Eje
Trådstartare
Har en 9 år gammal tik som är väldigt skotträdd, det började för några år sedan med fyrverkerier och smällare men det har bara blivit värre. Nu är hon även rädd för massa andra ljud bl.a. glassbilen, visselpipor till och med vissa sms-ringsignaler kan hon reagera på osv.
Jag har självklart varit hos veterinär och fått henne undersökt flera gånger.
Är inte helt säker på vad som gjort henne så rädd, hon har inte varit med om någonting. Det enda jag kan tänka på är väl att hon kanske fick ont och hörde något som hon nu förknippar med smärta men jag vet inte riktigt.
Det har gått så långt att hon inte ens vill gå ut längre. Jag måste bokstavligt talat släpa ner henne till dörren, hålla i henne och sedan skynda på med kopplet för annars springer hon och gömmer sig. Väl ute så vill hon bara göra sina behov för att sedan börja dra hemåt igen, hon lyssnar hela tiden efter ljud. Vi går inga längre rundor utan det blir mest korta rundor nu för tiden. Vilken är synd, hon behöver ju motionen.
Jag har på senaste tiden börjat fundera mer och mer på om det verkligen är ett värdigt liv.
Hon har ju bra stunder också när hon är glad men hon är nästan oftare rädd än något annat, nästan varje dag får något henne att bli rädd. Man blir ju lätt självisk och det är väl precis det jag är, jag vill ju självklart inte förlora henne.
Men jag vill väl bara höra era åsikter. Vad ni har för tankar kring detta.
Jag har självklart varit hos veterinär och fått henne undersökt flera gånger.
Är inte helt säker på vad som gjort henne så rädd, hon har inte varit med om någonting. Det enda jag kan tänka på är väl att hon kanske fick ont och hörde något som hon nu förknippar med smärta men jag vet inte riktigt.
Det har gått så långt att hon inte ens vill gå ut längre. Jag måste bokstavligt talat släpa ner henne till dörren, hålla i henne och sedan skynda på med kopplet för annars springer hon och gömmer sig. Väl ute så vill hon bara göra sina behov för att sedan börja dra hemåt igen, hon lyssnar hela tiden efter ljud. Vi går inga längre rundor utan det blir mest korta rundor nu för tiden. Vilken är synd, hon behöver ju motionen.
Jag har på senaste tiden börjat fundera mer och mer på om det verkligen är ett värdigt liv.
Hon har ju bra stunder också när hon är glad men hon är nästan oftare rädd än något annat, nästan varje dag får något henne att bli rädd. Man blir ju lätt självisk och det är väl precis det jag är, jag vill ju självklart inte förlora henne.
Men jag vill väl bara höra era åsikter. Vad ni har för tankar kring detta.