När vet man att det är dags, att det är rätt att göra?

[Sofffi]

Har en 26 åring som nu senaste vinter, hur vi än försökte, inte blev till något. Han var undernärd (inte smal), bukig, glanslös, hålögd, utan livsgnista.... Och då fick han redan maxgiva av sojakross, lusern flera kg varje dag, samt betfor och annat som jag inte kommer ihåg längre (alltid uträknade foderstater). Har varje vinter haft det jobbigt med denna kille de senaste 5 åren, men nu de senaste 2 vintrarna har det blivit värre och värre. Tänderna är dåliga i skick, så han får inte höet tuggat ordentligt längre. Veterinär sade att det verkar som att hans kropp inte riktigt klarar av att ta upp/omvandla näringen från kraftfoder längre, och med bara lusern och liknande så blir det så enorma mängder så han äter inte upp det (redan testat) Har gått igenom alla tänkbara fodersorter på dessa 4 år, en del med bättre resultat, en del med katastrofala resultat. Jag sitter redan nu och fasar för nästa vinter....
Nu är han dock fint i skick, då det finns gräs, och han får tilläggsfoder fortfarande varje dag. Han är pigg och alert, älskar då man rider ut med honom, fart finns det och han har livsgnistan tillbaka, precis som alla andra somrar. Vintertid då man rider så är han bara irriterad och..... jaa, svårt att förklara, men han vill inte.
OBS! Han rids inte varje dag och inte hårt heller!
Jag har en till häst också, som kommer att åka på bete tillsammans med andra hästar inom de närmaste veckorna. Den äldre klarar dock inte av att vara ute dygnet runt mera, så det blir det av och an med honom morgon/kväll till/från beteshagen. Och då står han ensam i stallet nattetid. Han blir inte galen av att stå ensam, men det är ju en liten stress för honom i alla fall. Och han gnäggar lite nu som då och spejar efter kompisen. Äter gör han och så, inget sparkande eller liknande, men spejar och gnäggar i alla fall.
Nu funderar jag på om det kanske är dags att ta bort honom, nu då hans kompis far på bete. Dels för att han då inte behöver ta denna stress med att vara ensam och dels för att.... han blir inte bättre och han blir inte yngre, det finns inte löständer till hästar, och hösten/vintern kommer ju igen, precis som alla andra år, tyvärr.
Samtidigt så gråter jag bara av tanken på att ta bort honom, och funderar om det är det rätta att göra eller inte. Kanske han kan klara sig en vinter till? Eller ska jag ta bort honom nu, då han är i bästa skick, med livsgnistan tillbaka och han är den underbara gubbe som jag köpte en gång i tiden?
Han är verkligen mitt allt! Hur ska jag överleva utan mitt hjärta?
Jag har varit tvungen att avliva djur tidigare i mitt liv (inte hästar) men då har det oftast handlat om sjukdom, så det har inte funnits något alternativ. Nu känns det för j*vligt, då jag ska bestämma över en annan individs liv, utan någon sjukdom som spelar in på beslutet.
Jag är så fram och tillbaka.... Och det är så nära inpå (bara någon vecka kvar).... Kan någon säga hur ni tänker? Om ni har tagit bort en vän, hur tänkte ni? Hur visste Ni att nu är rätta tiden, och att det var rätt beslut från Er sida?

 

[tuaphua]

