Jag brukar göra en (underbar!) rawfood frukoströra baserad på groddade nakenhavrekorn. För det ändamålet så groddar jag en stor bunke nakenhavre en gång i veckan. Nakenhavren är lite långsammare att grodda än t ex mungbönor och linser, och det brukar ta några dagar innan nakenhavren börjar gro. Men nu vid senaste groddningen så blev jag förvånad över hur snabbt jag såg att kornen började spricka upp. Jag konstaterade på morgonen att nakenhavren nog var klar för att blandas ihop med övriga ingredienser och planerade att göra det samma kväll. När jag på kvällen lyfte på duken till bunken så möttes jag av en hel havreäng! :-) Jag har aldrig sett dom växa så snabbt tidigare.
Och då slog en tanke plötsligt ner i huvudet på mig – dom vet om att det är vår ute!
Mina små nakenhavrekorn under kökshandduken i bunken inne i hörnet på min köksbänk känner på något sätt på sig att det har börjat våras därute, och växer därför med en kraft och hastighet som jag inte tidigare skådat!
Man brukar ju säga att ”det ligger vår i luften” (”vi har vår i luften – var har ni er, flickor?”... hö hö hö hö
), och kanske ligger det mer i det än jag kunde tro.
Nakenhavrekornen VET....
Gud så häftig naturen är!
Jag förstår egentligen inte hur jag kunde bli en sån flummis. :-) Jag har ju faktiskt fått en strikt naturvetenskaplig uppfostran i grund och botten, och tidigare levde jag väl mest ”som alla andra” och svalde utan att ifrågasätta det sätt som jag uppfattade att man ”skulle” leva på, med prylhets, utseendefixering, statusjakt och konsumtionsfrossa. Men det var inte jag. Inom mig väntade ett flummisfrö på att få gro. Och nu har det grott. ;-)
När jag mådde som sämst av stressrelaterad ohälsa för några år sedan, så kände jag mig överkänslig för alla sinnesintryck. Det kändes som om jag var hudlös mot omgivningen, och ljud, ljus, lukter och andra sinnesintryck blev så stora att dom fullkomligt överväldigade mig. Det kändes som om min känslighet mot allting i hela världen hade skruvats upp minst 500%. När jag var tvungen att gå ut med hunden gick jag i ett litet skogsområde som låg precis brevid där jag bodde då. Jag var så orkeslös att jag rörde mig långsammare än en snigel och var dessutom tvungen att stanna upp och vila var femte minut ungefär. Det var då jag började krama träd. :-) Det började med att jag lutade mig mot nån trädstam för att vila och inte falla ihop, men då upptäckte jag att det faktiskt kändes lite speciellt. Åtminstone vissa träd. Någon gång fick jag ett infall och vände mig om och omfamnade trädstammen istället. Och döm om min förvåning när det gav mig en väldigt speciell upplevelse! Det var som om jag genomströmmades av en helt annan energi, och mitt känsloläge och sinnesstämning förändrades direkt. Jag förstod verkligen ingenting.
Jag har fortsatt att krama träd. Och jag upplever fortfarande en effekt av det. Och jag fattar fortfarande ingenting. Såhär ska ju inte världen fungera, enligt all tillgänglig logik...
Men det gäller att välja sitt träd med omsorg. När jag började krama träd i skogsdungen där jag bodde förut så fanns där en särskild björk – en mäktig gammal jättegigant som växte mitt i skogen. Just den gav den största effekten. Där jag bor nu finns det många mäktiga gamla vindpinade tallar – ”värktallar” – och flera av dom funkar utmärkt. Jag kramade en senast nu i helgen – en superhäftig ”big mama”-tall som står på ett berg vid havet där det har legat en fornborg. Och jag kan inte låta bli att bli alldeles fascinerad av hur det påverkar mig. Det är som om det sprids ett lugn i hela kroppen på mig, och jag går in i ett helt annat känsloläge. Det närmaste jag kan beskriva det är som att svepa en alkoholhaltig dryck efter en stressig dag på jobbet, och bara känna hur alla spänningar löses upp - man blir glad, avslappnad och laidback.
(Krama träd borde dock vara snällare mot levern. )
Det är så konstigt. Jag förstår inte vad det är som händer. Det verkar liksom inte vara särskilt vedertaget. Jag hör aldrig någon annan som berättar om att dom blir höga av att krama träd. :-) Men likväl så ger det mig en häftig upplevelse, och jag tänker att skitsamma om det egentligen inte ska funka så – det funkar så för mig, och då kan jag väl lika gärna passa på att njuta av det och krama ett och annat träd då och då.
