När ridningen går dåligt

[Lutten]

Behöver nog mest skriva av mig och ventilera mina tankar...
Har tre hästar. En swb, 17 år som jag precis börjat rehaba efter en gaffelbandsskada. Vet inte än hur återställd han kommer bli, men han är en klippa att rida Haft honom i 16 år och han är inte alls anledning till det här inlägget.

Häst nr 2 är en arab på 4 år, inriden utan brådska i år, tränas på halvfart nu från marken. Fick en hård smäll efter en skentur orsakad av ett kraftigt åskoväder som tvååring. Det var bäckenet som tog smällen. Vet. var/ är givetvis inkopplad, men ingen klinik undersökning. En social och arbetsglad häst som dock är väldigt reaktiv vilket hon var även innan skadan. Bar mig lite dumt åt för 1,5 månad sedan så att hon bockade av mig och det blev ett besök till akuten Har suttit på henne ett par gånger sedan dess men tänker att en paus med ridningen är vad vi två som ekipage behöver just nu.

Och så till häst nr 3. Varmblodig travare 12 år. Enligt tidigare ägare har hon varit misskött och misshandlad. En introvert och osäker häst. Från början gick hon med de andra, men så fort hon känner sig det minsta trängd så slår hon utan förvarning. Fick in en oturlig spark på min swb som fick en griffelbensfraktur förra året och därför går hon nu i egen hage jämte de andra och verkar vara tillfreds med det. Funkade inte alls i ridningen för ett år sedan, åkte till klinik med henne och hon var halt på alla fyra... Fick behandlingar och kändes mycket bättre. Ska göra en check på henne om 5 veckor när det blir återbesök för min swb. Har den sista tiden jobbat henne mycket från marken med nh för att få en bättre kommunikation. Tycker hon har börjat komma ut från sitt skal lite grann och istället för att bli superstressad blir hon bara stressad och visar humör. Vilket jag ändå tycker är positivt, att hon visar humör. Men hon kändes inte alls tillfreds idag när jag red på henne och tränade halt från skritt. Blir inte klok på vad jag ska göra med henne.

Utan att gå in för mycket på detaljer: hur hanterar ni era känslor när ni känner er som värdelösa hästägare/tränare? Jag försöker att inte känna mig känslomässigt påverkad när jag tränar hästarna när det inte blir i närheten som jag tänkt mig, men det går inte.. Hur hanterar man egentligen motgångar känslomässigt? Jag är en av de mest envisa personerna jag känner och det känns som en nackdel när träningen inte går som planerat. Hur gör man för att bryta tankemönster mitt i träningen? Hur får man sin hjärna att i tid fatta att man måste byta taktik eller övning nu och inte när man har avslutat träningspasset?

Kan ju tillägga att jag letar lämplig tränare i nh, western och problemlösning i närheten men häromkring känns som allt är inriktat på hoppning och dressyr. Inte alls vad mina två "problem"hästar behöver.

 

[Ray]

Behöver nog mest skriva av mig och ventilera mina tankar...
Har tre hästar. En swb, 17 år som jag precis börjat rehaba efter en gaffelbandsskada. Vet inte än hur återställd han kommer bli, men han är en klippa att rida Haft honom i 16 år och han är inte alls anledning till det här inlägget.

Häst nr 2 är en arab på 4 år, inriden utan brådska i år, tränas på halvfart nu från marken. Fick en hård smäll efter en skentur orsakad av ett kraftigt åskoväder som tvååring. Det var bäckenet som tog smällen. Vet. var/ är givetvis inkopplad, men ingen klinik undersökning. En social och arbetsglad häst som dock är väldigt reaktiv vilket hon var även innan skadan. Bar mig lite dumt åt för 1,5 månad sedan så att hon bockade av mig och det blev ett besök till akuten Har suttit på henne ett par gånger sedan dess men tänker att en paus med ridningen är vad vi två som ekipage behöver just nu.

