barn i denna ålder? Finns ni föräldrar där ute, som har samma typ av unge? Jag känner mig som en avert större delen av tiden, när man ser och hör om alla andras barn och vardag. Många säger att de "kan känna igen sig" yada yada, men jag bara känner att Nä, du kan inte förstå eller känna igen dig i hur det är att ha det såhär. Det går nog inte om man inte har ett barn av samma typ och hittills har jag inte träffat någon

Jag. Är. Så. Trött.

Vi hade ju från början tänkt oss två barn, men vi förstår ju att vi har mer än fullt upp med vår dotter, så en till i ekvationen är såklart helt omöjligt (än så länge).

Min faster var tydligen otroligt vild när hon var liten. Jag har hört mängder av historier om hur hon klättrade i gardinerna och inte gick att ha med på resor. En gång höll hon på att drunkna när hon kröp med huvudet före ner i toaletten. Hon blev mycket lugnare ju äldre hon blev och var tydligen världens snällaste tonåring. Hennes ena son var likadan som liten men lugnade sig också.

 

[cherie]

Tänkte på vad olika barn måste vara i en tråd om vobbande - att jobba och vabba samtidigt. Hahahahaha ungefär.

Haha Jag vet! Mina kollegor känner till min dotter så de har aldrig förutsatt något vobbande, men min partners kollegor med mindre insyn nästan förutsätter att han ska arbeta samtidigt som han vabbar. No way liksom Helt omöjligt!

Låter som du ändå har en grabb med liknande kaliber! Just det där att alltid behöva vara nära och hack i häl...