När motivationen tryter

[Orolig]

Skulle verkligen behöva era råd. Jag antar att jag inte är ensam med det här problemet. Det är nämligen så att jag senaste åren har gått upp väldigt mycket i vikt. En gång i tiden var jag en ganska smal och pigg tjej som rörde mycket på sig, men det var länge sen nu. När jag ser mig själv i spegeln så känner jag inte igen mig själv. Men innerst inne känner jag mig fortfarande som den där glada hurtbullen. Hur som helst, flera gånger har jag bestämt mig för att ta tag i mig själv och gå ner i vikt. Jag älskar tanken på det. Går igång och planerar. Lagar nyttiga matlådor och gör träningsschema och känner mig glad, motiverad och driven. Men efter bara några dagar börjar hjärnspökena dra igång. "Behöver jag verkligen det här?", "Jag är väl fin och pigg nog ändå", "Vem gör jag det här för egentligen?" och bestämmer mig för att lägga ner. Det känns skönt några timmar men sen kommer en bitter eftersmak. Jag vet ju om att jag vill, men jag vet inte varför mitt huvud säger annorlunda. Kanske är jag rädd för att lyckas? Jag vet faktiskt inte. Men jag har hållt på såhär i mååååånga år nu Och vikten stiger sakta under tiden..

Jag har förstått att det här är väldigt vanligt så jag bollar gärna ideer med er. Vad gör man när hjärnspökena drar igång? När motivationen tryter? När man vet att man vill men huvudet säger emot? Nu har det varit sommar och ytterligare några kilon har kommit. Jag vill vara pigg och stark igen. Känna mig fin (det var länge sen nu). Jag har inte så mycket pengar att jag har råd med ett PT. Jag har köpt en träningsdagbok och älskar att vara utomhus på hösten. Långa promenader och kanske lite jogging. Tanken på att äta nyttigt och träna, få svettas och känna mig stark igen gör mig helt upprymd En annan asepkt på det är att jag har problem med ångestattacker, och inget hjälper mig så bra som motion och endorfiner. Under perioder som jag rör på mig mycket försvinner dom helt. Men medvetenheten om att den där svackan kommer att komma, och motivationen kommer försvinna igen, ligger som en blöt handduk över hela grejen.

 

[Philosophia]

Skulle verkligen behöva era råd. Jag antar att jag inte är ensam med det här problemet. Det är nämligen så att jag senaste åren har gått upp väldigt mycket i vikt. En gång i tiden var jag en ganska smal och pigg tjej som rörde mycket på sig, men det var länge sen nu. När jag ser mig själv i spegeln så känner jag inte igen mig själv. Men innerst inne känner jag mig fortfarande som den där glada hurtbullen. Hur som helst, flera gånger har jag bestämt mig för att ta tag i mig själv och gå ner i vikt. Jag älskar tanken på det. Går igång och planerar. Lagar nyttiga matlådor och gör träningsschema och känner mig glad, motiverad och driven. Men efter bara några dagar börjar hjärnspökena dra igång. "Behöver jag verkligen det här?", "Jag är väl fin och pigg nog ändå", "Vem gör jag det här för egentligen?" och bestämmer mig för att lägga ner. Det känns skönt några timmar men sen kommer en bitter eftersmak. Jag vet ju om att jag vill, men jag vet inte varför mitt huvud säger annorlunda. Kanske är jag rädd för att lyckas? Jag vet faktiskt inte. Men jag har hållt på såhär i mååååånga år nu Och vikten stiger sakta under tiden..

Jag har förstått att det här är väldigt vanligt så jag bollar gärna ideer med er. Vad gör man när hjärnspökena drar igång? När motivationen tryter? När man vet att man vill men huvudet säger emot? Nu har det varit sommar och ytterligare några kilon har kommit. Jag vill vara pigg och stark igen. Känna mig fin (det var länge sen nu). Jag har inte så mycket pengar att jag har råd med ett PT. Jag har köpt en träningsdagbok och älskar att vara utomhus på hösten. Långa promenader och kanske lite jogging. Tanken på att äta nyttigt och träna, få svettas och känna mig stark igen gör mig helt upprymd En annan asepkt på det är att jag har problem med ångestattacker, och inget hjälper mig så bra som motion och endorfiner. Under perioder som jag rör på mig mycket försvinner dom helt. Men medvetenheten om att den där svackan kommer att komma, och motivationen kommer försvinna igen, ligger som en blöt handduk över hela grejen.

Spontant så tror jag att du saknar ett konkret mål. Att må bra och minska ångestattacker är rätt diffusa mål eftersom det i början i en omläggning av träning och kost inte ger några uppenbara förbättringar avseende det. Är man otränad så infinner sig inte något endorfinrus vid träning - snarare tvärtom. Det är något som kommer när kroppen börjar svara på träningen. Har man dessutom som du varit vältränad så är det lätt att bli modstulen över att det känns jobbigt och att kroppen inte är som förr.

Jag tror att du skulle behöva sätta dig och skriva en lista över vad du vill uppnå avseende kost och träning och varför. Sedan rangordnar du sakerna på listan och skriver hur du ska göra för att komma dit. Välj ut det som du ser som viktigast och mest genomförbart. Därefter kan du börja formulera mål och delmål och fundera över vad du kan göra för att underlätta uppfyllelsen av dem och hur du ska tänka när du börjar ställa dig frågan "Behöver jag det här?". Påminn dig om varför du vill följa din plan och vilka konsekvenserna blir om du avviker från den.