Och så till häst nr 3. Varmblodig travare 12 år. Enligt tidigare ägare har hon varit misskött och misshandlad. En introvert och osäker häst. Från början gick hon med de andra, men så fort hon känner sig det minsta trängd så slår hon utan förvarning. Fick in en oturlig spark på min swb som fick en griffelbensfraktur förra året och därför går hon nu i egen hage jämte de andra och verkar vara tillfreds med det. Funkade inte alls i ridningen för ett år sedan, åkte till klinik med henne och hon var halt på alla fyra... Fick behandlingar och kändes mycket bättre. Ska göra en check på henne om 5 veckor när det blir återbesök för min swb. Har den sista tiden jobbat henne mycket från marken med nh för att få en bättre kommunikation. Tycker hon har börjat komma ut från sitt skal lite grann och istället för att bli superstressad blir hon bara stressad och visar humör. Vilket jag ändå tycker är positivt, att hon visar humör. Men hon kändes inte alls tillfreds idag när jag red på henne och tränade halt från skritt. Blir inte klok på vad jag ska göra med henne.

Utan att gå in för mycket på detaljer: hur hanterar ni era känslor när ni känner er som värdelösa hästägare/tränare? Jag försöker att inte känna mig känslomässigt påverkad när jag tränar hästarna när det inte blir i närheten som jag tänkt mig, men det går inte.. Hur hanterar man egentligen motgångar känslomässigt? Jag är en av de mest envisa personerna jag känner och det känns som en nackdel när träningen inte går som planerat. Hur gör man för att bryta tankemönster mitt i träningen? Hur får man sin hjärna att i tid fatta att man måste byta taktik eller övning nu och inte när man har avslutat träningspasset?

Kan ju tillägga att jag letar lämplig tränare i nh, western och problemlösning i närheten men häromkring känns som allt är inriktat på hoppning och dressyr. Inte alls vad mina två "problem"hästar behöver.

Jag har kämpat hela livet med att inte bli känslomässigt påverkad när saker inte går som jag tänkt.
Och inte lyckats alls faktiskt.

Men något som distraherar och flyttar fokus brukat vara bra. Det är dock kortvarigt eftersom min hjärna fort vill tillbaka och grotta ner sig i dåliga saker och scenarior....

 

[Hoarfrost]

Nu rider jag "bara" på ridskola (samt har varit medryttare) men hade samma problem i massor med år. När det inte gick bra på lektion hamnade jag i en nedåtgående spiral där något först gick fel och sen kom tankar som "vad dåligt det går", "vem som helst här hade kunnat förhindra att det blev fel", "jag rider dåligt", "jag är inte bra på att rida - det är bara att acceptera" osv. Blev att jag slutade rida i stället för att göra något åt saken så att säga.

För mig vände det enormt när jag började skriva om mina lektioner här på buke, faktiskt. Att sätta sig ner och skriva och fundera på vad vi gjorde och vad som gick bra/mediokert/dåligt. Sedan fundera på varför det gick bra, varför det gick mediokert och hur ska jag vända det till bra, varför gick det dåligt. Till slut kunde jag nästan ta med mig skrivandet in på lektionen på något vis. Svårt att förklara.
Men det resulterade i att när något gick dåligt hamnade jag inte i den nedåtgående spiralen med dåliga tankar och slutade att rida, utan jag började tänka "nämen? varför då? hur ska jag ändra på det?".

Håller på med att försöka ta med det in i andra aspekter av livet också, eftersom problemet följt mig hela livet på alla möjliga vis.

 

[warg]

Jag håller med @Hoarfrost om att analys är ett bra botemedel. Jag hade en tränare som lärde mig att aldrig värdera vad som händer utan att tänka i objektiva termer istället. Inte "upptagningen från ökningen blev dålig" utan "i upptagningen tappade vi bakbenens påskjut och vikten hamnade på bogarna". Det senare är ju så mycket mer konstruktivt på alla sätt, och går också att ganska lätt hitta en lösning på - sen behöver förstås inte lösningen vara enkel att genomföra. Jag fick också leta orsakssamband - "jag gjorde si, då skedde så. Intressant". Även detta helt utan andra värderingar än att det är intressant att faktiskt upptäcka orsak och verkan. Detta var alltså en helt vanlig dressyrtränare, som själv ridit i landslaget. Just det förhållningssättet som hon gav mig har varit värdefullt i min fortsatta ridutbildning.

