När var ni redo för en ny häst igen?

[amandam95]

Hej!

I början av det här året fick jag ta bort min gamla ponny som jag haft i 13 år, sedan jag var 14. Redan efter en vecka var jag tillbaka i stallet igen, första gångerna bara grät jag när jag var där men samtidigt kändes det tryggt och hemma att vara där eftersom det varit en så stor del av mitt liv under så lång tid. Jag har under den tiden som jag varit utan min häst ridit och pysslat med andra hästar i stallet, men saknade ganska snabbt det där med att ha en som är min egen. Började kolla på hästannonser och tog kontakt med några och kände att det kändes rätt att skaffa en ny ganska så snart, delvis för att få något annat att fokusera på och som en hjälp i läkningen av sorgen.
Men nu är det som att det senaste tiden sjunkit in för mig att han faktiskt är borta och att den enda hästen jag faktiskt vill ha är ju egentligen han. Det var som att jag febrilt började leta efter en annan häst för att slippa hantera sorgen efter honom och istället låta mig slukas upp av spänningen av en ny häst. Börjar känna nu att jag nog inte är redo mentalt att knyta det bandet igen till en annan häst, känner lite som att det aldrig kommer att bli samma sak. Är samtidigt lite rädd för detta då jag väldigt gärna vill ha en egen som jag så småningom kan få samma band till som med min förra, känner att jag behöver ha hästarna i mitt liv och att det inte riktigt räcker för mig att rida andras och rida en massa olika hela tiden. För mig har ridningen aldrig varit det viktigaste, utan bandet med hästen är det som stått i centrum. Genom alla år av psykisk ohälsa har min häst funnits där som en trygg punkt som alltid fått mig att må bra, men nu är den trygga punkten plötsligt borta och det skrämmer mig att jag kanske aldrig kan få den igen.

Ni som förlorat era älskade vänner, hur lång tid tog det innan ni skaffade ny? Och kände ni då att ni var redo att ta er an en annan häst känslomässigt, eller blev det bara så automatiskt när den nya hästen väl var där? Det känns just nu som att min förra lämnat ett tomrum som inte kan fyllas igen, saknaden är så fruktansvärt stor efter honom och jag känner egentligen att han är den enda hästen jag vill ha..

 

[Myzan87]

Jag fick akut ta bort min ponny som jag hade haft i 19år dvs sen jag var 14 och hon var nyfödd. Vi hade också hängt ihop i ur och skur så det blev lite utav en chock. Men jag hade också min gamle sen typ 11-12 år tillbaka så det var nödvändigt att fortsätta ändå.
men jag börjad kolla efter ett föl/åring redan efter några dagar och efter en månad så hade jag köpt den jag såg först på annons, ett sto på drygt 6månader. Det kändes rätt, det var min nya häst helt enkelt

Sen är det en lång bit innan man får den där ordlösa kommunikationen. Och det är många gånger jag saknar känslan av att veta exakt hur min nya fungerar. Men o andra sidan så är det skillnad på att känna varandra i 19år och 2år.

 

[amandam95]

Jag fick akut ta bort min ponny som jag hade haft i 19år dvs sen jag var 14 och hon var nyfödd. Vi hade också hängt ihop i ur och skur så det blev lite utav en chock. Men jag hade också min gamle sen typ 11-12 år tillbaka så det var nödvändigt att fortsätta ändå.
men jag börjad kolla efter ett föl/åring redan efter några dagar och efter en månad så hade jag köpt den jag såg först på annons, ett sto på drygt 6månader. Det kändes rätt, det var min nya häst helt enkelt

Sen är det en lång bit innan man får den där ordlösa kommunikationen. Och det är många gånger jag saknar känslan av att veta exakt hur min nya fungerar. Men o andra sidan så är det skillnad på att känna varandra i 19år och 2år.

Åh okej, ja det är klart att det är stor skillnad beroende på hur länge man känt hästen. Det var ju absolut inte klockrent mellan mig och min gamla häst dom första åren, utan det växte ju fram med tiden. Men det är väl mycket det jag saknar när jag rider och hanterar andras hästar, den där självklarheten och trygghet som fanns mellan honom och mig. Vill ha den där känslan av att man känner hästen utan och innan. Men man kanske inte behöver vänta på att känna sig mentalt redo innan man skaffar ny, tänker att det kanske kommer naturligt med tiden att man bygger upp det där bandet med den nya hästen också. Det är svårt, har varit mycket i livet utöver bortgången av hästen senaste tiden så det är väl det som gör mig lite "desperat" också.. Han försvann ifrån mig under helt fel tidpunkt i livet kan man säga.

