När skulle DU hämnas?

Sv: När skulle DU hämnas?

Skulle du lära dig att ta plats mot en bil? Eller vad menade han?

Generella kränkningar tänkte jag inte på, utan oförrätter som drabbar mig (eller någon jag bryr mig om). Jag är hygglig på att skaka av mig dem - men de som fäster, de gör det alldeles för länge.

Ja. Det var min undfallande feminina stil, lite offermentalitet så där, som gjorde att jag blev påkörd av en bilist som genast smet. Om jag fattade rätt. (Lite som att klä sig anständigt om man vågar sig ut på kvällen.)

Ett av mina gamla ex har fortfarande inte kommit över att jag dumpade hen. Hen kokar av avsky när vi någon gång stöter ihop. Det är över 20 år sedan. Och en dumpning är ju inte ens en riktig kränkning, om man ser till alternativen. Vilka nu alternativen kan vara när det är dags att dumpa.

Men jag antar att du tänker på sådant som faktiskt är oförrätter, inte bara jobbiga saker som oundvikligen händer?
 
Sv: När skulle DU hämnas?

Vi får hoppas då att du inte klär dig lika feminint när du är ute i trafiken, helt enkelt.

När någon gör något elakt mot mig - det är sånt jag tänker på.
 
Sv: När skulle DU hämnas?

Att någon gör något fel mot mig blir ju inte bättre av att jag gör nåt tillbaka? Ser inte vad jag skulle få ut av det. Snarare vore det ju att visa att jag är likadan själv. Hämnd ger mig inget. Tänker inte så.

Beklagar vad du utsattes för. Bra att du anmälde.
 
Sv: När skulle DU hämnas?

KL

jag är något så in i helvete långsint!!

Men hämnd? Näe....


Dessutom finns det en befrielse i ilska. Jag blir arg fort och lätt. Och jag blir väldigt arg. Kommer från en genuin porslinkrossarfamilj :)

har jag väl blivit arg och fått utlopp så kan jag en timme senare för mitt liv inte komma på varför jag blev arg :D Då är det borta. För evigt.
 
Sv: När skulle DU hämnas?

Jag är en långsint, rättshaverist, men jag tror inte på hämnd. Vissa människor skulle jag helst vilja grilla över långsam eld, men jag har insett att det hjälper inte mig.

Bara för att de blir synd om ett gubbslem, blir det inte mindre synd om mig och det hjälper inte mig att få rätsida på mitt liv. Ingen balans blir återställd. Det är inte heller så att folk lär sig av med sitt beteende för att de råkar illa ut, för det mesta ser de inte sambandet med hur de själva agerat utan uppfattar sig som stackars offer. Hämnd leder alltså sällan något till. Man minskar inte sin egen smärta, man får inte beteendet att upphöra (oftast inte med mindre än STG - skjut tig gräv). Det är svårt att hämnas utan att solka sin egen själ.

Sin egen tid, energi och fantasi behöver man för att komma vidare och leva sitt eget liv. Oftast har idioterna redan tagit för mycket.
 
Sv: När skulle DU hämnas?

Det är intressant, jag tycker det märks på buke vilka som är långsinta och vilka som inte är det..... om man vågar skriva så utan att råka få på käften....
 
Sv: När skulle DU hämnas?

kl

Jag försöker vara så långsint som det gagnar mig att vara i den mån jag kan styra över det. När en konflikt eller oförrätt är utredd eller sonad är jag oftast klar med ilskan och behöver inte ytterligare tid för att släppa det.

I andra fall(outredda konflikter, oförrätter jag aldrig kommer kunna få upprättelse för etc.) kan ilska vara uppiggande och ge mig en skön känsla av att jag står upp för mig själv. I sådana lägen skulle tankar på hämnd kanske kunna vara behagliga och nästan välgörande, föreställer jag mig. Personligen har jag förvisso aldrig varit sådan att jag vältrar mig i fantasier om ljuv hämnd, men jag kan förstå att det i en viss fas kan kännas bra.

Faktisk hämnd tror jag däremot inte alls på.
 
Sv: När skulle DU hämnas?

Jag kan inte hindra andra från att försöka sätta sig på mig, men jag kan se till att de inte sitter bekvämt.

En polisanmälan hade räckt för mig, då är verkligen min åsikt om det hela framförd, att det sen är en idiot kan jag inte göra så mycket åt och idioter förtjänar inte ens energi.

(Blandis, som är kortsint)
 
Sv: När skulle DU hämnas?

Jag är inte långsint.
Och det är tur det för mitt minne är helt sjukt väl fungerade.
Det vore bra om jag skulle kunna glömma litet mera.

Men ve den som kliver på mig eller sätter sig på mig och vägrar att kliva av och ge sig i väg, den får det inte roligt.
Så fort som den backat undan och slutat upp med att besvära mig så släpper jag det däremot.
Omedelbart.
 
Sv: När skulle DU hämnas?

Men jag orkar verkligen inte lägga energi på att haka upp mig på saken.
Jag kan bli jättearg (etc) men jag släpper det på en gång sen. På riktigt. Jag glömmer tom. Jag skulle kunna komma ihåg saker i all evighet.

Det har naturligtvis krävt lite övning men nu kommer jag inte ens ihåg hur de allra värsta passagerarna ser ut, så alla får ett glatt leende varje morgon även om vi bråkade igår :D
 
Sv: När skulle DU hämnas?

Men jag orkar verkligen inte lägga energi på att haka upp mig på saken.

Fast det gör jag inte. Det verkar vidrigt, det håller jag med om. Det är mer så att jag inte glömmer (vissa typer av) oförrätter, och så kommer jag ihåg dem vid behov, så att säga. Jag går inte runt och ältar dem, tack och lov för det.

När det gäller dina passagerare, så är din metod den enda raka, tror jag! Hela kollektivtrafiken skulle bli ett helvete om förare och passagerar gick runt och hyste agg. (Om jag någon gång tycker att en förare gör fel, så känner jag ändå inte igen den föraren nästa gång jag ser hen. Jag hoppas att de förare som tycker att jag gör fel, inte heller känner igen mig sedan.)
 
Sv: När skulle DU hämnas?

Jag glömmer allt. Även privat. Förr kom jag ihåg allt men det äter upp mig inifrån, jag har inte hjärnkapacitet nog längre att lagra sådant.
Det går inte annars.


Ja nu bråkar jag ju så lite det går. Imorse blev en kollega misshandlad igen av en som inte ville betala. Brutet finger b la. Jag försöker undvika sånt så långt det går men det är ingen garanti.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp