ni hopprädda ryttare?

[__Stilett__]

finns det såna på ett hoppforum?

jag vill också ut och hoppetävla, men jag tycker allt över 80 cm känns svinhögt... förr tävlade jag tom 1 m och tränade 110, men sen gjorde jag uppehåll i många år efter jag drattade av rejält på ett hinder, därefter vill det sig aldrig igen. Blir verkligen jättenervös och har tom ridit för tränare en del nu iår före sommaren i hoppning, men det hjälper ju inte, jag blir tom mer nervös på en träning för instruktör, än vad jag blir om jag hoppar själv lixom...

hur kom ni över hopprädslan?

 

[LillaGeisha]

Sv: ni hopprädda ryttare?

Japp, visst finns det det!

För ett antal år sedan så hoppade jag höga höjder, flög av rejält och bröt ett antal ben. Efter det kom jag inte upp på hästen på länge och rädslan rotade sig djupt.

Jag har inte hoppat alls tills för ca 1,5 år sedan. Då tog jag modet till mig och skuttade över en sockerbit. Efter att ha traglat med små-hinder själv och några låga klubb-hoppningar så tog jag modet till mig och provade att rida för en hopptränare.

Jag har nu ridit för henne i ett halv-år och hoppar nu hinder på runt 1.05-1.10 utan att vara rädd.

Vad som hjälpte mig ,tror jag, är att jag var jätteärlig när jag började för tränaren och talade om att jag var jätterädd. Vi tragglade länge på lägre höjder och tränade mycket lydnad, bom framför hinder och studs osv. Tränaren har därefter smyghöjt när hon ansåg att jag och hästen var redo (även hästen var orutinerad eftersom det är en ren dressyrhäst).

Mitt tipps till dig är alltså att skaffa en tränare som du har stort förtroende för som inte tvingar fram höjderna. En tränare som tycker det är ok att traggla en stund på 60-70 cm hinder och inte höjer för än ni är redo, även om det tar ett år eller två.

Lycka till!

 

[Zuzzi]

Sv: ni hopprädda ryttare?

Nog för att jag inte har tränat högre än 1 meter men då var det på en riktig het häst som hoppade ur alla vinklar. Sen efter ett tag skadade hon ögat så hon såg sämre sen tog åldern ut sin rätt och hon fick nog lite ont, en ridskolehäst, så hon satsade allt hon hade som vanligt men blånitade desto mer

det var ett litet halvblodssto och hennes krashade vi in i ett hinder en gång, efter det blev det så att jag började rida i en dressyrspecial och hoppade inte så mycket mer men har ju alltid småskuttat med min egna travare lite. Han tävlade jag upp till 0,90 på den tiden men sen tog det stopp en dag

blev vansinnigt hopprädd, hinder på 70 var hemska och oxrar klarade jag bara inte. Efter detta fortsatte jag ju min dressyrgrupp där jag trivs alldeles ypperligt men har på sidan om gett mig f*n på att jag SKA ta mig över små hinder med min egna

och så har jag fortsatt, har börjat på mindre hinder och trappat upp och så gärna en bom före så han kommer in på rätt avsprångspunkt så jag också kan hänga med ordentligt och få till det rätt. Men fast har jag varit på dom lägre höjderna då jag inte har haft nån hoppsadel till hästen

tur hade jag när jag skulle rida igen i den andra dressyrgruppen som finns på ridskolan, fick då stallets nog säkraste häst att hoppa på, han blir pigg och stark men nog hoppar han och är väldigt rutinerad. Hoppa gjorde vi och tack vare den hästen så fick man känna att jag kan fortfarande! Jag kan lägga hästen rätt och blir det fel så kommer man över ändå! Jag har styrt bort hästen om jag har börjat rida på en 70cm oxer i ren panikångest men hoppade 90cm oxer med den här hästen i rena glädjeyran

nu i sommar hoppade jag 90 cm med min travare i dressyrsadel utan att tveka samt att jag fick låna en hoppsadel av ridskolan när jag var där på ett träningsläger med min egna häst och hoppade även då en bana med olika höjder (80/90 bl.a) så för mig har det hjälp att ha en riktig läromästare i hoppning

mitt nya motto - bära eller brista

 

[KattisL]

Sv: ni hopprädda ryttare?