 

[Snubbelfot]

Utan att gå in för mycket på detaljer: hur hanterar ni era känslor när ni känner er som värdelösa hästägare/tränare? Jag försöker att inte känna mig känslomässigt påverkad när jag tränar hästarna när det inte blir i närheten som jag tänkt mig, men det går inte.. Hur hanterar man egentligen motgångar känslomässigt? Jag är en av de mest envisa personerna jag känner och det känns som en nackdel när träningen inte går som planerat. Hur gör man för att bryta tankemönster mitt i träningen? Hur får man sin hjärna att i tid fatta att man måste byta taktik eller övning nu och inte när man har avslutat träningspasset?

Jag vet inte hur stor hjälp det är för dig, men i mitt fall underlättar mitt grundläggande mindset - som är ganska fritt från tävlingsinstinkt, har uttalat lång stubin och stort tålamod, och innebär att jag ofta ser vägen som mer intressant än målet. Det betyder å ena sidan att jag aldrig kommer att t ex rida några högre tävlingsklasser, men å andra sidan att jag kanske(!) har aningen lättare att byta fokus och släppa prestige under träning och djurhantering. Man är så olika där; mitt ex kunde snöa in på samma moment långa stunder och nöta, uttalat målmedvetet... och rider föga förvånande mycket bättre än jag. Men jag vill gärna tro att jag och min häst kanske haft litet roligare, oftare. Fast detta är alltså inget jag medvetet väljer eller prioriterar utan helt enkelt så jag funkar som default liksom.

Rent konkret, när träningen inte går riktigt som jag hoppats, så är min första åtgärd att bryta till något helt annat, en helt annan typ av övning eller aktivitet. En universell favorit både för mig och hästen är den stora pilatesbollen, den går att använda i hela spannet av ambition från ren kravlös lek till mer utstuderade övningar. Att jaga bollen fem minuter brukar rensa hjärnan både på hästen och mig.
Sedan, när vi stöter på problem, så brukar jag plocka isär momenten. Separera ner till helt grundläggande beståndsdelar om det behövs, etablera/checka/"sätta" dem en efter en, och sedan börja kombinera ihop dem igen. Jag har inte hittat någon bättre taktik än den.

Känslomässigt lutar jag mig mycket mot vad jag tror att hästen upplever, vilket jag i sin tur tror är lättare för mig än för någon med större tävlingdriv. För hästen finns det förstås inget egenvärde i att göra en perfekt rollback eller hålla spåret spikrakt, det är ju värden som bara jag uppskattar. Och utifrån att hans upplevelse är mitt ansvar så tycker jag inte att det är svårt att - när det behövs - backa ner till en nivå där han får lov att "bara vara häst" en stund.

@Lutten, du har PM om tränare.

 

[Lutten]

Jag vet inte hur stor hjälp det är för dig, men i mitt fall underlättar mitt grundläggande mindset - som är ganska fritt från tävlingsinstinkt, har uttalat lång stubin och stort tålamod, och innebär att jag ofta ser vägen som mer intressant än målet. Det betyder å ena sidan att jag aldrig kommer att t ex rida några högre tävlingsklasser, men å andra sidan att jag kanske(!) har aningen lättare att byta fokus och släppa prestige under träning och djurhantering. Man är så olika där; mitt ex kunde snöa in på samma moment långa stunder och nöta, uttalat målmedvetet... och rider föga förvånande mycket bättre än jag. Men jag vill gärna tro att jag och min häst kanske haft litet roligare, oftare. Fast detta är alltså inget jag medvetet väljer eller prioriterar utan helt enkelt så jag funkar som default liksom.