 

[Oknytt]

Nu senast hade jag en paus på 3 månader då min förra häst gick bort under väldigt akuta och traumatiska omständigheter och jag ville initialt inte ha något överhuvudtaget att göra med häst ever again typ. Och då hade jag ändå "tur i oturen" att jag bara ägt honom prick en månad så hann aldrig riktigt bonda med honom. Sålde bort precis allt då i hästväg efter att han dog. Men så efter ca två månader började jag känna att jag faktiskt nog ändå ville våga mig på en ny kompis och saknade stallet och allt pyssel något enormt. Har dock fortfarande lite PTSD med den nya hästen då jag blev väldigt snabbt otroligt förtjust i henne och vi klickar på alla plan så är otroligt rädd att förlora henne. Kommer det ske ja då slutar jag nog faktiskt helt med hästar för gott.

 

[Blyger]

Jag kollade och la handpenning på en ny häst innan jag tog bort min ponny (planerad avlivning, hon blev aldrig frisk från sin skada).
Sen dröjde det några månader innan nya hästen faktiskt kom hem, men vilken tröst det var att han var på gång, så att säga. Jag började leta ganska omgående efter att jag tog bort hästen jag hade innan ponnyn också.

 

[Ullmerkott]

När min gamla gick bort började jag kolla på annonser och rida andra hästar nästan direkt, och 4 månader senare köpte jag en ny. Han var verkligen en once-in-a-lifetimehäst som jag känt i 10 år, men mot slutet var det mycket skador och diverse sjukdomar, så med facit i hand hade jag redan gjort en stor del av sorgearbetet när han till slut blev allvarligt sjuk och måste somna in.

Nya hästen gick bort i en traumatisk olycka i höstas. Det tog mig mycket hårdare, även om jag inte hunnit få samma band till henne som till min gamla. Det är först nu ett halvår senare som jag ens börjar bli sugen på att kanske börja rida igen.

 

[Myzan87]

Åh okej, ja det är klart att det är stor skillnad beroende på hur länge man känt hästen. Det var ju absolut inte klockrent mellan mig och min gamla häst dom första åren, utan det växte ju fram med tiden. Men det är väl mycket det jag saknar när jag rider och hanterar andras hästar, den där självklarheten och trygghet som fanns mellan honom och mig. Vill ha den där känslan av att man känner hästen utan och innan. Men man kanske inte behöver vänta på att känna sig mentalt redo innan man skaffar ny, tänker att det kanske kommer naturligt med tiden att man bygger upp det där bandet med den nya hästen också. Det är svårt, har varit mycket i livet utöver bortgången av hästen senaste tiden så det är väl det som gör mig lite "desperat" också.. Han försvann ifrån mig under helt fel tidpunkt i livet kan man säga.

Jag tror att man får ha i minnet att man inte ska hitta en kopia av sin förra häst utan en ny individ som känns bra. Man växer ihop också

 

[QueenLilith]

För mig tog det 5 år. Fick ta bort min förre som kanske inte va en bra match i grunden. För mycket nerv. Red inte ut i skogen och åkte av en del. Men när det väl klickade i dressyren så va hon helt jävla magisk att rida. Red en del träningar och clinic på henne och hon gav en sån jävla ridkänsla. Men kunna inte slappna av med henne. Inte ens promenad i skogen gick. Dock otroligt mycket smärta när jag fick ta bort henne. Red andra hästar ett tag men inte samma känsla som med en egen. Så tog paus. Köpte en ny förre året lite på impuls. Då man aldrig vet vad som händer i livet. Har inte ångrat mig. Men jobbigt att försöka hitta rätt stall för oss.

 

[SkorpSmulan]

Hej!