Apropå att känna konstiga saker: Vid en resa till ett annat land en gång besökte vi en pampig gammal kyrka. Jag gick runt utanför kyrkan och insöp dess atmosfär och tittade på hur den var byggd. Eftersom jag kan få känsloförnimmelser av att beröra stenar också så la jag handen på en av stenarna som kyrkan var uppmurad av. Jag fick en känsla av historiska tider, uråldrig vishet och harmoni. Jag gick vidare runt kyrkan, och lite längre bort stannade jag till och la handen på en annan sten. Genast fylldes jag av en helt annan känsla av isande obehag och rädsla. När vi sedan gick den guidade visningen av kyrkan så berättade guiden att en del av kyrkan var den ursprungliga delen, som var byggd för väldigt länge sedan, men att kyrkan sedan hade byggts till av krigsfångar under andra världskriget. Gissa vilken del den "obehagliga stenen" satt på!....
Det där tycker jag är himla konstigt. Jag brukar inte prata om sånt, dvs att jag känner så underliga grejer, för jag vill inte pracka på någon annan min konstiga verklighet och jag har alltid intalat mig själv att det bara är larv, att det inte existerar. Men nu har jag blivit lite mer uppgiven och tillåtande. Alltså, det existerar ju i min värld i mitt huvud... Jag upplever helt klart det jag upplever och känner det jag känner. Det är inte logiskt och det kanske inte är någon annan som överhuvudtaget upplever samma sak, känner likadant eller ens förstår. Men för mig är det högst verkligt med förändrade känslolägen av att beröra träd och stenar. Vilket stör min inbillade världsordning, för så SKA det ju inte fungera - egentligen... :-)
I alla fall - tillbaks till naturen. Jag har funderat på hur det kommer sig att jag blev "sånhär". Och på ett sätt funderar jag på om jag kanske har blivit religiös, och min gud är naturen.
Jag har alltid ansett mig vara ateist och jag har haft svårt för religion. När jag har läst religiösa texter har jag tidigare stört mig på allt gudaprat, eftersom jag inte har förstått det eller känt att jag har kunnat relatera till det. Men när jag började inse att jag själv har ett närmast religiöst förhållande till naturen så provade jag att byta ut alla ”Gud” mot ”naturen” istället, och då började det plötsligt bli begripligt även för min lilla ickereligiösa hjärna... :-)
Naturen fyller mig med kärlek, förundran, respekt, mening, skönhet, tacksamhet och tillit. Jag mår som allra bäst närjag får vara i naturen.
Jag känner en sorg över att människan och hennes moderna samhällen har distanserat sig så från naturen. Jag känner en sorg varje gång jag upplever beteenden som jag uppfattar som naturavståndstagande eller storhetsvansinniga (av typen ”vi är så smarta så vi står över naturlagarna - vi kan manipulera naturen till att uppfylla våra påhittade behov hur vi vill”). Jag känner en sorg när jag ser att vi har våldfört oss på dom ekologiska systemen och sprider miljögifter som förstör balansen – både i naturen och allt som lever i den, INKLUSIVE OSS SJÄLVA.
Det här engagerar mig mycket. Jag inser att jag har lämnat min tilldelade roll i den cyniska generationen och – ve och fasa och gud förbjude – blivit både engagerad, flummig och miljömupp!
(förlåt! :-)
Och då slog en tanke plötsligt ner i huvudet på mig – dom vet om att det är vår ute!
Mina små nakenhavrekorn under kökshandduken i bunken inne i hörnet på min köksbänk känner på något sätt på sig att det har börjat våras därute, och växer därför med en kraft och hastighet som jag inte tidigare skådat!
Man brukar ju säga att ”det ligger vår i luften” (”vi har vår i luften – var har ni er, flickor?”... hö hö hö hö
), och kanske ligger det mer i det än jag kunde tro.Nakenhavrekornen VET....
Gud så häftig naturen är!
Jag förstår egentligen inte hur jag kunde bli en sån flummis. :-) Jag har ju faktiskt fått en strikt naturvetenskaplig uppfostran i grund och botten, och tidigare levde jag väl mest ”som alla andra” och svalde utan att ifrågasätta det sätt som jag uppfattade att man ”skulle” leva på, med prylhets, utseendefixering, statusjakt och konsumtionsfrossa. Men det var inte jag. Inom mig väntade ett flummisfrö på att få gro. Och nu har det grott. ;-)
När jag mådde som sämst av stressrelaterad ohälsa för några år sedan, så kände jag mig överkänslig för alla sinnesintryck. Det kändes som om jag var hudlös mot omgivningen, och ljud, ljus, lukter och andra sinnesintryck blev så stora att dom fullkomligt överväldigade mig. Det kändes som om min känslighet mot allting i hela världen hade skruvats upp minst 500%. När jag var tvungen att gå ut med hunden gick jag i ett litet skogsområde som låg precis brevid där jag bodde då. Jag var så orkeslös att jag rörde mig långsammare än en snigel och var dessutom tvungen att stanna upp och vila var femte minut ungefär. Det var då jag började krama träd. :-) Det började med att jag lutade mig mot nån trädstam för att vila och inte falla ihop, men då upptäckte jag att det faktiskt kändes lite speciellt. Åtminstone vissa träd. Någon gång fick jag ett infall och vände mig om och omfamnade trädstammen istället. Och döm om min förvåning när det gav mig en väldigt speciell upplevelse! Det var som om jag genomströmmades av en helt annan energi, och mitt känsloläge och sinnesstämning förändrades direkt. Jag förstod verkligen ingenting.