Rent konkret, när träningen inte går riktigt som jag hoppats, så är min första åtgärd att bryta till något helt annat, en helt annan typ av övning eller aktivitet. En universell favorit både för mig och hästen är den stora pilatesbollen, den går att använda i hela spannet av ambition från ren kravlös lek till mer utstuderade övningar. Att jaga bollen fem minuter brukar rensa hjärnan både på hästen och mig.
Sedan, när vi stöter på problem, så brukar jag plocka isär momenten. Separera ner till helt grundläggande beståndsdelar om det behövs, etablera/checka/"sätta" dem en efter en, och sedan börja kombinera ihop dem igen. Jag har inte hittat någon bättre taktik än den.

Känslomässigt lutar jag mig mycket mot vad jag tror att hästen upplever, vilket jag i sin tur tror är lättare för mig än för någon med större tävlingdriv. För hästen finns det förstås inget egenvärde i att göra en perfekt rollback eller hålla spåret spikrakt, det är ju värden som bara jag uppskattar. Och utifrån att hans upplevelse är mitt ansvar så tycker jag inte att det är svårt att - när det behövs - backa ner till en nivå där han får lov att "bara vara häst" en stund.

@Lutten, du har PM om tränare.

Jag funkar nog tyvärr som ditt ex. Jag bestämmer mig oftast för en viss uppgift jag ska göra med hästen och när det inte funkar så fastnar jag i tanken. Har ändå blivit lite bättre på att avbryta när det inte går bra men jag behöver bli ännu mer konkret samt hitta ett bra neutral/utgångsläge med travaren. Kanske bör ställa en timer i mobilen och ge dagens övning max 10 minuter för att påminna mig själv...

 

[Lutten]

Jag har kämpat hela livet med att inte bli känslomässigt påverkad när saker inte går som jag tänkt.
Och inte lyckats alls faktiskt.

Men något som distraherar och flyttar fokus brukat vara bra. Det är dock kortvarigt eftersom min hjärna fort vill tillbaka och grotta ner sig i dåliga saker och scenarior....

Precis så är det för mig med. Å andra sidan, när det går bra kan det kännas bra i flera dagar.

 

[Lutten]

Nu rider jag "bara" på ridskola (samt har varit medryttare) men hade samma problem i massor med år. När det inte gick bra på lektion hamnade jag i en nedåtgående spiral där något först gick fel och sen kom tankar som "vad dåligt det går", "vem som helst här hade kunnat förhindra att det blev fel", "jag rider dåligt", "jag är inte bra på att rida - det är bara att acceptera" osv. Blev att jag slutade rida i stället för att göra något åt saken så att säga.

För mig vände det enormt när jag började skriva om mina lektioner här på buke, faktiskt. Att sätta sig ner och skriva och fundera på vad vi gjorde och vad som gick bra/mediokert/dåligt. Sedan fundera på varför det gick bra, varför det gick mediokert och hur ska jag vända det till bra, varför gick det dåligt. Till slut kunde jag nästan ta med mig skrivandet in på lektionen på något vis. Svårt att förklara.
Men det resulterade i att när något gick dåligt hamnade jag inte i den nedåtgående spiralen med dåliga tankar och slutade att rida, utan jag började tänka "nämen? varför då? hur ska jag ändra på det?".

Håller på med att försöka ta med det in i andra aspekter av livet också, eftersom problemet följt mig hela livet på alla möjliga vis.

Tack, det var en bra idé!

 

[Ray]

Precis så är det för mig med. Å andra sidan, när det går bra kan det kännas bra i flera dagar.

Ja det är väl det positiva!

Jag har svårt att vända känslan i just det som gått dåligt. Men om jag misslyckas (som jag gjorde igår Till exempel) så äter jag gärna hela natten och vaknar trött och allt känns piss.
Då är bästa sättet att köra igång med något annat som kräver min uppmärksamhet så att jag inte alls - eller inte lika mycket...- hinner älta.

