Nästan som en miniridkurs

Min ridskola har en facebooksida där man kan byta eller sälja lektioner. Den sidan är fullkomligt livsfarlig. Ridskolan har många lektioner och många ryttare per lektion, vilket innebär att det är ganska bra ruljans på annonser med folk som vill byta eller sälja lektioner. Är man lite ridsugen är det som att stå framför en oändlig buffé... Livsfarligt. Och i och med att jag var just lite ridsugen så - utan att det egentligen var meningen - hade jag plötsligt bokat in mig på att rida två lektioner samma kväll: en dressyrlektion och en hopplektion, med en timmes paus emellan.
Och helt plötsligt fick en vanlig sketen måndagkväll lite extra glans...

Dressyrlektionen fick jag ägna åt att återbekanta mig med herr Mighty Bell, en snygg gul ganska finlemmad kille med fin jämn bläs. Jag red honom någon gång när han var ny och tyckte att han var ganska trevlig, men har sen jag började igen sett att han kan ha lite protestreaktioner mot ryttaren ibland. Och med tanke på att flera av de andra ”nykomlingarna” jag red innan jag slutade på ridskolan förra gången har varit ganska annorlunda nu mot när jag satt på dom sist, så kändes det ändå som ett hyfsat oskrivet blad.

Mighty kan vara grinig i boxen och är en av de få hästar som det faktiskt finns rekommendationer om att vara noga med att binda upp vid skötsel. Jag blev ändå lite förvånad när jag tyckte att jag fick en bra respons på mitt beteende. Han verkade alltså inte arg bara för att jag var inne i boxen, utan det var något i mitt beteende som han reagerade på. Då är det ju mycket lättare att styra. Om han grinade illa så stod jag bara lugnt och andades, började smeka honom över kroppen med händerna istället för med borsten, och kom att massera bakdel och hals på honom. Och han verkade helt klart uppskatta det, med tanke på att han faktiskt stod med öronen framåt mest hela tiden jag gjorde iordning honom!

Jag tog med mig den tanken in i ridningen. Min uppfattning om Mighty var att han var enormt känslig, men kanske inte främst för vikt eller hjälper, utan mer psykiskt. Jag fick känslan av att han inte vill känna sig instängd eller forcerad. Mentalt reagerade han stort på små saker jag gjorde, och var jag bara lugn, mjuk, avslappnad och konsekvent så upplevde jag honom som riktigt positiv och lyhörd.

Det var en riktigt trevlig lektion och jag hade väldigt roligt på ryggen av gulingen. Han var lättsam och följsam, och när jag väl hade ställt in mig på honom och justerat mina kroppsdelar och hjälper så att dom var på rätt plats , så tyckte jag att det gick riktigt bra. Vi gjorde en rolig övning där vi började med att rida öppna en liten bit längs långsidan, för att sedan "ta med oss väggen" och gå in i en sluta på en diagonal linje in till medellinjen och sedan rakt fram ut på spåret igen. Och särskilt i högervarvet så kändes övergångarna mellan öppnan och slutan läckra som en jäkla gräddbakelse! Mighty var mjuk och lätt att ställa och forma, och just i övergångarna kändes det verkligen hur bakdelen kom med och in en liten bit extra under hästen. Moment av ryttarporr, verkligen.

Efter en liten paus var det upp på hästryggen igen, denna gång på en för mig okänd häst. Dunja, ett ganska mörkbrunt stort sto med stallets längsta öron. :-) Av det jag har sett av henne så ser hon ganska trevlig ut, men inte helt enkel att rida. Hon gick lektionen innan, men till hoppningen var jag tvungen att tränsa om henne för hon skulle visst gå på hackamore. Ryttaren innan hade jobbat igenom henne ordentligt, så jag kände att jag hade en hel del gratis när jag satt upp. Dunja var en riktigt trevlig bekantskap, i mitt tycke inte allt för olik fina Coiette faktiskt. Ett coolt tufft sto utan krusiduller, lite svårjobbad men ändå med motor.

Hopplektionen var på en lägre lektionsnivå, och det är verkligen stor skillnad på lektionerna på de olika nivåerna måste jag säga. Och det tycker jag nog att ridskolan ska ha en eloge för. Nån skillnad ska det ju vara, om man bryr sig om att kategorisera upp lektionerna. Den lägre nivån innebar en enklare övning med inte alls lika många språng eller lika höga hinder, och nästan halva lektionen ägnades åt att vänta på min tur att få skutta lite... Men Dunja var med på noterna och lätt att plocka upp igen efter dom långa väntepauserna. Hon var riktigt på mot hindrena, vilket var trevligt, men hade inte alls lika mjuka och trevliga språng som Coiette.

Vi fick trots allt bra språng och Dunja var lättreglerad - fram till sista övningen, för då satsade Dunja på ett helt annat hinder än vad jag hade tänkt mig, vilket resulterade i att det blev missförstånd och mer än lovligt vingligt fram och tillbaks mot det sista språnget. Ridläraren berättade att dom hade kört en annan övning med samma hinderplacering förra hopplektionen, och Dunja körde helt enkelt bara på den övning hon hade gjort senast. Hjärtat då! Här skulle ryttaren ha varit lite mer tydlig helt enkelt...

Men bortsett från det förvirrade avslutet så gick allt som smort och Dunja var en riktigt trevlig bekantskap!

Och idag är värk-i-kroppen bara förnamnet..... Men det var det helt klart värt!