Jag var som yngre den tjejen som bara ville hoppa å hoppa å hoppa, det var ju roligast och det va inte läskigt alls!
Men sen kännde man att dressyren fakiskt va rätt kul å då blev det uppehåll från hoppningen, och sen kom övergången till storhäst vilket känndes väldigt mycke annorlundare att hoppa än ponny. Då blev jag på ngt skummt sätt osäker själv, och när man sen blir placerad på osäkra hästar så känndes allt fel och det blev fel.. Sen har jag haft en tränare som lagt höjderna utöver hästens och min kapacitet, vilket inte förstärkt mitt självförtroende nånting alls, bara dragit ner det mer!

Så från att ha gått från en hoppglad ponny-ryttare till en osäker häst-ryttare ska jag nu föröka få bukt med osäkerheten, fast i nuläget känns det ändå som att dressyren blir det jag håller hårt i!

Men som ni tidigare sagt så är en tränare man litar på A och O samt en häst man litar på. och man ska aldrig lägga ribban högre än hästen och sin egen kapacitet!

 

[GALOPP]

Sv: ni hopprädda ryttare?

Samtidigt som jag älskar att hoppa så har jag alltid haft en sorts rädsla som kommer över mig när jag vet att det är hoppträning. Jag längtar innan, men när det väl är dags så blir jag hur nervös som helst... Känns som att jag kommer ramla av, och oroar mig aldeles för mycket.
Kan bero på att jag på hoppträningar har ridit en väldigt studsig/blockig häst ett tag, som blir lite mer än glad... nästan hysterisk när han förstår att vi ska hoppa. Har varit väldigt nära att ramla av nästan varje hoppträning... Sen vet jag ju att jag kan, fast det sitter väl i huvudet.. att "om jag ramlar av".
Kämpar verkligen med hoppningen - och trots att det faktist är det bästa jag vet så är det jobbigt. Jag har blivit tillsagd att ha mer förtroende för hästen, och det hjälper faktist! Sen har jag en väldigt bra ridlärare, som varje lektion övertygar mig om att det inte är farligt.

Kämpa på! Lita på hästen, och en bra tränare är aldrig fel.

 

[alice]

Sv: ni hopprädda ryttare?

Ja då! Vi finns!

När jag köpte min hoppehäst var allt över 80 cm ointagligt! Jag är rädd att vi ska komma fel och att jag ska drutta i backen. Jag har i dagarna debuterat 1,10 på tävling och det känns högt, men ej läskigt längre. Däremot 1,20 orkar jag inte tänka på idag! Mitt knep har varit att hoppa, hoppa, hoppa och återigen hoppa samt att inte ha bråttom. Hoppa på den höjden man tycker är ok och höja aningens och förhoppningsvis upptäcka att det var ju inte så farligt. Man tänjer på gränserna lite i taget! Min hopprädsla är inte botad, men börjar, efter två år, komma under kontroll!

Det är bara att hoppa på!

//Alice

 

[trazel]

Sv: ni hopprädda ryttare?

Jag har varit med om några rejäla vurpor. Den senaste för bara någon vecka sen.

Började redan på B-ponnyn, jag hoppade oftare än honom om man säger så. Inget allvarligt med det lixom, man var ju "ung och dum".

Fortsatte på C-ponnyn och vi gick omkull några gånger, och jag blev rädd. Hon var ändå till säkraste som fanns att hoppa på. Misstagen hade varit tillfälligheter (bländad av solen och sånt). Vi började om, jag grät nu vi skulle gå över en bom, jag stortjöt när vi skulle ta oss över upphöjda bommar. Jag gick in i stallet när någon försökte tvinga mig till att hoppa. En dag så ändrade jag mig, jag visste ju att jag faktiskt KUNDE, det handlade bara om att jag skulle sluta vara orolig. Den dagen hoppade flera hinder på 80 cm, vilket jag inte gjort på många år tidigare. Henne vågade jag hoppa på sen utan problem. Men andra hästar ville jag inte hoppa på och ingen ifrågasatte det överhuvudtaget.

Min D-ponnytid var enbart en dans på rosor, dock med några fall, men aldrig några som gjorde mig rädd. Han var om möjligt ännu säkrare än C-ponnyn. Med honom tävlade jag LA (1,10). Jag lämnade ponnytiden med ett gott självförtroende och en härlig känsla.

