Nu vet jag inte om denna tråd ligger rätt men isf får moderatorn flytta den. Min fråga är egentligen inte så mycket om hästvård utan en fundering av känslomässig, etisk och moraalisk karaktär. Jag brottas just nu med hur man drar gränsen för hur långt man ska gå med behandlingen av sin häst innan det är dags att säga stopp. Min bakgrund: jag har en 17-årig valack diagnostiserad med kronisk tarminflammation, sammanväxningar i tunntarmen och förtjockade tarmpartier. Lite kort så har det sett ut så här de sista åren:
-vår 05 Buköppnad pga återkommande kolikanfall - partiell tunntarmsomvridning och sammanväxningar pga långvarig tarminflammation. Magsår. Lyckad konvalescens.
-sensommar 07 Återkommande lindriga kolikanfall - Laparaskopi vid kolikutr. - konstaterade sammanväxningar, förändringar på lever samt allokerad tjocktarm. Magsår. Tillfrisknar med sedvanlig kolikbehandling (medicinering, fasta mm)
-vår 08 Återkommande kolikanfall - förtjockad grovtarmsslemhinna vid UL, lindriga magsår. Tillfrisknar med vanlig behandling samt kortfiberdiet. Avråds från hösilage och kraftfoder. Mådde väldigt bra på denna diet under resten av 2008.
Och i förra veckan fick han kolik... Igen... Denna gång kom det som en blixt från klar himmel. Han har varit fräsch och fin hela hösten, bra konsistens på avföring, druckit bra, pigg att rida. Han äter bara analyserat hö, inget annat. Vi lyckades häva koliken men han blev sämre igen så nu står han på strömsholm för 4:e gången (se annan tråd http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=946163). Jag har sagt att så länge försäkringen täcker och han har en rimlig prognos att bli bra så är det bara att behandla. Däremot sade jag nej när de frågade hur jag ställde mig till en ev buköppning. Jag har funderat mycket på det här men jag ser inte någon god prognos för att det skulle förbättra saker och ting för honom i längden. Rent ekonomiskt så skulle kanske försäkringen räcka om de opererar snart och på dagtid men med alla risker med sövning, ytterligare sammanväxningar, konvalescens (2 mån boxvila) och risker med denna så ser jag ingen positiv bild. Förra gången fick vi punga ut med 25000 själva. Utöver detta har det blivit en hel del vetkostnader under åren som följt… Samtidigt gnager det i bakhuvudet… borde jag säga att de ska göra allt de kan? Tänk om han opereras och får vara frisk i 2 år till som efter förra op? Tänk om… tänk om…
När är det egentligen nog? Jag funderar fram och tillbaka men det är sjukt svårt att vara den som ska bestämma om min bäste vän ska sluta sina dagar eller inte. Jag har haft honom i 7 år och han har lärt mig ofantligt mycket. Ena minuten känns det helt kristallklart att nu får det räcka. Andra minuten vill jag bara kasta mig på telefonen och säga att jag ångrat mig, att de ska öppna om han inte blir bättre…
-vår 05 Buköppnad pga återkommande kolikanfall - partiell tunntarmsomvridning och sammanväxningar pga långvarig tarminflammation. Magsår. Lyckad konvalescens.
-sensommar 07 Återkommande lindriga kolikanfall - Laparaskopi vid kolikutr. - konstaterade sammanväxningar, förändringar på lever samt allokerad tjocktarm. Magsår. Tillfrisknar med sedvanlig kolikbehandling (medicinering, fasta mm)
-vår 08 Återkommande kolikanfall - förtjockad grovtarmsslemhinna vid UL, lindriga magsår. Tillfrisknar med vanlig behandling samt kortfiberdiet. Avråds från hösilage och kraftfoder. Mådde väldigt bra på denna diet under resten av 2008.
Och i förra veckan fick han kolik... Igen... Denna gång kom det som en blixt från klar himmel. Han har varit fräsch och fin hela hösten, bra konsistens på avföring, druckit bra, pigg att rida. Han äter bara analyserat hö, inget annat. Vi lyckades häva koliken men han blev sämre igen så nu står han på strömsholm för 4:e gången (se annan tråd http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=946163). Jag har sagt att så länge försäkringen täcker och han har en rimlig prognos att bli bra så är det bara att behandla. Däremot sade jag nej när de frågade hur jag ställde mig till en ev buköppning. Jag har funderat mycket på det här men jag ser inte någon god prognos för att det skulle förbättra saker och ting för honom i längden. Rent ekonomiskt så skulle kanske försäkringen räcka om de opererar snart och på dagtid men med alla risker med sövning, ytterligare sammanväxningar, konvalescens (2 mån boxvila) och risker med denna så ser jag ingen positiv bild. Förra gången fick vi punga ut med 25000 själva. Utöver detta har det blivit en hel del vetkostnader under åren som följt… Samtidigt gnager det i bakhuvudet… borde jag säga att de ska göra allt de kan? Tänk om han opereras och får vara frisk i 2 år till som efter förra op? Tänk om… tänk om…
När är det egentligen nog? Jag funderar fram och tillbaka men det är sjukt svårt att vara den som ska bestämma om min bäste vän ska sluta sina dagar eller inte. Jag har haft honom i 7 år och han har lärt mig ofantligt mycket. Ena minuten känns det helt kristallklart att nu får det räcka. Andra minuten vill jag bara kasta mig på telefonen och säga att jag ångrat mig, att de ska öppna om han inte blir bättre…