Har en 26 åring som nu senaste vinter, hur vi än försökte, inte blev till något. Han var undernärd (inte smal), bukig, glanslös, hålögd, utan livsgnista.... Och då fick han redan maxgiva av sojakross, lusern flera kg varje dag, samt betfor och annat som jag inte kommer ihåg längre (alltid uträknade foderstater). Har varje vinter haft det jobbigt med denna kille de senaste 5 åren, men nu de senaste 2 vintrarna har det blivit värre och värre. Tänderna är dåliga i skick, så han får inte höet tuggat ordentligt längre. Veterinär sade att det verkar som att hans kropp inte riktigt klarar av att ta upp/omvandla näringen från kraftfoder längre, och med bara lusern och liknande så blir det så enorma mängder så han äter inte upp det (redan testat) Har gått igenom alla tänkbara fodersorter på dessa 4 år, en del med bättre resultat, en del med katastrofala resultat. Jag sitter redan nu och fasar för nästa vinter....
Nu är han dock fint i skick, då det finns gräs, och han får tilläggsfoder fortfarande varje dag. Han är pigg och alert, älskar då man rider ut med honom, fart finns det och han har livsgnistan tillbaka, precis som alla andra somrar. Vintertid då man rider så är han bara irriterad och..... jaa, svårt att förklara, men han vill inte.
OBS! Han rids inte varje dag och inte hårt heller!
Jag har en till häst också, som kommer att åka på bete tillsammans med andra hästar inom de närmaste veckorna. Den äldre klarar dock inte av att vara ute dygnet runt mera, så det blir det av och an med honom morgon/kväll till/från beteshagen. Och då står han ensam i stallet nattetid. Han blir inte galen av att stå ensam, men det är ju en liten stress för honom i alla fall. Och han gnäggar lite nu som då och spejar efter kompisen. Äter gör han och så, inget sparkande eller liknande, men spejar och gnäggar i alla fall.
Nu funderar jag på om det kanske är dags att ta bort honom, nu då hans kompis far på bete. Dels för att han då inte behöver ta denna stress med att vara ensam och dels för att.... han blir inte bättre och han blir inte yngre, det finns inte löständer till hästar, och hösten/vintern kommer ju igen, precis som alla andra år, tyvärr.
Samtidigt så gråter jag bara av tanken på att ta bort honom, och funderar om det är det rätta att göra eller inte. Kanske han kan klara sig en vinter till? Eller ska jag ta bort honom nu, då han är i bästa skick, med livsgnistan tillbaka och han är den underbara gubbe som jag köpte en gång i tiden?
Han är verkligen mitt allt! Hur ska jag överleva utan mitt hjärta?
Jag har varit tvungen att avliva djur tidigare i mitt liv (inte hästar) men då har det oftast handlat om sjukdom, så det har inte funnits något alternativ. Nu känns det för j*vligt, då jag ska bestämma över en annan individs liv, utan någon sjukdom som spelar in på beslutet.
Jag är så fram och tillbaka.... Och det är så nära inpå (bara någon vecka kvar).... Kan någon säga hur ni tänker? Om ni har tagit bort en vän, hur tänkte ni? Hur visste Ni att nu är rätta tiden, och att det var rätt beslut från Er sida?

Jag tog bort min gamling innan han behövde bli dålig. Han var då 30 år och reds och tränades fortfarande. Han fick en vecka ledigt. Och jag tyckte han såg lite stel ut när jag var tillbaks. Det hade nog gått att rida igång honom utan problem igen. Men han hade haft en fin sommar på bete med sin bästis.
Han hade bra tänder och inga problem med att ta upp näring.
Han var min bästa vän och familj efter 20 år ihop. Jag saknar honom varje dag. Men jag ångrar inte mitt beslut. Han fick sluta med värdighet. Det tycker jag man bör ge dem efter allt de gjort för oss. Hur hemskt det än känns att vara utan dem.

 

[TheRedLightning]

Har en 26 åring som nu senaste vinter, hur vi än försökte, inte blev till något. Han var undernärd (inte smal), bukig, glanslös, hålögd, utan livsgnista.... Och då fick han redan maxgiva av sojakross, lusern flera kg varje dag, samt betfor och annat som jag inte kommer ihåg längre (alltid uträknade foderstater). Har varje vinter haft det jobbigt med denna kille de senaste 5 åren, men nu de senaste 2 vintrarna har det blivit värre och värre. Tänderna är dåliga i skick, så han får inte höet tuggat ordentligt längre. Veterinär sade att det verkar som att hans kropp inte riktigt klarar av att ta upp/omvandla näringen från kraftfoder längre, och med bara lusern och liknande så blir det så enorma mängder så han äter inte upp det (redan testat) Har gått igenom alla tänkbara fodersorter på dessa 4 år, en del med bättre resultat, en del med katastrofala resultat. Jag sitter redan nu och fasar för nästa vinter....
Nu är han dock fint i skick, då det finns gräs, och han får tilläggsfoder fortfarande varje dag. Han är pigg och alert, älskar då man rider ut med honom, fart finns det och han har livsgnistan tillbaka, precis som alla andra somrar. Vintertid då man rider så är han bara irriterad och..... jaa, svårt att förklara, men han vill inte.
OBS! Han rids inte varje dag och inte hårt heller!
Jag har en till häst också, som kommer att åka på bete tillsammans med andra hästar inom de närmaste veckorna. Den äldre klarar dock inte av att vara ute dygnet runt mera, så det blir det av och an med honom morgon/kväll till/från beteshagen. Och då står han ensam i stallet nattetid. Han blir inte galen av att stå ensam, men det är ju en liten stress för honom i alla fall. Och han gnäggar lite nu som då och spejar efter kompisen. Äter gör han och så, inget sparkande eller liknande, men spejar och gnäggar i alla fall.
Nu funderar jag på om det kanske är dags att ta bort honom, nu då hans kompis far på bete. Dels för att han då inte behöver ta denna stress med att vara ensam och dels för att.... han blir inte bättre och han blir inte yngre, det finns inte löständer till hästar, och hösten/vintern kommer ju igen, precis som alla andra år, tyvärr.
Samtidigt så gråter jag bara av tanken på att ta bort honom, och funderar om det är det rätta att göra eller inte. Kanske han kan klara sig en vinter till? Eller ska jag ta bort honom nu, då han är i bästa skick, med livsgnistan tillbaka och han är den underbara gubbe som jag köpte en gång i tiden?
Han är verkligen mitt allt! Hur ska jag överleva utan mitt hjärta?
Jag har varit tvungen att avliva djur tidigare i mitt liv (inte hästar) men då har det oftast handlat om sjukdom, så det har inte funnits något alternativ. Nu känns det för j*vligt, då jag ska bestämma över en annan individs liv, utan någon sjukdom som spelar in på beslutet.
Jag är så fram och tillbaka.... Och det är så nära inpå (bara någon vecka kvar).... Kan någon säga hur ni tänker? Om ni har tagit bort en vän, hur tänkte ni? Hur visste Ni att nu är rätta tiden, och att det var rätt beslut från Er sida?