Sen brukar jag må bättre och då kan jag tänka mer konstruktivt.
Värst är på natten när jag liksom inte har något annat att göra. Eller om jag är hemma och inte har något som är nog krävande att göra.

Men bara vetskapen om att det är min hjärna som går i spinn som gör att livet känns piss är lite en lättnad. Det är inte fakta som snurrar i huvudet utan osorterat skit...
Intressant är att jag inte alls kan vända tankarna utan distraktion. För i det läget blir alla tankar färgade av det dåliga. Allt jag tänker på blir fel.
Hästar är min bästa distraktion och just därför har jag svårare att hantera när det går dåligt med dom.
Andra saker som händer glömmer jag snabbt i stallet faktiskt!

 

[Lutten]

Ja det är väl det positiva!

Jag har svårt att vända känslan i just det som gått dåligt. Men om jag misslyckas (som jag gjorde igår Till exempel) så äter jag gärna hela natten och vaknar trött och allt känns piss.
Då är bästa sättet att köra igång med något annat som kräver min uppmärksamhet så att jag inte alls - eller inte lika mycket...- hinner älta.

Sen brukar jag må bättre och då kan jag tänka mer konstruktivt.
Värst är på natten när jag liksom inte har något annat att göra. Eller om jag är hemma och inte har något som är nog krävande att göra.

Men bara vetskapen om att det är min hjärna som går i spinn som gör att livet känns piss är lite en lättnad. Det är inte fakta som snurrar i huvudet utan osorterat skit...
Intressant är att jag inte alls kan vända tankarna utan distraktion. För i det läget blir alla tankar färgade av det dåliga. Allt jag tänker på blir fel.
Hästar är min bästa distraktion och just därför har jag svårare att hantera när det går dåligt med dom.
Andra saker som händer glömmer jag snabbt i stallet faktiskt!

Oj, vi fungerar väldigt lika!
Började lite smått med meditation igår, tog mig också tiden att meditera 5 minuter innan stallet idag. Det hjälpte tycker jag, att det är soligt idag hjälper också till, jag har alltid blivit väldigt påverkad av vädret.

Travaren fick vara idag, bara kelade lite med henne. Tog araben på en kravlös promenad. Det är nog första gången hon lämnar stallplan på en månad. Visst var hon spänd och snorkade hela tiden (det är ju en arab) men explosioner uteblev och hon lyssnade HELA tiden på SMÅ signaler. NH-träningen har nog gett lite resultat för jag hade förväntat mig en livligare häst.

Så just idag känns det bättre Att jag får rida på min SWB igen gör ju också stor skillnad, även om det bara är 10 minuter än så länge

 

[Dorinda]

Skönt att du får rida swb hästen igen!

Mental träning är viktigt! Men det kan ju oxå vara så att du har delvis fel hästar?
Kanske skulle du vara gladare, men en äldre, lugnare, inriden häst?
Araben kanske var din drömhäst, men att det blivit fem och du egentligen inte vill ha en så reaktiv häst?

 

[the_connemara]

För mig blev det enklare (dock fortfarande väldigt svårt) när jag fick hjälp av en annan typ av tränare.

1. Att bena ut vad jag FAKTISKT ville med min häst.
2. Lära mig hur små signaler han påverkas av (eh, allt tyvärr, jag är lika överkänslig som honom).
3. Vad han faktiskt behöver för att känna sig trygg.

Sedan blev det otroligt svårt för jag insåg att jag hade svårt att våga följa mitt eget enda mål pga jag var så inkörd i "tävlingsvärlden". Jag insåg hur mycket över hans gränser jag pushat honom på fel sätt hela livet. Och insåg att jag i det läget hade absolut 0 att erbjuda honom i det han behövde för jag själv hade också allra störst problem med det redan utan honom.

Det blev några väldigt jobbiga år Men det är otroligt lärorikt och jag skulle aldrig vilja gå tillbaka.