I början av det här året fick jag ta bort min gamla ponny som jag haft i 13 år, sedan jag var 14. Redan efter en vecka var jag tillbaka i stallet igen, första gångerna bara grät jag när jag var där men samtidigt kändes det tryggt och hemma att vara där eftersom det varit en så stor del av mitt liv under så lång tid. Jag har under den tiden som jag varit utan min häst ridit och pysslat med andra hästar i stallet, men saknade ganska snabbt det där med att ha en som är min egen. Började kolla på hästannonser och tog kontakt med några och kände att det kändes rätt att skaffa en ny ganska så snart, delvis för att få något annat att fokusera på och som en hjälp i läkningen av sorgen.
Men nu är det som att det senaste tiden sjunkit in för mig att han faktiskt är borta och att den enda hästen jag faktiskt vill ha är ju egentligen han. Det var som att jag febrilt började leta efter en annan häst för att slippa hantera sorgen efter honom och istället låta mig slukas upp av spänningen av en ny häst. Börjar känna nu att jag nog inte är redo mentalt att knyta det bandet igen till en annan häst, känner lite som att det aldrig kommer att bli samma sak. Är samtidigt lite rädd för detta då jag väldigt gärna vill ha en egen som jag så småningom kan få samma band till som med min förra, känner att jag behöver ha hästarna i mitt liv och att det inte riktigt räcker för mig att rida andras och rida en massa olika hela tiden. För mig har ridningen aldrig varit det viktigaste, utan bandet med hästen är det som stått i centrum. Genom alla år av psykisk ohälsa har min häst funnits där som en trygg punkt som alltid fått mig att må bra, men nu är den trygga punkten plötsligt borta och det skrämmer mig att jag kanske aldrig kan få den igen.

Ni som förlorat era älskade vänner, hur lång tid tog det innan ni skaffade ny? Och kände ni då att ni var redo att ta er an en annan häst känslomässigt, eller blev det bara så automatiskt när den nya hästen väl var där? Det känns just nu som att min förra lämnat ett tomrum som inte kan fyllas igen, saknaden är så fruktansvärt stor efter honom och jag känner egentligen att han är den enda hästen jag vill ha..

Jag har alltid haft flera hästar så även när någon har gått bort så har jag haft dom andra kvar.

Men när jag fick ta bort min förra hund tog det ett år och då blev jag mer eller mindre påtvingad en hund men det gick ganska fort så hade hon en klar plats i hjärtat även om jag egentligen inte tyckte att jag var redo.

Nu har jag en häst som kommer att lämna ett enormt tomrum och efter henne kanske jag kan ha häst men jag tror inte att det någonsin kommer att vara på "samma sätt" hon är så otroligt speciell.

 

[Vira]

Jag hade min ponny i elva år och hon fick avlivas akut. Det tog ett år för mig innan jag gick in i ett stall igen, då som medryttare. Höll på något halvår, men tyckte inte att det gav det jag ville ha och så slutade jag. Det är fyra år sedan, och jag har inte suttit på en häst sedan dess.

Jag tror inte att det någonsin kommer att bli samma sak igen, för den här ponnyn hade jag från 12-23 års ålder och levde ett liv där hon liksom var nummer ett. Nu har jag man, barn och jobb och ett liv där en häst aldrig skulle kunna få det känslomässiga (eller tidsmässiga) utrymme som hon fick. Hon var liksom min bästa vän, jag hade tid att hänga i stallet och stå och klia henne en halvtimme i sträck och det var så självklart hon och jag.

MEN om jag hade den platsen i livet så tror jag att jag skulle ha kunnat skaffa en ny häst typ när jag blev medryttare (dvs ett år efter att min ponny gick bort), och jag är rätt övertygad om att den inom 1-2 år också skulle vara mig oerhört kär. Min allra första ponny ägde jag i mindre än två år växte ur henne), och det tog nog flera år innan jag tyckte lika mycket om min nya ponny som jag hade tyckt om den gamla. Den gamla ponnyn var rätt speciell och rent objektivt mer av en drömponny för mig, medan den nya var rätt vanlig. Ändå blev den nya till sist min stora kärlek och mitt livs hästkärlek, det behövdes bara tid.

 

[Fiorano]

För mig har det varit en stor tröst att ganska omgående köpa en ny häst. Sist gick det dock alldeles för fort och jag köpte en häst andra tyckte jag skulle ha istället för vad jag egentligen ville ha. Dumt dumt dumt. Så följ helt och hållet din egen magkänsla vad som känns rätt. Kanske har du drömt om en typ av häst som din förra inte var? Det är som aldrig hälsosamt att jämföra. Tänk att den nya hästen är en ny sorts kärlek och inte samma som din förra häst.