Här i stallet hade de ett gammalt fjordsto som skulle tas bort då hon var gammal (tror hon blev 28 år), det sades att hon skulle tas bort, men de ville ge henne en fin sista sommar och ta bort på hösten. Jag har för mig att det blev inte riktigt så och hästen fick gå en vinter till. Om jag inte missminner mig började det lite episoder när hon blev dålig, sen var det nog strax innan sommaren, då kollapsade troligen hennes organ, så hon fick akut avlivas.
Det blev inte riktigt som planerat och jag tror att det är bättre att ge hästen ett värdigt slut än att den ska behöva lida innan den tas bort. Visst det kommer va tufft, men en död häst lider inte, det gör människan som är kvar, men frukta inte. Jag inbillar mig att när det är dags för oss människor att dö, träffar vi dom som dött innan oss, vare sig det är djur eller människor.

Jag tror att i ditt fall skulle du kunna ta bort hästen antingen nu när kompisen åker på bete, eller ge hästen en fin sista sommar (ta farväl av hästen på bästa sätt) och ta bort när hösten kommer. Jag tror att du kommer ångra dig när vinter kommer och ni haft sådana problem med vintrarna innan, tyvärr blir de nog inte bättre.
Oavsett vilket alternativ du än väljer så får du tänka på vad du vill och vad som är bäst för hästen. Jag tror du kommer göra ett klokt val.

 

[Centaur]

Här i stallet hade de ett gammalt fjordsto som skulle tas bort då hon var gammal (tror hon blev 28 år), det sades att hon skulle tas bort, men de ville ge henne en fin sista sommar och ta bort på hösten. Jag har för mig att det blev inte riktigt så och hästen fick gå en vinter till. Om jag inte missminner mig började det lite episoder när hon blev dålig, sen var det nog strax innan sommaren, då kollapsade troligen hennes organ, så hon fick akut avlivas.
Det blev inte riktigt som planerat och jag tror att det är bättre att ge hästen ett värdigt slut än att den ska behöva lida innan den tas bort. Visst det kommer va tufft, men en död häst lider inte, det gör människan som är kvar, men frukta inte. Jag inbillar mig att när det är dags för oss människor att dö, träffar vi dom som dött innan oss, vare sig det är djur eller människor.

Jag tror att i ditt fall skulle du kunna ta bort hästen antingen nu när kompisen åker på bete, eller ge hästen en fin sista sommar (ta farväl av hästen på bästa sätt) och ta bort när hösten kommer. Jag tror att du kommer ångra dig när vinter kommer och ni haft sådana problem med vintrarna innan, tyvärr blir de nog inte bättre.
Oavsett vilket alternativ du än väljer så får du tänka på vad du vill och vad som är bäst för hästen. Jag tror du kommer göra ett klokt val.

Snälla, sluta säg "en död häst/katt/hund lider inte"! En död människa lider heller inte, men att man inte lider när man är död får inte vara ett argument eller en ursäkt för avlivning. Djur har också stor vilja att leva, större än vad en del människor har...

 

[Centaur]

Jag tror du redan vet att det är dags för din häst att vandra vidare. Du har försökt att göra allt för honom men det hjälper inte. Då finns det till slut bara en sak kvar att göra.

Jag hade velat vänta till hösten men om det är så att hans kompis måste resa bort och inget sällskap finns och han mår dåligt av det så är det inte fel att göra det nu.