1. Jag vill enbart att han ska känna sig glad och trygg i det vi gör. För honom innebär det att vi ofta får backa tillbaka till att han ska vilja följa med ut ur stallet.

2. Detta eftersom jag i all väl vilja testar olika sätt att göra ridturerna till något han gillar men passerar hans gränser för mycket och inte märker det förrän det är för sent för han är oftast väldigt tyst i sitt nej och jag missar det.

3. Det han behöver mest är att jag ALLTID är den lugna och trygga punkten som styr vårt känsloläge. Jag måste alltid finnas där opåverkad så att jag aldrig omedvetet avvisar honom när han väl vågar söka sig till mig. Han är väldigt otrygg och introvert och går in i sin egen värld om det blir för mycket, inte ens godis lockar ut honom ur sitt skal då. Detta är väldigt svårt för mig då jag påverkas så mycket negativt av hans osäkerhet (blir osäker själv och ledsen) och vips så är vi i varsin hörn av det mentala rummet och tittar i bästa fall osäkert på varandra och är helt stela i kroppen båda två

Eftersom jag vet att han läser mina tankar och följer dem när han är helt trygg och avslappnad så låter jag helt bli att grubbla något i stallet. Har jag inte en klar bild och positiv känsla av någon typ av mer interaktion än det vardagliga så gör jag inget mer. Jag måste ha det klart för mig innan jag kommer till stallet.

Just nu efter en period av krångel med ganska boots så lät jag honom vara helt ett tag tills han kändes väldigt positiv varje dag i stallet och jag funderat ut en ny strategi. Nu övar vi på att gå ut på stallplanen men bara på 3 gånger är han så mycket mer positiv. Och jag övar alltid, varje dag oavsett, på att själv ha den där lugna och positiv känslan i allt jag gör i stallet. Han blir liksom osäker om jag mår dåligt eller inte är öppen emot honom även om jag inte gör mer än att fodrar o visiterar. Eller om jag är stressad.

Så din tanke om meditation/din inställning till vädret osv och hur det påverkar tycker jag är helt i sin ordning! Man KAN inte vara en person som får hästen att följa en om man inte är den trygg punkt för dem, det är deras ABSOLUT högsta prio. De överlever genom tryggheten i flocken, är du ur gängorna så påverkas hästen. Men på olika sätt beroende på dens egen personlighet och egen känsla av trygghet. Blir du själv irriterad/arg/osäker/besviken/ledsen puttar du mycket effektiv hästen längre och längre ifrån dig och du kommer aldrig på riktigt vidare i vad du tänkt ska "bli bättre".

 

[animalasia]

Jag håller med @Hoarfrost om att analys är ett bra botemedel. Jag hade en tränare som lärde mig att aldrig värdera vad som händer utan att tänka i objektiva termer istället. Inte "upptagningen från ökningen blev dålig" utan "i upptagningen tappade vi bakbenens påskjut och vikten hamnade på bogarna". Det senare är ju så mycket mer konstruktivt på alla sätt, och går också att ganska lätt hitta en lösning på - sen behöver förstås inte lösningen vara enkel att genomföra. Jag fick också leta orsakssamband - "jag gjorde si, då skedde så. Intressant". Även detta helt utan andra värderingar än att det är intressant att faktiskt upptäcka orsak och verkan. Detta var alltså en helt vanlig dressyrtränare, som själv ridit i landslaget. Just det förhållningssättet som hon gav mig har varit värdefullt i min fortsatta ridutbildning.

Jag läste om detta i din blogg och det har hjälpt mig massor

 

[warg]

Jag läste om detta i din blogg och det har hjälpt mig massor

Men vad glad jag blir!!

 

[Lutten]

Skönt att du får rida swb hästen igen!

Mental träning är viktigt! Men det kan ju oxå vara så att du har delvis fel hästar?
Kanske skulle du vara gladare, men en äldre, lugnare, inriden häst?
Araben kanske var din drömhäst, men att det blivit fem och du egentligen inte vill ha en så reaktiv häst?