Jag tog mig an en storhäst som gått 1,30. Vilken bra övergång det skulle bli! Ibörjan var allt frid och fröjd och vi hopptränade banor på 1,20-1,30 utan att blinka. Sen kom vi igång med tävlandet, och krascherna. Vi skulle börja med att hoppa två 1m-klasser. Han totalvägrade att hoppa. Kollade upp honom med vet, utan att hitta fel. Vi fortsatte träna, det kanske bara var tävlingsnerverna. Jag hade ju varit borta från banan ett tag. Men det fortsatte likadant tills allt stupade. Han snubblade över ett hinder, fick bommen mellan frambenen. Jag såg hur han föll mot mig, liggandes på marken. Sen när jag vaknade ville jag inte hoppa mer. Alltid när jag red emot ett hinder så svartnade det för ögonen. Jag tog mig aldrig igenom det på honom. Jag är tveksam till om jag skulle våga hoppa på honom idag.

Jag började rida en orutinerad häst (smart va? ) i hopp om att inte behöva hoppa högt. Men även orutinerade hästar blir rutinerade så småning om... Idag har vi haft motgångar tillsammans, vi har gått omkull och jag har sett henne fall mot mig. Det har i stället stärkt mitt självförtroende. Det här är ingen dum-snäll häst, hon tänker. Har det blivit så fel en gång, så kommer hon se till att det aldrig händer igen. Det gjorde ju ont även på henne.

Att jag trillar av ner i hindrena kan jag ta, det brukar kännas lite i kroppen bara. Att VI går omkull, det sätter sig i huvudet.
Det sägs att jag skulle få en kossa att hoppa vad som helst, så det är inte så märkligt att jag gått omkull alldeles för många gånger.


Det finns egentligen inget sätt som är rätt att göra på för att bli av med hopprädslan. Det som egentligen är så "fel" blev helt rätt för mig.

Fundera över:

- Vad är det du är rädd för?
- Varför är du rädd?
- Är det en olycka som gjort dig rädd; Gå tillbaka och fundera. Vad kunde du ha gjort annorlunda då? Varför blev det så fel? Är det stor risk att det händer igen?
- Viktigast av allt:
- Hur ska du komma vidare?
- Vill du komma vidare? Har man tillräcklig vilja så kommer man långt.


LYCKA TILL! Hoppas du orkade läsa det sista jag skrev i alla fall.

 

[catta_84]

Sv: ni hopprädda ryttare?

finns det såna på ett hoppforum?

jag vill också ut och hoppetävla, men jag tycker allt över 80 cm känns svinhögt... förr tävlade jag tom 1 m och tränade 110, men sen gjorde jag uppehåll i många år efter jag drattade av rejält på ett hinder, därefter vill det sig aldrig igen. Blir verkligen jättenervös och har tom ridit för tränare en del nu iår före sommaren i hoppning, men det hjälper ju inte, jag blir tom mer nervös på en träning för instruktör, än vad jag blir om jag hoppar själv lixom...

hur kom ni över hopprädslan?

hej! jag åkte av och bröt foten för lite mer än 2 år sen och jag blev riktigt feg efter det.. men det går framåt... jag ska ut och tävla till våren... då kommer både jag och hästen vara redo...

mina tips är:

om du hoppar utan tränare så hoppa inte hinder som du tycker är lite läskiga blir bara pannkaka av de om hästen stannar m.m.

använd dig gärna av utmätt avstånd mellan 2 hinder... så att du vet att det tex ska var 3 galopp språng då känner man sig lite säkrare och vågar rida på lite mer.... avstånd står nog i TR.

ha inte så stora förväntningar på träningen.... se till att du hittar en tränare som du litar på... detta är jätte viktigt!!! som inte pressar dig för mycket i början...

mitt sista tips är att hoppa olika hästar... det behöver inte vara högt utan bara skutta små hinder.... detta stärker dig som ryttare då man gärna hamnar i ett mönster när man rider samma häst....


hoppas du får nytta av dessa tips då dom har hjälpt mig väldigt mycket under dessa 2 år.....

var aldrig rädd för att backa i träningen om du känner dig osäker...

och en sak till... låt det inte gå mer än en vecka mellan varje hopp tillfälle... gärna 2 gånger i veckan så kommer du komma in i rutinerna!!!


lycka till å håll i manen när det känns allt för läskigt