Det är extremt tufft att ta den beslutningen men jag har iaf känt i hjärtat att nej, nu går det inte längre, lidandet är för stort. Har förlorat många djur. Två hästar. Den ena väldigt brått, trots att han var 28 var han i fint skick men en dag kunde han plötsligt inte resa sig. Den andra mer planerad. Han var sjuk men inte så att han måste avlivas av djurskyddsskäl. Men han blev trots alla tänkbara insatser sjuk igen och igen, han var sjuk och hade ont mer än han var frisk det sista året. Det fanns inget mer jag kunde göra för dem annat än att hjälpa dem vidare.

 

[Korven]

Snälla, sluta säg "en död häst/katt/hund lider inte"! En död människa lider heller inte, men att man inte lider när man är död får inte vara ett argument eller en ursäkt för avlivning. Djur har också stor vilja att leva, större än vad en del människor har...

Vad har du för alternativ till TS?

 

[TheRedLightning]

Snälla, sluta säg "en död häst/katt/hund lider inte"! En död människa lider heller inte, men att man inte lider när man är död får inte vara ett argument eller en ursäkt för avlivning. Djur har också stor vilja att leva, större än vad en del människor har...

Varför får inte det vara ett argument för det? Är det bättre att djuret lider då? Att låta ett djur lida tycker jag är hemskare än att avliva för att djuret ska slippa lida.

 

[Ingela123]

Finns det inte möjlighet att ha båda hästarna tillsammans inne under natten i sommar?

När det är dags att avsluta hästens liv är inget enkelt beslut, men själv har jag tänkt när lidandet blir för mycket. Diskutera gärna med din veterinär för att få sakkunniga råd. Och helst också efter favoritperioden på året (vilket ofta är efter sommaren, då de flesta gillar färskt gräs och långa dagar i gräshagen).
När du väl bestämt dig, så är mitt tips att planera avslutningen väl, så du får den som du vill ha den.
Vår 28-åriga D-ponny är jättepigg och rids regelbundet, men har problem med matsmältningen, och jag hoppas han har flera år kvar.
Ha en fin sommar!

 

[Boj]

Man vet är mitt enkla svar, och du vet redan och det visar ditt inlägg på. Indirekt vill du ha andra svar som ger dig hopp, du kommer att få såna svar men om dessa kommer att ge dig hopp vet jag inte. Vi måste alltid ha våra hästar i åtanke, och nej jag tror djur är lite klokare och mer förstående inför döden än vad vi människor är. Vi är människor och vill behålla kvar det vi håller kärt så länge det är möjligt, och kanske tyvärr pga ett lidande som djuret får ta.

Lycka till med ditt beslut.

 

[Efwa]

Snälla, sluta säg "en död häst/katt/hund lider inte"! En död människa lider heller inte, men att man inte lider när man är död får inte vara ett argument eller en ursäkt för avlivning. Djur har också stor vilja att leva, större än vad en del människor har...

Jag tänkte givetvis inte säga att du ska tycka som jag så ta inlägget precis för vad det är, en förklaring från en som tycker uttrycket är ett bra uttryck.

För mig är det precis därför jag tar bort mina djur, för att de inte ska lida. Hur de eventuellt kan lida är givetvis olika för olika djur, att vandra runt, skadade för livet o.s.v.
När det är dött så kommer det inte behöva ha ont, inte vandra runt eller vara stressat så för mig är det ett jättebra uttryck som kan få en att tänka till lite mer åt ansvarshållet.

Jag tror det är få djur som avlivas på grund av uttrycket men kan inte se något större fel med det.
Å andra sidan ser jag allt för många djur som BORDE avlivas där uttrycket inte gör någon skillnad heller.

 

[Billy]