Jag har fortsatt att krama träd. Och jag upplever fortfarande en effekt av det. Och jag fattar fortfarande ingenting. Såhär ska ju inte världen fungera, enligt all tillgänglig logik...
Men det gäller att välja sitt träd med omsorg. När jag började krama träd i skogsdungen där jag bodde förut så fanns där en särskild björk – en mäktig gammal jättegigant som växte mitt i skogen. Just den gav den största effekten. Där jag bor nu finns det många mäktiga gamla vindpinade tallar – ”värktallar” – och flera av dom funkar utmärkt. Jag kramade en senast nu i helgen – en superhäftig ”big mama”-tall som står på ett berg vid havet där det har legat en fornborg. Och jag kan inte låta bli att bli alldeles fascinerad av hur det påverkar mig. Det är som om det sprids ett lugn i hela kroppen på mig, och jag går in i ett helt annat känsloläge. Det närmaste jag kan beskriva det är som att svepa en alkoholhaltig dryck efter en stressig dag på jobbet, och bara känna hur alla spänningar löses upp - man blir glad, avslappnad och laidback.
(Krama träd borde dock vara snällare mot levern.
)Det är så konstigt. Jag förstår inte vad det är som händer. Det verkar liksom inte vara särskilt vedertaget. Jag hör aldrig någon annan som berättar om att dom blir höga av att krama träd. :-) Men likväl så ger det mig en häftig upplevelse, och jag tänker att skitsamma om det egentligen inte ska funka så – det funkar så för mig, och då kan jag väl lika gärna passa på att njuta av det och krama ett och annat träd då och då.
Apropå att känna konstiga saker: Vid en resa till ett annat land en gång besökte vi en pampig gammal kyrka. Jag gick runt utanför kyrkan och insöp dess atmosfär och tittade på hur den var byggd. Eftersom jag kan få känsloförnimmelser av att beröra stenar också så la jag handen på en av stenarna som kyrkan var uppmurad av. Jag fick en känsla av historiska tider, uråldrig vishet och harmoni. Jag gick vidare runt kyrkan, och lite längre bort stannade jag till och la handen på en annan sten. Genast fylldes jag av en helt annan känsla av isande obehag och rädsla. När vi sedan gick den guidade visningen av kyrkan så berättade guiden att en del av kyrkan var den ursprungliga delen, som var byggd för väldigt länge sedan, men att kyrkan sedan hade byggts till av krigsfångar under andra världskriget. Gissa vilken del den "obehagliga stenen" satt på!....
Det där tycker jag är himla konstigt. Jag brukar inte prata om sånt, dvs att jag känner så underliga grejer, för jag vill inte pracka på någon annan min konstiga verklighet och jag har alltid intalat mig själv att det bara är larv, att det inte existerar. Men nu har jag blivit lite mer uppgiven och tillåtande. Alltså, det existerar ju i min värld i mitt huvud... Jag upplever helt klart det jag upplever och känner det jag känner. Det är inte logiskt och det kanske inte är någon annan som överhuvudtaget upplever samma sak, känner likadant eller ens förstår. Men för mig är det högst verkligt med förändrade känslolägen av att beröra träd och stenar. Vilket stör min inbillade världsordning, för så SKA det ju inte fungera - egentligen... :-)
I alla fall - tillbaks till naturen. Jag har funderat på hur det kommer sig att jag blev "sånhär". Och på ett sätt funderar jag på om jag kanske har blivit religiös, och min gud är naturen.
Jag har alltid ansett mig vara ateist och jag har haft svårt för religion. När jag har läst religiösa texter har jag tidigare stört mig på allt gudaprat, eftersom jag inte har förstått det eller känt att jag har kunnat relatera till det. Men när jag började inse att jag själv har ett närmast religiöst förhållande till naturen så provade jag att byta ut alla ”Gud” mot ”naturen” istället, och då började det plötsligt bli begripligt även för min lilla ickereligiösa hjärna... :-)
Naturen fyller mig med kärlek, förundran, respekt, mening, skönhet, tacksamhet och tillit. Jag mår som allra bäst närjag får vara i naturen.
Jag känner en sorg över att människan och hennes moderna samhällen har distanserat sig så från naturen. Jag känner en sorg varje gång jag upplever beteenden som jag uppfattar som naturavståndstagande eller storhetsvansinniga (av typen ”vi är så smarta så vi står över naturlagarna - vi kan manipulera naturen till att uppfylla våra påhittade behov hur vi vill”). Jag känner en sorg när jag ser att vi har våldfört oss på dom ekologiska systemen och sprider miljögifter som förstör balansen – både i naturen och allt som lever i den, INKLUSIVE OSS SJÄLVA.
Det här engagerar mig mycket. Jag inser att jag har lämnat min tilldelade roll i den cyniska generationen och – ve och fasa och gud förbjude – blivit både engagerad, flummig och miljömupp!
(förlåt! :-)