Nja, delvis fel häst kanske men då är det främst travaren jag inte matchar med. Har under detta året haft många härliga stunder med araben med en härlig ridkänsla. Och jag har flera gånger sagt till mig själv och andra nästa häst blir nog också en arab. Reaktiviteten hos henne blir mildare när hon tränas oftare.

 

[Lovisaleonora]

Behöver nog mest skriva av mig och ventilera mina tankar...
Har tre hästar. En swb, 17 år som jag precis börjat rehaba efter en gaffelbandsskada. Vet inte än hur återställd han kommer bli, men han är en klippa att rida Haft honom i 16 år och han är inte alls anledning till det här inlägget.

Häst nr 2 är en arab på 4 år, inriden utan brådska i år, tränas på halvfart nu från marken. Fick en hård smäll efter en skentur orsakad av ett kraftigt åskoväder som tvååring. Det var bäckenet som tog smällen. Vet. var/ är givetvis inkopplad, men ingen klinik undersökning. En social och arbetsglad häst som dock är väldigt reaktiv vilket hon var även innan skadan. Bar mig lite dumt åt för 1,5 månad sedan så att hon bockade av mig och det blev ett besök till akuten Har suttit på henne ett par gånger sedan dess men tänker att en paus med ridningen är vad vi två som ekipage behöver just nu.

Och så till häst nr 3. Varmblodig travare 12 år. Enligt tidigare ägare har hon varit misskött och misshandlad. En introvert och osäker häst. Från början gick hon med de andra, men så fort hon känner sig det minsta trängd så slår hon utan förvarning. Fick in en oturlig spark på min swb som fick en griffelbensfraktur förra året och därför går hon nu i egen hage jämte de andra och verkar vara tillfreds med det. Funkade inte alls i ridningen för ett år sedan, åkte till klinik med henne och hon var halt på alla fyra... Fick behandlingar och kändes mycket bättre. Ska göra en check på henne om 5 veckor när det blir återbesök för min swb. Har den sista tiden jobbat henne mycket från marken med nh för att få en bättre kommunikation. Tycker hon har börjat komma ut från sitt skal lite grann och istället för att bli superstressad blir hon bara stressad och visar humör. Vilket jag ändå tycker är positivt, att hon visar humör. Men hon kändes inte alls tillfreds idag när jag red på henne och tränade halt från skritt. Blir inte klok på vad jag ska göra med henne.

Utan att gå in för mycket på detaljer: hur hanterar ni era känslor när ni känner er som värdelösa hästägare/tränare? Jag försöker att inte känna mig känslomässigt påverkad när jag tränar hästarna när det inte blir i närheten som jag tänkt mig, men det går inte.. Hur hanterar man egentligen motgångar känslomässigt? Jag är en av de mest envisa personerna jag känner och det känns som en nackdel när träningen inte går som planerat. Hur gör man för att bryta tankemönster mitt i träningen? Hur får man sin hjärna att i tid fatta att man måste byta taktik eller övning nu och inte när man har avslutat träningspasset?

Kan ju tillägga att jag letar lämplig tränare i nh, western och problemlösning i närheten men häromkring känns som allt är inriktat på hoppning och dressyr. Inte alls vad mina två "problem"hästar behöver.

Jag går faktiskt tillbaka till min egen målsättning med hästeriet: det ska vara roligt. Annars skiter jag i det.

Ett tag hade jag helt fel hästunderlag, vilket gjorde ridningen till en lång misär. Säkert hade någon annan tyckt det var roligt och utmanande och visst gick det framåt i det jag gjorde (till viss del) men kände att det jag kunde göra inte var det jag ville göra. Tog en funderare och bytte hästunderlag.

Och med det letade jag också rätt på en tränare som kunde erbjuda träning på hennes hästar, välutbildade. Då äntligen började jag känna mening med ridning igen. Fick träna på grunderna, från början. Sits, på lina utan stigbyglar. Den nivån.

