Vala
Trådstartare
Nu är det dags för mig att göra det svåraste jag kan tänka mig.
Det är dags att släppa taget om min älskade Vala.
Hon fick -05 bli avelshäst då hon inte längre gick att rida pga av en skada, det var tufft och jag har saknat att rida, träna och tävla henne.
Men jag hade glädjen av att hon kunde skänka mig vackra föl.
Alla trodde att hon skulle kunna gå många år som avelshäst trots sin skada och att den inte skulle märkas något nämnvärt.
Tyvärr är det nu så att hon inte klarar att bli betäckt.
Frågan är nu kan hon ens gå som sällskapshäst eller hon har så ont att det är dags att släppa taget helt.
Innerst inne vet jag att svaret är att det är dags att släppa taget men sen vill man det ändå inte.
Kunde fått en bra start på min semester istället började den med att jag var tvungen att fatta beslut om min älskade vän.
Som tur är så kan jag glädjas åt Völuspá och Náttrún, dom 2 vackra ston som Vala skänkt mig.
Dessa 2 töser som jag har mycket hopp om för framtiden.
Men sorgen är ändå stor hos mig just nu.
Imorgon väntar veterinär undersökningen av Vala som säkert avgör om hon kommer få lämna mig för dom evigt gröna fälten eller ej.
Varför blir det aldrig lättare med dessa beslut och dessa händelser?
Borde man inte ha vant sig vid att dessa saker måste ske?
Det är dags att släppa taget om min älskade Vala.
Hon fick -05 bli avelshäst då hon inte längre gick att rida pga av en skada, det var tufft och jag har saknat att rida, träna och tävla henne.
Men jag hade glädjen av att hon kunde skänka mig vackra föl.
Alla trodde att hon skulle kunna gå många år som avelshäst trots sin skada och att den inte skulle märkas något nämnvärt.
Tyvärr är det nu så att hon inte klarar att bli betäckt.
Frågan är nu kan hon ens gå som sällskapshäst eller hon har så ont att det är dags att släppa taget helt.
Innerst inne vet jag att svaret är att det är dags att släppa taget men sen vill man det ändå inte.
Kunde fått en bra start på min semester istället började den med att jag var tvungen att fatta beslut om min älskade vän.
Som tur är så kan jag glädjas åt Völuspá och Náttrún, dom 2 vackra ston som Vala skänkt mig.
Dessa 2 töser som jag har mycket hopp om för framtiden.
Men sorgen är ändå stor hos mig just nu.
Imorgon väntar veterinär undersökningen av Vala som säkert avgör om hon kommer få lämna mig för dom evigt gröna fälten eller ej.
Varför blir det aldrig lättare med dessa beslut och dessa händelser?
Borde man inte ha vant sig vid att dessa saker måste ske?