Har en 26 åring som nu senaste vinter, hur vi än försökte, inte blev till något. Han var undernärd (inte smal), bukig, glanslös, hålögd, utan livsgnista.... Och då fick han redan maxgiva av sojakross, lusern flera kg varje dag, samt betfor och annat som jag inte kommer ihåg längre (alltid uträknade foderstater). Har varje vinter haft det jobbigt med denna kille de senaste 5 åren, men nu de senaste 2 vintrarna har det blivit värre och värre. Tänderna är dåliga i skick, så han får inte höet tuggat ordentligt längre. Veterinär sade att det verkar som att hans kropp inte riktigt klarar av att ta upp/omvandla näringen från kraftfoder längre, och med bara lusern och liknande så blir det så enorma mängder så han äter inte upp det (redan testat) Har gått igenom alla tänkbara fodersorter på dessa 4 år, en del med bättre resultat, en del med katastrofala resultat. Jag sitter redan nu och fasar för nästa vinter....
Nu är han dock fint i skick, då det finns gräs, och han får tilläggsfoder fortfarande varje dag. Han är pigg och alert, älskar då man rider ut med honom, fart finns det och han har livsgnistan tillbaka, precis som alla andra somrar. Vintertid då man rider så är han bara irriterad och..... jaa, svårt att förklara, men han vill inte.
OBS! Han rids inte varje dag och inte hårt heller!
Jag har en till häst också, som kommer att åka på bete tillsammans med andra hästar inom de närmaste veckorna. Den äldre klarar dock inte av att vara ute dygnet runt mera, så det blir det av och an med honom morgon/kväll till/från beteshagen. Och då står han ensam i stallet nattetid. Han blir inte galen av att stå ensam, men det är ju en liten stress för honom i alla fall. Och han gnäggar lite nu som då och spejar efter kompisen. Äter gör han och så, inget sparkande eller liknande, men spejar och gnäggar i alla fall.
Nu funderar jag på om det kanske är dags att ta bort honom, nu då hans kompis far på bete. Dels för att han då inte behöver ta denna stress med att vara ensam och dels för att.... han blir inte bättre och han blir inte yngre, det finns inte löständer till hästar, och hösten/vintern kommer ju igen, precis som alla andra år, tyvärr.
Samtidigt så gråter jag bara av tanken på att ta bort honom, och funderar om det är det rätta att göra eller inte. Kanske han kan klara sig en vinter till? Eller ska jag ta bort honom nu, då han är i bästa skick, med livsgnistan tillbaka och han är den underbara gubbe som jag köpte en gång i tiden?
Han är verkligen mitt allt! Hur ska jag överleva utan mitt hjärta?
Jag har varit tvungen att avliva djur tidigare i mitt liv (inte hästar) men då har det oftast handlat om sjukdom, så det har inte funnits något alternativ. Nu känns det för j*vligt, då jag ska bestämma över en annan individs liv, utan någon sjukdom som spelar in på beslutet.
Jag är så fram och tillbaka.... Och det är så nära inpå (bara någon vecka kvar).... Kan någon säga hur ni tänker? Om ni har tagit bort en vän, hur tänkte ni? Hur visste Ni att nu är rätta tiden, och att det var rätt beslut från Er sida?

Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Jag lät en av mina hundar "leva för länge" för att jag vara svag och tänkte på mig själv. Hunden var egentligen inte heller sjuk utan bara gammal men med det kom en massa problem för honom som jag blundade för. Jag åkte bort en vecka och när jag kom tillbaka "såg" jag verkligen hur illa det var med honom och tog beslutet direkt. Nu efteråt är jag arg på mig själv för att jag lät honom gå över gränsen för ett värdigt liv och sa till mig själv att aldrig mer ska mina djur lida för att jag är svag. Ett värdigt liv tycker jag är att kunna tillgodose de grundläggande behoven. Vad vill en häst ha? Mat, vatten, skydd för väder och vind, hästkompisar och kunna känna att de kan fly från faror. Att inte kunna hålla hull trots alla tänkbara "recept", tvingas stå inne själv ger inte hästen grundläggande behov. Att ta bort ett älskat djur är bland det svåraste som finns, men att gå och se "ditt hjärta" tappa i hull och stå och kalla på kompisar är bara för din egen skull.
Jag tror att du innerst inne redan vet svaret. Styrka till dig

 

[Similitude]

Man vet när det är dags då djuret inte längre har ett bra liv året runt. Det är inte ok att hålla djur för "på sommaren mår han/hon strålande". Sommaren är så kort. Vintern är jättelång. Ett djur måste få må bra jämt. Inte bara vissa delar av året...

 

[Ridinglady]

Jag tog bort mitt älskade halvblod som jag haft i 24 år när han var 30. Han var lite stel i benen och hade lite svårt att hålla vikten det sista året. Jag har en mycket klok veterinär som jag litar helt på så jag bad henne titta på hästen och ge sin mening. Vi resonerade lite och kom fram till att låta honom leva över den kommande sommaren och sedan ta bort honom på hösten innan uppställningen. Detta för att han inte skulle behöva få ont i sina ben där kotorna började bli veka, för att inte riskera att komma ut och hitta honom liggande utan att komma upp i hagen eller stallet en dag och för att inte denna en gång lättfödda häst skulle sluta sina dagar som ett benrangel ...När beslutet väl var taget stod jag fast vid det och jag har aldrig ångrat mig. Avlivningen gjordes hemma och gick väldigt lugnt och fint.