Och det är rejält knäckande att ha ridit m e m hela sitt liv men inte få hingstskrället att trava en gång. När kamelen gått GP-klasser i dressyr. Hem, slicka såren och på´t igen. Just den kemin kom aldrig igång, tyvärr.

Jag hade nog satt mig att utvärdera om jag gör det jag vill göra, om det är värt det och i så fall vad som gör det värt det. Ögonen på målet, s a s.

 

[the_connemara]

Jag går faktiskt tillbaka till min egen målsättning med hästeriet: det ska vara roligt. Annars skiter jag i det.

Ett tag hade jag helt fel hästunderlag, vilket gjorde ridningen till en lång misär. Säkert hade någon annan tyckt det var roligt och utmanande och visst gick det framåt i det jag gjorde (till viss del) men kände att det jag kunde göra inte var det jag ville göra. Tog en funderare och bytte hästunderlag.

Och med det letade jag också rätt på en tränare som kunde erbjuda träning på hennes hästar, välutbildade. Då äntligen började jag känna mening med ridning igen. Fick träna på grunderna, från början. Sits, på lina utan stigbyglar. Den nivån.

Och det är rejält knäckande att ha ridit m e m hela sitt liv men inte få hingstskrället att trava en gång. När kamelen gått GP-klasser i dressyr. Hem, slicka såren och på´t igen. Just den kemin kom aldrig igång, tyvärr.

Jag hade nog satt mig att utvärdera om jag gör det jag vill göra, om det är värt det och i så fall vad som gör det värt det. Ögonen på målet, s a s.

Verkligen det sista alltså! För mig var det tvärtom. Det enda jag egentligen faktiskt bryr mig om är att min häst mår bra, är lugn, glad och harmonisk. Men jag var så inne i tävlingssvängen sedan ponnyåren så jag bara tränade på, mer och mer, letade andra tränare osv och det gick till slut bara sämre - delvis pga fel hästunderlag, åtm i kombination med min kunskap. Min häst var ju inte alls så modig som jag hade behövt.

 

[KerstinJonnaOlivia]

Något som har hjälpt mig när jag känt mig frustrerad, ledsen eller arg har varit att först sänka kraven på mig själv och sen sänka kraven även på hästen. Jag tar ett steg tillbaka i utbildningen och gör sådant som jag VET att både min häst och jag själv klarar av. För att när man klarar något så blir det roligt, man känner sig stolt och duktig och det gör även hästen.
Sedan bygger jag på med en sak i taget när vi är i en bra sinnesstämning och så fort jag känner att där blir en misskommunikation avbryter jag och gör som en "förenklad version" av det jag först hade tänkt mig.
Jag hoppas det kan bli bättre för dig och ett annat litet extra tips som jag har kommit underfund med under årens gång, ÄT innan du ska vara/träna med din häst, för har man låg energi så har man oftast en kortare stubin. Kanske inte är så för alla men jag skulle säga att i 90 fall av 100 handlar det mycket om energibrist men det är många människor som inte hunnit koppla sambandet mellan matintag och känslor.

Förstår att det är motigt för dig nu och jag hoppas ni kan ta er igenom den här perioden och börja ha roligt tillsammans

 

[MimmiNO]

Jeg har sluttet å sette meg mål.
Jeg tenker heller at dette har jeg lyst til å jobbe med, men det kommer ann på hesten. Noen dager vil hun være med på alt og kjennes som smør etter 15 minutter, andre dager må vi bare jobbe overganger og få på plass skuldrene.
Hva gjør det om jeg ikke for jobbet med gallopp fatningene den dagen... ingenting. Det kan jeg gjøre neste gang...
Jeg har en eldre hest og ingen tavlingsambisjoner, alt jeg ser etter er små framganger, at hun har det roligt, at vi begge er glade etter et ridpass. Målet er å holde henne myk, og kanskje ri noen online dressur tavlinger.