biffen
Trådstartare
Just hemkommen efter ett dramatiskt dygn på sjukhuset.
Lilla tjejen, 3,5 år, var hemma från dagis igår o vi åt i lugn o ro frukost. Efter en stund kom en kompis till mig och ville kika på min nya sadel. Sagt o gjort, vi klädde på o gick ut alla tre.
Vi var inne i stallet och tittade på sadeln som både dottern o jag provridit dagen innan. Kompisen o jag fördjupade oss i sadelns konstruktion medan min lilla tjej gick ut ur stallet. Hon brukar vara ute hemma på gården o leka i lekstugan o med de andra sakerna så jag oroade mig inte för det.
Plötsligt avbryts vi i våra funderingar av någon som förtvivlat ropar efter mamma. Jag tittade först mot huset o lekstugan för det lät som om det var där hon var, men hon kom gåendes från hästhagen.... Hon grät, sa mamma hela tiden o var smutsig i ansiktet o på händerna. Då började jag verkligen bli orolig, och frågade henne gång på gång vad som hänt. Fick ur henne mellan hulkningarna att det var Biffen (min häst) som "knuffat" henne.
Men hon kallsvettades o andades orytmiskt o konstigt så vi kastade oss i bilen till hälsocentralen. Fick hjälp omedelbart o de ringde direkt efter ambulans. Väl inne blev det skiktröntgen o det visade sig att hon fått en skada på mjälten....
Den har inte spruckit men hon ska ligga kvar i ungefär fjorton dagar så att de får ha uppsikt över henne....
Sambon o jag ska turas om ett dygn i taget där inne iom att vi har djur o ett barn till att ta hänsyn till, dessutom är det väldigt långrandigt att vara där. Hon ska ligga ner så mycket som möjligt så man är väldigt låst.
Lilla gumman, så många slangar, dropp, kateter o hela köret....
Hon är sååå duktig....
Hon mår mycket bra, alla värden är jättebra och hon har inte ont, men som sagt hon måste vara stilla o under uppsikt.
Och vad gör man med alla skuldkänslor? Det finns inga ursäkter för att jag släppte henne ur synfältet för ett par minuter. Hon VET att man inte ska vara i hästhagen mycket väl, men hon umgicks med hästen mycket dagen innan o kände väl sig trygg. Men det är ju mitt fel hur jag än vrider o vänder på det. Vi har haft tur mitt i allt, men ändå så ofantligt onödigt....
Lilla tjejen, 3,5 år, var hemma från dagis igår o vi åt i lugn o ro frukost. Efter en stund kom en kompis till mig och ville kika på min nya sadel. Sagt o gjort, vi klädde på o gick ut alla tre.
Vi var inne i stallet och tittade på sadeln som både dottern o jag provridit dagen innan. Kompisen o jag fördjupade oss i sadelns konstruktion medan min lilla tjej gick ut ur stallet. Hon brukar vara ute hemma på gården o leka i lekstugan o med de andra sakerna så jag oroade mig inte för det.
Plötsligt avbryts vi i våra funderingar av någon som förtvivlat ropar efter mamma. Jag tittade först mot huset o lekstugan för det lät som om det var där hon var, men hon kom gåendes från hästhagen.... Hon grät, sa mamma hela tiden o var smutsig i ansiktet o på händerna. Då började jag verkligen bli orolig, och frågade henne gång på gång vad som hänt. Fick ur henne mellan hulkningarna att det var Biffen (min häst) som "knuffat" henne.
Men hon kallsvettades o andades orytmiskt o konstigt så vi kastade oss i bilen till hälsocentralen. Fick hjälp omedelbart o de ringde direkt efter ambulans. Väl inne blev det skiktröntgen o det visade sig att hon fått en skada på mjälten....
Den har inte spruckit men hon ska ligga kvar i ungefär fjorton dagar så att de får ha uppsikt över henne....
Sambon o jag ska turas om ett dygn i taget där inne iom att vi har djur o ett barn till att ta hänsyn till, dessutom är det väldigt långrandigt att vara där. Hon ska ligga ner så mycket som möjligt så man är väldigt låst.
Lilla gumman, så många slangar, dropp, kateter o hela köret....
Hon är sååå duktig....
Hon mår mycket bra, alla värden är jättebra och hon har inte ont, men som sagt hon måste vara stilla o under uppsikt.
Och vad gör man med alla skuldkänslor? Det finns inga ursäkter för att jag släppte henne ur synfältet för ett par minuter. Hon VET att man inte ska vara i hästhagen mycket väl, men hon umgicks med hästen mycket dagen innan o kände väl sig trygg. Men det är ju mitt fel hur jag än vrider o vänder på det. Vi har haft tur mitt i allt, men ändå så ofantligt onödigt....
