aiquen
Trådstartare
Ja, när ska man egentligen ta det svåra beslutet och avliva sin älskling?
Det gäller min shetlandsponny M som har haft fång flera ggr. Under åren hos mig har han aldrig haft ett akut anfall utan det har som mest gått till varma hovar med svagt ökad puls och knagglig gång. Jag försöker vara beredd varje vår och släpper honom aldrig betet, och greenguarden åker i regel fram så fort gräset börjar komma o.s.v. Ändå hann jag inte plocka fram greenguarden förrän det var för sent i år igen (och det grämer mig så ). Tydligen har det redan kommit såpass mycket gräs i vinterhagen att ponnystackaren inte klarade det. Så nu står han på boxvila inne i stallet.
Dock brukar de här anfallen aldrig vara längre än någon vecka på vårkanten, sedan brukar han klara sig hela sommaren och kan framåt sensommaren t.o.m. gå upp på betet ett par timmar varje dag (med greenguard).
Jag har dock varit väldigt orolig för hur de här anfallen tagit på honom och har varit i kontakt med veterinär vid varje anfall (för konsultation och smärtstillande) men ingen har ansett att det är särskilt "allvarligt". I höstas hade jag ut veterinären för en lite grundligare koll och han tyckte att M var i ett fint skick. Bra hull, ren gång och hade väldigt fina hovar för att vara en fångponny. Jag passade också på att fråga om jag kunde träna något med honom, eller om det var ett pensionärsliv som gällde, men det var enligt vet. inga problem om jag ville köra honom lite. Så allting verkade okej då.
Men, nu när vi hamnat i samma sits igen börjar jag fundera. När ska jag låta M vandra vidare? Han är 22 år gammal och även om de här fånganfallen inte verkar ta så hårt på honom är det klart att de känns, speciellt när de fortsätter år efter år trots att jag gör vad jag kan för att vi båda ska slippa eländet. Och även om han blir bättre igen sedan så undrar jag ju hur roligt det egentligen kan vara för honom att gå ensam i en grushage hela sommaren när de andra lattjar på betet? Jag tycker synd om honom! Samtidigt som han mellan anfallen verkar vara en pigg och frisk gubbe. Och mattes lilla sötnos...
Åh, det känns så svårt. Jag vet varken ut eller in. Jag vill givetvis inte ta bort honom, men det går ju inte att vara hur ego som helst heller när det gäller sådant här. Utan det gäller ju att ta rätt beslut, för Ms skull... Frågan är bara VAD som är det rätta beslutet.
Det gäller min shetlandsponny M som har haft fång flera ggr. Under åren hos mig har han aldrig haft ett akut anfall utan det har som mest gått till varma hovar med svagt ökad puls och knagglig gång. Jag försöker vara beredd varje vår och släpper honom aldrig betet, och greenguarden åker i regel fram så fort gräset börjar komma o.s.v. Ändå hann jag inte plocka fram greenguarden förrän det var för sent i år igen (och det grämer mig så ). Tydligen har det redan kommit såpass mycket gräs i vinterhagen att ponnystackaren inte klarade det. Så nu står han på boxvila inne i stallet.
Dock brukar de här anfallen aldrig vara längre än någon vecka på vårkanten, sedan brukar han klara sig hela sommaren och kan framåt sensommaren t.o.m. gå upp på betet ett par timmar varje dag (med greenguard).
Jag har dock varit väldigt orolig för hur de här anfallen tagit på honom och har varit i kontakt med veterinär vid varje anfall (för konsultation och smärtstillande) men ingen har ansett att det är särskilt "allvarligt". I höstas hade jag ut veterinären för en lite grundligare koll och han tyckte att M var i ett fint skick. Bra hull, ren gång och hade väldigt fina hovar för att vara en fångponny. Jag passade också på att fråga om jag kunde träna något med honom, eller om det var ett pensionärsliv som gällde, men det var enligt vet. inga problem om jag ville köra honom lite. Så allting verkade okej då.
Men, nu när vi hamnat i samma sits igen börjar jag fundera. När ska jag låta M vandra vidare? Han är 22 år gammal och även om de här fånganfallen inte verkar ta så hårt på honom är det klart att de känns, speciellt när de fortsätter år efter år trots att jag gör vad jag kan för att vi båda ska slippa eländet. Och även om han blir bättre igen sedan så undrar jag ju hur roligt det egentligen kan vara för honom att gå ensam i en grushage hela sommaren när de andra lattjar på betet? Jag tycker synd om honom! Samtidigt som han mellan anfallen verkar vara en pigg och frisk gubbe. Och mattes lilla sötnos...
Åh, det känns så svårt. Jag vet varken ut eller in. Jag vill givetvis inte ta bort honom, men det går ju inte att vara hur ego som helst heller när det gäller sådant här. Utan det gäller ju att ta rätt beslut, för Ms skull... Frågan är bara VAD som är det rätta beslutet.